Demokratins fyra utmaningar

Det påstås ofta att demokratin är hotad i västvärlden och hoten som målas upp består i allt ifrån höger- och vänsterpopulister till minskat valdeltagande och olika separatiströrelser som vill bryta sig loss från sina gamla nationalstater.

Dessa hot mot demokratin är emellertid i många fall reaktioner på problem inom det demokratiska systemet, som på senare år har blivit allt mer uppenbara och som leder till minskad legitimitet för det politiska systemet. Det handlar om att medborgartanken har kommit att ersättas av ett kollektivistiskt grupptänkande, om att den politiska klassen har professionaliserats och ökat sitt avstånd till medborgarna, samt ett tilltagande förakt från eliterna gentemot vanligt folk.

Medborgartanken har ersatts av identitetspolitik och grupptänkande

Medborgartanken är en förutsättning för demokratin så som vi känner den. Medborgaren är den avgörande beståndsdelen i staten och det är i egenskap av medborgare som vi går till valurnorna och röstar vart fjärde år. Varje medborgares röst är lika mycket värd och det är på medborgarnas mandat som de folkvalda politikerna sitter och stiftar lagar som vi alla har att rätta oss efter.

Medborgartanken är en individualistisk tanke; den utgår från att varje myndig person är ett självständigt agerande subjekt, kapabel att fatta beslut om statens, landstingets och kommunens styrning. Beslutet vid valurnan är individuellt och kan inte överlåtas.

Medborgartanken är en individualistisk tanke, den utgår från att varje myndig person är ett självständigt agerande subjekt, kapabel att fatta beslut om statens, landstingets och kommunens styrning.

Mot denna syn står en annan och helt väsensskild syn, där samhället antas bestå av olika intressegrupper, i ständig konflikt med varandra. Vi kan se detta synsätt tydligt i stater med en tydlig stam- eller klankultur, där de partipolitiska skiljelinjerna tenderar att formera sig utifrån klantillhörighet snarare än ideologisk övertygelse.

I västländer har den marxistiska klasskampstanken delvis fyllt samma funktion med klassröstningen som konkret uttryck. Just röstande utifrån klassbakgrund var något som Socialdemokraterna under många årtionden kunde tillgodoräkna sig, men som på senare år blivit allt mer marginellt. Möjligen skulle Sverigedemokraterna kunna sägas rida på ett liknande fenomen.

Men även om identifieringen med en specifik samhällsklass har blivit svagare i Sverige så har kollektiva gruppidentiteter blivit desto starkare. När människor börjar organisera sig utifrån gruppintressen i stället för som medborgare i ett samhälle undergrävs det politiska systemets legitimitet. Det offentliga riskerar du att bli föremål för en huggsexa mellan olika gruppintressen om de offentliga medlen.

På kommunnivå har detta redan blivit tydligt. I till exempel Sigtuna kommun har ett nätverk av syrianska familjer fått stort inflytande över politiken och driver igenom Socialdemokraterna den egna gruppens intressen. Liknande situationer finns på många håll i landet.

När samhällen regredierar tillbaka till grupptänkande och klanmentalitet undergrävs förutsättningarna för den representativa demokratin i form av individualism och medborgaransvar.

Kulturpolitiken och folkbildningspolitiken är andra områden som ofta flyger under radarn i den offentliga debatten, men där olika identitetsbaserade särintressen kunnat lyfta omfattande offentliga bidrag för verksamheter som går stick i stäv med de bidragsutdelande myndigheternas uppdrag och de värderingar som det offentliga Sverige vilar på. Detta har bland annat belysts förtjänstfullt av Sofie Löwenmark i hennes granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor här på Smedjan.

När samhällen regredierar tillbaka till grupptänkande och klanmentalitet undergrävs förutsättningarna för den representativa demokratin i form av individualism och medborgaransvar. Den i offentligheten förhärskande tanken på representativitet leder i samma riktning: tanken att en medlem av ett godtyckligt avgränsat kollektiv företräder alla andra medlemmar av samma kollektiv. Som att en inkvoterad invandrare får representera alla invandrare i statistiken, eller att en inkvoterad kvinna anses representera alla andra kvinnor. Det bygger på en människosyn som står i bjärt kontrast mot den som är utgångspunkt för den representativa demokratin, där varje enskild medborgare betraktas som ett självständigt subjekt, kapabel att välja sina egna företrädare.

Professionalisering av den politiska klassen 

Sedan partistödet började införas på 1960-talet har partierna successivt gjorts oberoende av sina gräsrötter. De politiska rörelser som en gång uppstod som folkrörelsen drivs sedan flera årtionden som toppstyrda företag, fast med offentliga medel. Uppdrag som tidigare ansågs vara hedersuppdrag att utföra på fritiden är i dag välbetalda heltidsanställningar.

Det handlar inte bara om de folkvalda. Runt omkring dessa finns en hel infrastruktur av tjänstemän på alla möjliga nivåer, partigängare vars stora flertal aldrig kommer att inneha ett arbete utanför den politiska sfären.

