Den ofrihetliga sekularismen
Religionsfrihet – men på våra villkor. Den infekterade debatten kring omskärelse visade att det svenska toleransen har sina begränsningar när det kommer till religionens mer komplicerade sidor. Det är ett problem i ett samhälle som påstås vara fritt för alla.
Debatten kring den rituella omskärelsens varande eller icke-varande tycks ha blåst över och offentlighetens fokus har förflyttats åt annat håll. Som det alltid gör. Men den bittra eftersmaken lyckas inte försvinna.
Debatten handlade egentligen inte om omskärelse, liksom det tidigare inte handlade om slöjförbud på små flickor. Eller om skolavslutningar i kyrkan och fläskets plats på skolmenyn. Vad diskussionerna egentligen handlar om är religionens roll i ett samhälle som håller på att bli allt mer multikulturellt.
Sverige är ett av de mest sekulära länderna i världen. För 19 år sedan skedde separationen mellan kyrka och stat, och vi slutade därmed ha en statsreligion och en statskyrka. Samtidigt minskar antalet aktivt religiösa stadigt. Religionen tar allt mindre plats i samhället, men ändå går det inte att förneka dess betydelse för den svenska kulturella identiteten. Man kan ta kristendomen från svensken, men inte svensken från kristendomen. Jul- och påskfirande är viktiga. Att gifta sig i kyrkan, döpa sina barn eller konfirmera sig är fortfarande utbrett. Vi upplever att vi har mer gemensamt med andra kulturellt kristna länder. Och framför allt – vi har sekler av religiös auktoritarism bakom oss. Oavsett hur sekulära vi påstår oss vara så går det inte att sudda ut vår historia.
Det är därför det kan uppstå krockar när folkgrupper med annorlunda seder och riter än våra egna vill utnyttja vår grundlagsskyddade religionsfrihet. Den svenska toleransen räcker bara till en viss gräns. Sedan tar obehaget inför för det främmande över och vi vill genast slippa se det.
Den svenska toleransen räcker bara till en viss gräns. Sedan tar obehaget inför för det främmande över.
Visst, tolerans i all ära. Men främlingens religion är spännande endast till en viss gräns. Att fira chanuka i stället för jul är intressant. Gudstjänster i tempel i stället för kyrkor är häftiga. Maten som äts vid slutet av fastemånaden Ramadan är exotisk. Sådant får gärna existera i det offentliga rummet! Vi har ju trots allt religionsfrihet.
När det börjar handla om mer komplicerade frågor, kopplade till etik och moral, blir svensken dock misstänksam. Frågor som omskärelse, slöja och månggifte väcker upprördhet. För var går egentligen gränsen? Vid vilken punkt slutar främlingens religion vara exotisk och börjar bli stötande och obehaglig i stället? När tillämpas religionsfriheten och när sekularismens normer?
Det svenska kollektiva medvetandet tycks ha begränsat religionsutövning till exotisk mat, högtider och bärandet av lustiga hattar. Det är ytligt. När folkvalda politiker föreslår förbud mot de aspekter av religion som inte passar in dessa kategorier blir det däremot farligt. Lagstiftningen drabbar nämligen dem som inte passar in i den sekulära, men samtidigt strikta, kulturellt kristna mallen. Man får utöva sin religion till en viss gräns. Sedan åker sekularismens bojor på.
Den svenska sekularismen används i dag som ett argument för lagstiftning som inskränker individens rätt till att utöva sin religion. Debatten kring omskärelse visade det. Debatten kring slöjförbud likaså. Det är dessutom debatter som samhället kommer att tvingas ta allt oftare i framtiden, i takt med det stora antalet människor från mer religiösa bakgrunder än den svenska, som väljer att bosätta sig här. Religionsfrihet kontra sekularism. Vi kommer att tvingas välja.
Rätten att få utöva sin religion är långt ifrån självklar i många länder, och är någonting som Sverige aktivt måste värna om. Men om inte det främmande och det obekväma tillåts vara en del av religionsutövning, vad är poängen med religionsfrihet överhuvudtaget?