Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Debatten om ”varsomhelstare” har spårat ur

Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.

Hej. Jag heter Karin och jag är globalist.

Fast riktigt så beskrivs man inte i rumsrena sammanhang – det uttrycket är fortfarande reserverat extremister till höger och till vänster.

Mer sannolikt är att jag hade kategoriserats som en ”varsomhelstare”. I sin enormt uppmärksammade bok The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics skiljer den brittiske författaren och journalisten David Goodhart mellan anywheres och somewheres – människor som hör hemma varsomhelst, respektive någonstans. Något förenklat kan tesen sammanfattas som att de senaste årens folkliga revolter – Brexit, Trump – beror på att en allt djupare klyfta har separerat den gränslösa eliten från den breda befolkningen, som har sin identitet och lojalitet fast förankrad i den nationella myllan.

Goodharts bok blev en oväntad bestseller i Storbritannien, har uppmärksammats och omdebatterats i många länder och nådde förra året även en bredare svensk allmänhet genom texter av bland andra Johan Hakelius och nu nyligen Katarina Barrling.

Det är bra. Och samtidigt ganska illavarslande.

Bra, eftersom Goodhart onekligen sätter fingret på två kulturbärande identiteter som spelar roll för den polariserade debatt vi ser i dag mellan liberaler och konservativa, invandringskritiker och migrationsentusiaster, ”realister” och mer tillitsfulla framtidsoptimister. Här finns en frihetlig underlåtelsesynd som vi ska vara glada över att ha blivit uppmärksammade på – mer om detta alldeles strax.

Illavarslande, eftersom det sker parallellt med återkomsten för en rätt unken retorik, där begrepp som kosmopolit än en gång har börjat äta sig in i delar av vår samhällsdebatt på ett, milt uttryckt, problematiskt sätt.

Det är sant att det i den här kulturen ofta finns ett mått av förakt för dem som inte betraktat världen som sitt ostron.

Men först: en syndabekännelse.

Just den här globalisten har bott i Bryssel och arbetat i en av de europeiska institutionerna. Jag har jobbat på flera olika tidningsredaktioner. Jag har ränt runt i Regeringskansliet och åkt på flertalet bröllop utomlands där människor med olika nationaliteter gift sig efter att ha träffats på internationella arbetsplatser. De människor jag mött och umgåtts med är oftast välutbildade, äregiriga, välbetalda och inte sällan en liten smula självbelåtna.

Det är sant att det i den här kulturen ofta finns ett mått av förakt för dem som inte betraktat världen som sitt ostron. Att vi många gånger har haft svårt att förstå varför folk i allmänhet inte känner respekt för det hårda arbete man anser sig ha lagt ner. Att acceptera att många över huvud taget inte betraktar det man levt för som en legitim sysselsättning.

Europaparlamentet är en fantastisk arbetsplats, men ingen som har verkat där kan förneka att ”Brysselbubblan” gör skäl för sitt namn. I hela Europa är de entusiastiska federalisterna en försvinnande minoritet. I de europeiska institutionerna är det en majoritetsuppfattning. Nog spelar det roll för beslutsfattandet, och nog har här funnits en diskrepans mellan elit och medborgare.

Så långt har Goodhart alldeles rätt.

Det finns i praktiken ofta en spänning mellan de universalistiska, liberala anspråken och försvaret för pluralism. Valfrihet mellan olika individuella och kulturella preferenser uppskattas av nästan alla i teorin, till dess att människor faktiskt börjar välja – och väljer just olika.

Den instinkten gäller också, ibland kanske i synnerhet, för liberaler.

Men med detta sagt: är teorin om varsomhelstare och någonstansare verkligen så pregnant att vi bör göra oss beredda att kasta ut barnet med badvattnet? Är det ett stort problem att det moderna samhället och den globala kapitalismen både har skapat förutsättningar för en gränsöverskridande livsstil och nödvändiggjort internationella samarbetsorgan?

För nu är det som att delar av högern plötsligt har kommit överens med identitetsvänstern: det går bara att ha en identitet i taget.

Om dagens debatt bidrar till en mindre stereotyp och karikerad bild av ”någonstansaren” som en kraftlös och misslyckad landsortsbo som hatar EU för att han/hon inte begriper bättre, är detta ett välkommet korrektiv. Likafullt håller diskussionen om ”varsomhelstaren” på att spåra ur fullständigt.

För nu är det som att delar av högern plötsligt har kommit överens med identitetsvänstern: det går bara att ha en identitet i taget. Antingen är man en rotlös kosmopolit eller en trygg lokalpatriot. Antingen firar du midsommar och hjälper dina grannar eller så lever du en tillvaro där Hilton Honors är den enda som kommer ihåg din födelsedag. Jag är sannerligen inte en oreserverad beundrare av Emmanuel Macrons storvulna retorik, men gliringar om ”Rotschildbankiren” fick det att krypa i skinnet på mig under det franska valet.