De politiska rörelser som en gång uppstod som folkrörelsen drivs sedan flera årtionden som toppstyrda företag, fast med offentliga medel.

Denna professionalisering av politiken har lett till att den politiska klassen har utvecklats till ett särintresse i sig självt, bevakande sina egna intressen, och med allt mindre gemensamt med de väljare vars mandat de besitter. Däri ligger förklaringen att åsikterna bland de folkvalda i vissa frågor är mer lika med andra politiker över partigränserna, än med väljarkåren. Ett tydligt exempel är frågan om kvoterad föräldraförsäkring, där en majoritet av riksdagsledamöterna tycker att staten ska använda skattebetalarnas pengar för att deltaljstyra familjers inre liv, medan en majoritet i väljarkåren är emot.

I den politiska klassens intresse ligger naturligtvis också att säkra fler och mer välbetalda arbetstillfällen åt sina likar. Därför är inställningen till den svällande EU-byråkratin i Bryssel betydligt mer positiv bland anställda partister än bland befolkningen i stort. En ung, välbetald tjänsteman i Bryssel beskrev vid ett tillfälle sin tillvaro i den belgiska huvudstaden som att vara på ”en konferensresa utan slut”. För den som är lagd åt det hållet är den politiska arbetsmarknaden inom EU naturligtvis ett starkt argument för ”an ever closer union”.

I den politiska klassens intresse ligger naturligtvis också att säkra fler och mer välbetalda arbetstillfällen åt sina likar.

Kring de politiska partiernas egna organisationer och de offentliga institutionerna har också växt fram ett större ekosystem av intresseorganisationer och kommunikationsbyråer, befolkade av personer som tagit en tillfällig paus från sina politiska uppdrag. Detta ekosystem utgör en buffert mellan den politiska sfären och det omgivande samhället, vilket ytterligare förstärker bilden av ett kotteri vars värderingar skiljer sig från den breda allmänhetens.

Större avstånd mellan makthavare och medborgare

Den svällande Brysselbyråkratin exemplifierar ytterligare att av de problem som riskerar att undergräva demokratin i många västländer, nämligen det ökande avståndet mellan väljare och valda, inte bara mentalt och värderingsmässigt, utan också geografiskt. Allt fler beslut fattas allt längre bort från de som påverkas av besluten. En majoritet av den lagstiftning som kommer att tillämpas i Sverige författas i dag i själva verket i Bryssel.

Förskjutningen av makt från nationalstaternas parlament till överstatliga organisationer har även sin motsvarighet på det nationella planet. I Sverige driver flera partier på för att dagens länsindelning skall ersättas av nya så kallade storregioner, där makten över till exempel sjukvård och kollektivtrafik flyttas ännu längre bort från medborgarna. Intresset hos vanliga väljare är av lätt insedda skäl tämligen ljummet, till exempel i Jämtland där man efter en sådan regionsammanslagning skulle få rätta sig efter beslut fattade i Umeå.

Idén om regionsammanslagningen drivs uppifrån, av dem som vill öka de politiska församlingarnas makt och minska medborgarinflytande.

Idén om regionsammanslagningen drivs uppifrån, av dem som vill öka de politiska församlingarnas makt och minska medborgarinflytandet. Argumenten för regionsammanslagning är försåtliga och formuleras ofta i termer av att större enheter skulle ge större tyngd åt regionerna i den nationella politiken. Mycket litet tyder på att så skulle vara fallet. Lärdomar finns härvidlag att dra från vårt västra grannland, som inte genomförde den kommunsammanslagning som drabbade vårt land 1971. I Norge har kommunerna och regionerna alltjämt stort inflytande, medan de i Sverige försvagats betänkligt gentemot centralmakten.

Det sannolika resultatet av en regionsammanslagning är således inte att regionernas inflytande skulle öka, utan att kommuner och lokalsamhällen skulle försvagas. Det är inte svårt att begripa att en politiker i Östersund har lättare att tillvarata jämtarnas intressen än någon som befinner i sig 40 mil bort i Umeå.

Samtidigt som den politiska klassen driver på för allt större politiska enheter går utvecklingen i den verkliga världen åt motsatt håll. Medan de folkvalda tycks åstunda att komma allt längre bort från väljarna folk önskar allt fler av de sistnämnda runt om i Europa att makten skall flyttas tillbaka, närmare dem själva.

Samtidigt som den politiska klassen driver på för allt större politiska enheter går utvecklingen i den verkliga världen åt motsatt håll.

I Spanien pågår just nu en maktkamp om Kataloniens eventuella självständighet. Skottland röstade nyligen om självständighet från Storbritannien, där nej-sidan vann med knapp majoritet. Storbritannien i sin tur röstade för ett utträde ur den Europeiska Unionen. Den typ av politisk centralisering som i stor utsträckning skett över medborgarnas huvud börjar nu att komma ikapp den politiska klassen. Ropen på decentralisering och separatism är ett svar på den bristande legitimiteten hos ett system som tillåtits att växa utan att det har efterfrågats, och ett upplevt avstånd mellan väljare och beslutsfattare.

