Upp till bevis för MUCF
En granskning från Statskontoret riktar skarp kritik mot MUCF:s rutiner kring utbetalningar av bidrag. Det bekräftar vad som framkom i Smedjans granskning av myndigheten, men problemet är större än så: det offentliga har skapat en bidragskultur som på sikt försvagar civilsamhället och skadar allmänhetens förtroende. MUCF:s förestående flytt till Växjö skapar möjligheter att göra om och göra rätt. Låt oss hoppas att myndigheten tar chansen, skriver Sofie Löwenmark, som genomförde Smedjans granskning.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har betalat ut bidrag till högerextremister, islamister och rena bluffmakare. När jag granskade myndigheten i våras hittade jag bland bidragstagarna Sveriges Förenade Muslimer, som sprider grova antisemitiska, homofoba och kvinnoföraktande budskap, och Rådet av enade kreoler, som under två år fick 1,3 miljoner kronor för att ”chilla organiserat”.
Den 2 mars i år gav regeringen Statskontoret i uppdrag att genomföra en myndighetsanalys av MUCF. Förra veckan presenterades analysen, som innehåller stark kritik mot MUCF. Främst gäller det just hur myndigheten har skött sin bidragshantering.
Analysen bekräftar i mångt och mycket den bild som framkom i min granskning i Smedjan i våras. Kontrollen av bidragstagarna är generellt sett mycket bristfällig, ibland till och med helt frånvarande. Uppmärksamheten kring mina reportage ledde till att en del bidrag stoppades och andra krävdes tillbaka. Värt att påpeka är dock att min kritik mot MUCF är allt annat än ny. Tvärtom har den riktats mot myndigheten under flera års tid, utan att några större förändringar har gjorts.
Det är symtomatiskt att generaldirektören Lena Nyberg tycktes mer upprörd över min granskning än över de faktiska missförhållanden som jag påvisade.
I stället tycks kritiken ha negligerats av myndigheten, år efter år. Det är symtomatiskt att generaldirektören Lena Nyberg tycktes mer upprörd över min granskning än över de faktiska missförhållanden som jag påvisade hade präglat verksamheten under henne. Hon menade att myndigheten inte har lika stora resurser till sitt förfogande som en ensam frilansskribent förmodades ha. Själv hade Nyberg under 2016 72 personer anställda och en budget på 77 miljoner kronor. Till det kan läggas de 600 miljoner kronor som hennes myndighet betalade ut i bidrag.
Nu, när Statskontoret har gjort en granskning som kommit fram till ungefär detsamma som jag gjorde i våras, meddelade Lena Nyberg däremot att hon välkomnar kritiken. Gott så.
Myndighetsanalysen är grundlig och radar upp en mängd fel och oegentligheter på olika nivåer inom myndigheten. Framför allt riktas kritiken mot den bidragskultur som det så kallade civilsamhället har kommit att vila på. Statskontoret påpekar att det som avses med civilsamhället inte är föreningar som helt eller till mycket stora delar finansieras av skattemedel. Att ”civilsamhällets” beroende av statliga medel har ökat under senare år påtalas som en negativ trend.
Det finns inga som helst incitament för att skapa verksamheter som primärt drivs av engagemang, inte skattemedel.
Statskontoret föreslår en rad konstruktiva ändringar. Exempelvis bör MUCF arbeta aktivt för att minska föreningars behov av bidrag, och ha som ett tydligt formulerat mål att föreningar i civilsamhället ska stå helt självständiga från statliga bidrag, annars riskerar människors ideella engagemang att urholkas.
Detta är tvärtemot den rådande inställningen inom MUCF, som har betalat ut rikligt med bidrag till föreningar med det uttalade syftet att bidragen ska användas till att söka nya bidrag. Rådet av enade kreoler fick exempelvis 470 000 kronor för projektet ”Kreolmobilisering”, vars huvudsyfte var att utveckla en riksorganisation som möter kraven för statsbidrag.
Detta är tyvärr inte unikt för MUCF. Samma fenomen är märkbart i många kommuner och hos andra myndigheter. Vare sig det rör sig om att öppna ett kamelcentrum eller en feministisk queer-förening, så finns inga som helst incitament för att skapa verksamheter som primärt drivs av engagemang, inte skattemedel.
Statskontoret påpekar också att flera föreningar utnyttjar systemen för att maximera bidragen. Även detta ligger i linje med det jag påtalade i min granskning, där jag visade hur komplexa nätverk av paraplyorganisationer och underorganisationer skapas med det yttersta syftet att håva in mer pengar.
Föreningar som är vana att söka bidrag och använder rätt ”kodord” i sina ansökningar bedöms mer positivt än andra.
Myndighetsanalysen visar att MUCF:s personal enligt egna utsagor inte har fått tillräckliga kunskaper om hur demokratikriteriet för bidrag ska användas. Föreningar som är vana att söka bidrag och använder rätt ”kodord” i sina ansökningar bedöms mer positivt än andra. Risken är hög att systemet utnyttjas av ”bidragsentreprenörer” som inte missat några tillfällen att fylla kassan.
Sammantaget riskerar dessa missförhållanden kring utbetalningar av bidrag att påverka medborgarnas förtroende för myndigheter som MUCF. För att hjälpa dem att återuppbygga sin trovärdighet föreslår statskontoret en gemensam databas för samtliga statliga och kommunala bidragsgivare, där alla utbetalade bidrag redovisas. I dag är det lätt att söka pengar från många aktörer samtidigt, för samma ändamål. En gemensam databas skulle försvåra det, och dessutom kunna redovisa påkomna brister i föreningar och återkrävda bidrag.
Att giganten MUCF är en av de myndigheter som regeringen har bestämt ska flyttas från Stockholm, bör sannolikt uppfattas som ett led i en strävan efter att få ordning på myndigheten. Större delen av personalen kommer sannolikt att bytas ut i och med flytten, och det öppnas möjligheter att strukturera om arbetet. Huruvida myndigheten utnyttjar dessa möjligheter återstår att se. Senast i februari 2019 öppnar MUCF dörrarna till sina nya lokaler i Växjö. Det finns högljudda röster som helst ser att det inte finns någon myndighet att flytta över huvud taget. Ska MUCF kunna motivera sin existens måste myndigheten bevisa att de har fel.