Den ofrivilliga debattören
Sportskytte är en sport där man måste kämpa för sin rätt att få utöva den. Politikernas okunskap och Polismyndighetens aktivism hotar det svenska sportskyttet, helt i onödan. I vilken annan sport måste utövarna lägga mer energi på att försvara sporten än att faktiskt träna och tävla?
2016 började jag tävla i dynamiskt sportgevär. Det var ofantligt roligt och jag tycktes även ha en viss talang för det, då mitt första SM-guld kom senare samma år. I dag har jag fem SM-guld och ett stort antal internationella framgångar.
Jag har också, till skillnad från många som tävlar på motsvarande nivå i andra sporter, en lång rad av texter och medieframträdanden bakom mig som inte primärt handlar om min karriär som sportskytt, utan om politik. De tog sin början i april 2016, då jag precis hade jag skjutit min allra första gevärstävling, och läste en intervju i Svensk Jakt med dåvarande Inrikesminister Anders Ygeman. I artikeln påstod Ygeman att jägarnas vapen eller pistoler inte skulle förbjudas genom EU:s vapendirektiv, som just då förhandlades i Bryssel. Det visade sig i efterhand inte stämma – direktivet gör ingen åtskillnad – men vad Ygeman inte var tydlig med då var att Sveriges linje var att förbjuda halvautomatiska gevär för sportskytte. Mitt gevär. Mitt idrottsredskap. Jag blev arg, och det var då jag bestämde mig för att protestera och skrev min första debattartikel.
Sedan dess har jag skrivit över 40 texter som publicerats i media och en sak är tydlig; sportskytte är en sport där man måste kämpa för sin rätt att få utöva den. Det finns ingen annan sport där det politiska motståndet mot utövarens idrottsredskap är så stort. Trots att det är välkänt att legala vapenägare som grupp är mer laglydiga än gemene man och att hetsjakten på sportskyttarna och jägarnas vapen inte löser några problem.
Tiden som jag lägger ned på att försvara mitt och andras idrottsutövande överstiger tiden jag lägger på träning.
Tiden som jag lägger ned på att försvara mitt och andras idrottsutövande överstiger tiden jag lägger på träning. Jag bjuder regelbundet in EU-parlamentariker och riksdagspolitiker till skjutbanan för att förevisa sporten och diskutera vapenlagar. Jag ställer upp på intervjuer och jag skriver debattartiklar. Jag pratar om hur Polismyndigheten missköter licenshanteringen till den grad att det fått öknamnet licenshaveriet, med myndighetsaktivism och handläggningstider som vida överstiger en normallång graviditet. Jag debatterar hur regeringen försöker överimplementera vapendirektivet och skylla onödiga restriktioner på EU. Jag beskriver hur Justitieutskottet nyligen har kommit med ett betänkande (2018/19:JuU29) med tillkännagivanden angående skärpta straff för vapenbrott och smuggling och en översyn av vissa delar av svensk vapenlagstiftning som skulle underlätta för jägare och sportskyttar.
I dagarna (3–10 augusti) är det VM i dynamiskt sportgevär i Karlskoga. I stället för att fokusera 100 procent på matchen och alla de tusen detaljerna i förberedelsen inför ett världsmästerskap, sitter jag dagen innan och skriver denna text och skickar ut inbjudningar till alla riksdagsledamöter och media. Under min lediga dag på VM kommer jag att vara tillgänglig på banan för att prata om sporten och de politiska förslag som hotar den; i skrivande stund har 13 riksdagsledamöter från olika partier anmält sig.
Faran är nämligen överhängande att den svenska implementeringen av vapendirektivet sätter stopp för det framtida internationella tävlandet för svenska sportskyttar, helt i onödan. Jag har under de senaste två åren lagt dubbelt så mycket tid och pengar på att upplysa riksdagsledamöter, ta emot dem på banan och skriva debattartiklar om vapenfrågor än att faktiskt träna inför VM.
Alla som brinner för en sport förstår att det är värt besväret att kämpa för sin rätt att utöva den. Men i vilken annan sport måste utövarna göra det?