Det pågår en exotisering av ”varsomhelstarna” som i sina sämsta ögonblick inte bara är analytiskt banal utan direkt politiskt farlig. Och här hjälper vare sig Goodharts grovt tillyxade idealtyper eller akademikernas distanserade modeller till. Ett exempel hittar vi i en krönika av Lotta Levay som i det goda syftet att nyansera diskussionen påminner läsaren om att ”kosmopoliter också är människor”:

Aktuell forskning om kosmopolitisk livsföring ger vissa ledtrådar. Den påminner om att kosmopoliter också är människor, det vill säga varelser med behov av tillhörighet och hemkänsla. Men de kan känna sig hemma på andra platser, såsom flygplatser och hotellounger och andra neutrala, vagt västerländskt präglade platser runt om i världen där resenärer kan pusta ut. I en intressant studie beskriver organisationsforskaren Sara Louise Muhr hur en internationell konsult använde sådana platser för att bibehålla en personlig självkänsla mitt i sin gränsöverskridande, kulturellt växlande tillvaro.

Språkbruket känns igen från en forskningsstudie häromåret om ”de policyprofessionella” som leddes av sociologen Stefan Svallfors (”Makt utan mandat: de policyprofessionella i svensk politik”). Där beskrevs vi (ja, jag var intervjuad) som en ”stam”. Det är precis den termen som Goodhart använder för att beskriva  ”varsomhelstarna”: som en nomadstam.

Hur sannolikt är det att den som arbetar i en internationell miljö genast klipper passet för att passa in i den postnationella gemenskapen?

Visst kan det finnas en liten grupp människor som den ovan citerade konsulten – ständigt jetlaggade, kostym- och dräktprydda excelmatadorer som tankar trygghet och gratis California White i SAS-loungen på Arlanda. Visst finns det en kader FN-tjänstemän som livnär sig på att flyga business class till paradisöar som sägs vara på väg att sjunka på grund av de globala utsläppen.

Visst kan vi unna oss att både sucka och förfasa oss över hyckleriet.

Men hur stor är egentligen denna nomadstam? Och kanske viktigare: vilka är de mystiska kreatur som sägs ha ett sådant förkrossande inflytande över världens gång?

I de svepande diskussionerna förs tre grupper fram: politiker, journalister och de globala kapitalisterna. Alla samhällets kommandohöjder anses vara befästa av personer med en identisk utblick på världen – misstänksamma mot ”the little people”, besatta av att spegla sig i varandras framgångar.

Men hur rimligt är det att anta att den ständigt utlasade journalisten på Expressen delar värderingar och världsbild med IMF-bossen Christine Lagarde? Hur sannolikt är det att den som arbetar i en internationell miljö genast klipper passet för att passa in i den postnationella gemenskapen?

I praktiken är det ju tvärtom!

Om Svenska kyrkan hade samma dragningskraft på sekulära medborgare i Sverige som den har bland expats i New York eller London så hade det inte funnits ett medlemstapp att bekymra sig om. Närkontakt med den belgiska administrationen i Bryssel kan få den mest inbitna statshatare att längta hem till Skatteverket. Midsommarfirandet bland svenskar i Taipei är intensivt som i en Prippsreklam, även om sillen serveras i en lackask.

Det är en falsk och farlig dikotomi som allt slarvigare ställs upp, mellan dem som ”överger” sitt land och dem som ”blir kvar”.

Det är en falsk och farlig dikotomi som allt slarvigare ställs upp, mellan dem som ”överger” sitt land och dem som ”blir kvar”. I det första fallet bär de flesta med sig sin nationella identitet med stolthet. I det andra fallet är valet att inte åka ingen uppoffring. I båda fallen är besluten högst frivilliga, och fullt medvetna.

Det bekymrar mig att ana en ny tystnadsspiral, en krypande känsla av att internationell utblick och nyfikenhet är en pinsam belastning, ett automatiskt hinder för att förstå den som prioriterat annorlunda. De som mest aggressivt torgför Goodharts idéer – och för att undvika missförstånd vill jag understryka att ingen av dem som namngivits ovan ska räknas till denna kategori – verkar inte göra det för att samhället ska bli mer tillåtande gentemot dem som känner stolthet över sina rötter, utan för att minska toleransen för dem som följer sin drift att ge sig ut i världen.

Det vore ett politiskt och intellektuellt fattigdomsprov om vi slarvar bort insikten om att denna drift är precis lika naturlig, legitim, ja faktiskt existentiell, som behovet av att känna sammanhang i den miljö man har vuxit upp i.

Jag är född 1980, och under hela mitt liv har valmöjligheterna bara fortsatt utvidgats. Nu verkar det som att mina barn ska behöva växa upp i en värld där de successivt blir färre.

Det får inte ske utan motstånd. Globalization is still good.