Elitens förakt för vanligt folk

Som en motreaktion på de separatistiska strömningarna har tonläget från de politiska eliterna höjts. Särskilt påfallande var brösttonerna från EU-etablissemanget gentemot de britter som röstade för ett utträde ur unionen. När framträdande EU-toppar som Jean-Claude Juncker och Guy Verhofstadt uttalar sitt förakt för de britter som röstat för ett utträde stärker det knappast unionens legitimitet i väljarnas ögon. Verhoftstadt kallade omröstningen för ”ett slöseri med tid och en dumhet”. De brittiska liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg tyckte att det skulle genomföras en ny folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet om några år, när utträdesförespråkarna ”dött undan”.

Nick Clegg tyckte att det skulle genomföras en ny folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet om några år, när utträdesförespråkarna ”dött undan”.

En särskilt pikant del av kritiken kom från människor som annars brukar framställa sig som demokratins och folkstyrets företrädare, men som när folket röstade fel inte skrädde orden om hur obildade, korkade och gamla(!) de som röstat för ett utträde hade varit. Som att dessa människors röster på något sätt saknade legitimitet. ”De gamla har röstat bort de ungas fria rörlighet” kunde det heta, som om äldre medborgares röster inte vore lika mycket värda som de yngres.

Samma typ av nedlåtande kommentarer drabbade dem som kritiserade den franske presidenten Emmanuel Macron, vars anhängarskara gärna utmålade varje form av kritik mot den EU-federalistiske politikern som indirekt stöd till motkandidaten Marine Le Pen. I dag har lovsångerna till Macron från inte minst liberaler tystnat, men minnet av deras nedlåtande attityd lever kvar hos dem den riktades mot.

En lärdom från i stort sett alla länder där populistiska och auktoritära partier vunnit opinionsstöd är att det sämsta sättet att locka tillbaka väljare är att idiotförklara dem.

I Sverige har den generella strategin för att möta Sverigedemokraternas växande opinionssiffror sett ut på ett liknande sätt. De missnöjda, framför allt socialdemokratiska och moderata väljare som valt att rösta på SD, har utmålats som värsta tänkbara rasister, och partiets företrädare har antingen stängts ute från debatten, eller bemötts med skopa efter skopa av ovett. Resultatet har blivit att partiet fördubblat sitt väljarstöd i val efter val.

En lärdom från i stort sett alla länder där populistiska och auktoritära partier vunnit opinionsstöd är att det sämsta sättet att locka tillbaka väljare är att idiotförklara dem.

Kritiken mot demokratin kommer från två håll

Om inte de politiker och tjänstemän som är satta att förvalta vårt demokratiska politiska system uppmärksammar ovanstående fyra akuta problem och tar dem på allvar riskerar legitimiteten för systemet som sådant att urholkas ytterligare.

En viktig sak att komma ihåg i sammanhanget är att kritiken mot det demokratiska systemet som det ser ut i dag kommer från (minst) två olika håll. Det politiska etablissemanget gör sitt yttersta för att avfärda all systemkritik som odemokratisk och auktoritär. En hel del av kritiken kommer givetvis också från den typen av auktoritära strömningar, på såväl vänster- som högerflankerna. Gamla kommunistpartier har fått förnyad luft under vingarna, liksom vänsterpopulistiska auktoritära partier som Podemos i Spanien och Feministiskt initiativ här hemma i Sverige. På den andra flanken marscherar nationalistiska populister som Fidez i ungern, vars ledare Victor Orbán menar att den liberala demokratin spelat ut sin roll.

Den frihetliga kritiken går ut på att makten förflyttats för långt från medborgarna, och att politiken lägger sig i delar av samhällslivet som borde lämnas åt den privata och den civila sektorn.

Det finns dock en annan kritik som kommer ifrån ett frihetligt håll och som inte förtjänar att buntas ihop med auktoritär demokratikritik. Den frihetliga kritiken går ut på att makten förflyttats för långt från medborgarna, och att politiken lägger sig i delar av samhällslivet som borde lämnas åt den privata och den civila sektorn. Kombinationen av en alltför stor maktkoncentration hos den politiska sektorn och ett ökat avstånd till de politiska makthavarna är utifrån den frihetliga analysen huvudanledningen till den minskade legitimiteten för det politiska systemet.

De folkvalda i Europa, på såväl nationell som överstatlig nivå, gör klokt i att lyssna på den frihetliga kritiken. I annat fall riskerar frustrationen över maktkoncentration och minskat medborgerligt inflytande över institutionerna att kanaliseras av de auktoritära krafter som det senaste decenniet har vunnit mark i flera europeiska länder.