Skippa folkomröstningar för demokratins skull
Folkomröstningar är inte alltid bra för demokratin. När de används i komplexa frågor, eller frågor där alla alternativ inte ens existerar ännu, kan de tvärtom skada förtroendet för folkstyret. Låt oss slippa dem framöver.
Det här med folkomröstningar har legat tämligen högt upp i det allmänna medvetandet sedan Storbritannien röstade för att lämna EU i en sådan i slutet av juni 2016 – eftersom utträdet ännu inte är färdigt, så här drygt tre år senare. Brexitomröstningen är ett typexempel på hur en felanvänd folkomröstning kan förstöra – inte bara för ett land eller en union, utan framför allt för demokratin.
Här på Smedjan har Daniel Åkerman i en debattartikel framfört att det faktum att Brexit ännu inte ägt rum är ett demokratiskt problem. Det stämmer. Men folkomröstningen i sig är ett demokratiskt problem den också.
Det finns naturligtvis de som tycker att man ska folkomrösta om allt. I föregående riksdagsval samlade Direktdemokraterna en sisådär 5 000 röster, så något större inflytande över svensk politik lär de inte få i en handvändning. Tack och lov. Det finns nämligen mycket goda anledningar till att vi har representativ demokrati i det här landet.
Representativ demokrati tvingar nämligen de politiska alternativen att vara någorlunda konsekventa i sina policyförslag. Exempelvis måste man lägga fram en budget i någorlunda balans – men prata i fem minuter med någon på en fest som undrar varför man inte bara tar det bästa från alla partier och slutar käbbla så mycket i politiken, så får du en fingervisning om vad som skulle hända om vi folkomröstade om varje enskild fråga. Man kan enkelt få en majoritet för både att sänka skatten och att höja de offentliga utgifterna. Och vem ska man avsätta när till exempel budgeten inte håller, om det är konsekvensen av en folkomröstning? Representativ demokrati har den ofta underskattade fördelen att det finns någon att hålla ansvarig för politiken.
Att ens komma på tanken att samtliga medborgare ska behöva sätta sig in i varje fråga, alternativt rösta i blindo, är ett uttryck för en väldigt naiv världsbild.
Dessutom tenderar politiska frågor att vara komplicerade affärer. De allra flesta beslut som fattas i riksdagen är resultat av långtgående och noggranna överväganden. De är dessutom så många att inte ens ledamöterna, som i de flesta fall arbetar bra mer än heltid med sina uppdrag, inte hinner sätta sig in i alla. Det är därför man delar upp ansvarsområdena mellan ledamöter i olika utskott, och litar på varandras omdöme i omröstningarna. Att ens komma på tanken att samtliga medborgare ska behöva sätta sig in i varje fråga, alternativt rösta i blindo, är ett uttryck för en väldigt naiv världsbild.
För att återvända till Brexit är det också otroligt olämpligt att folkomrösta i frågor där alternativen inte är klargjorda. Att folkomrösta om EU-inträde, eller införandet av euron, är goda idéer. De är båda frågor som har en stor inverkan på medborgarna, och där det är tydligt hur alternativen ser ut. Man kan givetvis aldrig veta några exakta utfall av besluten, men det är ändå tillräckligt klart för att kunna förklaras i allmänna debatter och kampanjer.
Problemet med Brexit-alternativet är att det inte var klargjort vad det innebar. Det fanns inte något färdigt avtal att ta ställning till och utträdessidans kampanj lovade både det ena och det andra utan att ta i beaktande att det fanns en motpart att förhandla med innan något av det kunde bli verklighet. Det har fått till följd att medborgare tror sig ha röstat för något som de kanske aldrig ens kunde få, och i vart fall kan se att det inte genomförs som utlovat. Det skadar förtroendet för demokratin. I förlängningen sker alltså en skada på folkstyret.
Borde då inte britterna ha fått rösta om ett utträde ur Europeiska Unionen? Jo, självklart. Men det borde ha skett när det fanns ett förhandlat utträdesavtal på bordet. Att hålla en folkomröstning där medborgarna inte kan veta vad de röstar om är inte demokratiskt. Det är fördummande och i förlängningen farligt för den liberala demokratin.