Hanna Wagenius: Demokratiskt tyranni är också tyranni

Min förra krönika, som handlade om varför det är dumt med folkomröstningar där folk inte vet vad de har att välja emellan, rörde upp en del känslor bland läsarna. Samnytt påstod i en artikel att jag ville avskaffa folkomröstningar som fenomen, trots att det stod uttryckligen att de kan vara viktiga ibland.

Vi lever i ett väldigt demokratiälskande land, och ju mer demokratiskt något låter, desto bättre är det i mångas ögon. Det blev tydligt bland reaktionerna på krönikan om folkomröstningar – är det inte demokratiförakt att problematisera dem, kanske? Visst går det att argumentera för att det blir mer demokratiskt med fler folkomröstningar, men det betyder inte att det också är bättre.

Att något är demokratiskt beslutat säger nämligen inte något om beslutets legitimitet – det beskriver bara hur beslutet kommit till. Detta, som borde vara grundläggande, tvingades min seminarieledare i allmän rättslära under juristprogrammet förklara för hela min seminariegrupp. Hon hade ställt frågan hur vi legitimerade att vi, i våra yrkesliv, skulle arbeta med att upprätthålla lagen. Vad gjorde det försvarbart? Alla, utom jag och en kille som var engagerad i Klassiskt Liberala Partiet (inte att förväxla med partiet Liberalerna), svarade lite luddigt att det var genom demokratin. Vi två, något mer inbitna liberaler, svarade att det som kan legitimera lagar framför allt är om de skyddar grundläggande mänskliga rättigheter.

Som Winston Churchill uttryckte det: Demokrati är det sämsta styrelseskick vi känner till – med undantag för alla andra som prövats. Det hindrar inte att demokratin ibland är problematisk, eller ibland rent av olämplig.

Det vanligaste exemplet är naturligtvis det om när vargarna röstar om att äta lammet till middag. Även om det kan låta banalt så speglar det en grundläggande princip som de flesta nog kan hålla med om: Bara för att man är i majoritet har man inte nödvändigtvis rätt att utöva makt över andra. Det är inte ens säkert att man har rätt. 

Vi skulle aldrig acceptera ett fall av misshandel bara för att det var fyra personer som slog och en som blev slagen.

Vi skulle aldrig acceptera ett fall av misshandel bara för att det var fyra personer som slog och en som blev slagen. Det är det som är anledningen till att vi i västvärlden inte bara använder termen demokrati, utan liberal demokrati. Det innebär att demokratin begränsas av vissa grundläggande rättigheter som inte får kränkas oavsett hur många som vill göra det.

Som debatten ser ut just nu står vissa av dessa rättigheter under attack. Rätten till personlig integritet offras gärna i fåfänga förhoppningar om att ta fast fler kriminella. Rätten till en rättvis rättegång tycks ligga långt ner på listan över hänsyn bland dem som kräver att både den ena och den andra ska fällas på rena medieuppgifter. Rätten till asyl när man riskerar tortyr och dödsstraff står sig slätt när svenska politiker stramar åt flyktingmottagandet. Internationellt attackerar såväl Ungerns Orbán som Rysslands Putin just ledet ”liberal” i ”liberal demokrati”, med grund i att de ska ha folket bakom sig.

Det finns problem i Sverige. Många av dem är stora och komplicerade, och det finns definitivt de som har mer skuld än andra i frågan om deras uppkomst. Vi är inte perfekta när det kommer till att respektera mänskliga rättigheter själva, inte minst när det handlar om äganderätten. Det betyder dock inte att vi kan överge det som gör oss civiliserade: Att även samhällets fiender har vissa grundläggande rättigheter. Glömmer vi det, för att de är impopulära, då ger vi också efter för majoritetens tyranni. 

Om din yttrandefrihet, rätt till liv, personlig integritet eller en rättvis rättegång så röstas bort av en folkomröstning där 100 procent sluter upp bakom förslaget, så är det ändå inte legitimt. Tyranni är tyranni, oavsett hur många som står bakom det.