Utblick Reportage
Den franska stubintråden fortsätter att pyra
Tillväxten är låg, arbetslösheten hög, underskotten stora och Frankrike tvingas nu betala högre ränta än Italien på statsskulden. Men ingen politiker är på allvar beredd att ta ansvar för att göra något åt situationen. Jan-Olof Bengtsson rapporterar från fransk politik.
En aktuell opinionsmätning från franska IFOP speglar popularitetsläget. President Macron har halkat ner till 19 procent i förtroende medan hans senaste premiärminister Francois Bayrou med endast 13 procent i ryggen är den minst populära sedan femte republiken instiftades 1958. Faktum är att Bayrous regering klarat hela åtta misstroendeförklaringar sedan första juli, vilket i och för sig är en bedrift.
Så sent som för ett år sedan, i september förra året, tillträdde företrädaren Michel Barnier som premiärminister, men hans center-höger-regering blev bortröstad redan efter fyra månader eftersom även Marine Le Pen och hennes Nationell samling ställde sig bakom misstroendet. Det gäller att inte få 289 av de 577 ledamöterna emot sig.
Nu är det alltså center-liberalen Francois Bayrou, från lilla staden Pau där ätten Bernadotte härstammar från, som styr över en ganska gnabbig och bräcklig borgerlig koalition. Bedömare menar att hans nödvändiga budgetförslag, som han teatraliskt etiketterat som ”sanningens ögonblick” kan innebära att även han ryker under hösten i en ny misstroendeomröstning. Återigen blir det Marine Le Pen som sitter med yxan, självsäkert leende. Samtidigt ryktas det att Macron tycker att hans premiärminister är alltför självständig.
För att åskådliggöra det usla ekonomiska läget som landet brottas med är det på sin plats med lite siffror:
Budgetunderskottet ligger på 5,6 procent av BNP enligt EU. Statsskulden drar i väg till 116 procent av BNP för att öka till 118 procent nästa år och landet har hamnat på en föga avundsvärd tredjeplats efter Italien och Grekland i EU-familjen. Som jämförelse ligger Sverige på 33 procent.
Redan i dag överskrider räntebetalningarna på landets statsskuld med råge hela den franska försvarsbudgeten.
Dessutom innebär Macrons initiativ kring Europas ”strategiska autonomi” visavi USA och Rysslands angreppskrig mot Ukraina en nödvändig ökning av Europas samlade försvarskostnader – inklusive det franska – från dagens 2 procent till 3,5 procent på tio år. Alltså nära en fördubbling. Det är lite av ödets ironi att Macron och Frankrike, alltså initiativtagare till den europeiska militära upprustningen, har bland de sämsta ekonomiska förutsättningarna att klara detta. Redan i dag överskrider räntebetalningarna för landets statsskuld med råge den franska försvarsbudgeten.
I Bayrous budgetförslag från juli vill han spara in 43,8 miljarder euro och på så sätt får ner budgetunderskottet till 4,6 procent (summan är liten och mest symbolisk). Men landet ligger fortsatt över EU-ribban på högst 3 procent. Bland annat vill Bayrou avskaffa 3 000 statliga jobb, två helgdagar (kanske mest skrämsel), frysa alla budgetar på 2025 års nivåer med försvaret som enda undantag och sätta stopp för alla indexeringar och uppskrivningar av pensioner och det sociala skyddsnätet.
Budgeten ska upp till omröstning i nationalförsamlingen i höst. Men det finns trots allt även en smärtsam realism från hela den politiska sfären som inser att landet går mot något ekonomiskt okontrollerbart. Statsskulden har blivit gigantisk efter stora budgetunderskott de senaste 50 åren, utan att någon egentligen försökt röja upp. Något måste göras är den samlande inställningen, bara vi själva slipper.
Paradoxalt nog behöver således det här ändå inte innebära att det är kört för Francois Bayrou, denna ärrade liberala politiker med över 40 år i fransk toppolitik.
Förklaringen är att inget annat parti eller allians, vare sig till höger eller vänster, egentligen vill ta över ansvaret.
Förklaringen är att inget annat parti eller allians, vare sig till höger eller vänster, egentligen vill ta över ansvaret eftersom nödvändiga obekväma besparingar omedelbart skulle spilla över på dem själva. Självfallet är de bombastiska utfallen mot regeringen öronbedövande, men tomma tunnor skramlar mest. Dessutom går landet till viktiga kommunalval våren 2026 som det måste läggas krut på.
I denna politiska och ekonomiska storm av osäkerhet, där varje steg är laddat med risker, framträder ett slags vakuum med en premiärminister som visserligen har ett rekordlågt förtroende, men som kan tillåtas fortsätta eftersom alternativen är ännu mindre lockande. Det handlar om ett slags rådande diskret samförstånd, för ingen politiker vill stå där med ansvaret för de impopulära sparprogrammen som krävs för att undvika ett finansiellt haveri. Det är naturligtvis också så man ska förstå Bayrous senaste drag, att själv ta initiativ till en förtroendeomröstning som kommer att hållas den 8 september.
***
Frankrikes väg framåt är i dagsläget fylld av till synes kortsiktiga lösningar bemött med mycket påklistrad indignation. Samtidigt pyr missnöjet i breda folklager mot politikersfärens handfallenhet. Man kan säga att landet befinner sig i politiskt och ekonomiskt limbo där alla hoppas på ett mirakel.
I fransk politisk tradition har motståndet mot förändringar alltid varit starkt, särskilt om politiker vågar ifrågasätta och dra undan mattan för redan existerande reformer. Om höstens budgetomröstning leder till att Marine Le Pen, ledare för landets största parti, ger klartecken till sin partigrupp att rösta bort Bayrou, vet vi alltså inte. Men det är mindre troligt.
Problemet för Le Pen är att hon, som redan dömts för bedrägeri, är föremål för en juridisk process som per automatik placerar henne i ovalbar karantän i ytterligare minst ett år. Hennes intresse är därför snarare att bygga en plattform inför presidentvalet 2027, då hennes karantän troligtvis upphört, och fram till dess visa att hon är en landsmoderlig ledare som står över politikergnabbet. Dock ser man nu tecken på en annalkande maktkamp mellan henne och hennes 29-årige kronprins Jordan Bardella, som partiledningen irriterat försöker spela ner.
Att Macron inte får ställa upp i ett sammanhängande tredje presidentval 2027 vet alla. Däremot hörs allt fler anonyma röster i hans närhet att han faktiskt skulle gilla om Le Pen vann 2027, att han utgår från att hon gör bort sig på jobbet och att han därför skulle kunna återta makten i presidentvalet 2032, som 54-åring.
När man tittar på en del siffror från franska INSEE (motsvarande vårt SCB) är tillväxtprognosen för innevarande år bara 0,6 procent, en halvering från året före. Arbetslösheten ligger på 7,7 procent. En siffra som betraktas som särskilt alarmerande är allmänhetens misstro mot landets ekonomiska situation. Enligt INSEE sparar de franska hushållen hela 18 procent av sina disponibla månadsinkomster i ladorna. Det är till och med 5 procent högre än före pandemin. Ett faktum som naturligtvis innebär att den samlade konsumtionsviljan gått ner – förödande för ett konsumtionssamhälle som det franska.
En pinsamhet för den franska staten är dessutom att landet sedan en tid tvingas betala högre låneränta än Italien.
Så, är den franska ekonomin i fritt fall? Nej, men tuffa åtgärder, omprioriteringar och besparingar krävs. Frågan är om de franska politikerna har modet att göra det nödvändiga? Under tiden fortsätter stubintråden att pyra.