Idéer Essä
Den politiska handlingskraftens mörka skugga
Vi lever i en tid då den politiska handlingskraften hyllas från vänster till höger. Men bakom denna längtan finns en överdriven tilltro till politikens förmåga att alltid fatta rätt beslut. Det skriver Adam Danieli.
Den italienske filosofen Bruno Leoni gäckades livet igenom av en paradox. Hur kan det komma sig att avförtrollningen av världen – den vetenskapliga utveckling som under sekler sopat undan religiösa dogmer, avskaffat himmelriket, förvisat helgon och kväst tron på mirakel – ändå lämnat människors tro på politikers förmåga till underverk intakt? Ja, till och med förstärkt dess utopiska karaktär. Varför har vi inte blivit lika skeptiska till politikers löften som vi är till dem från religiösa fanatiker?
Som liberal sällade han sig till skeptikerna till den omåttliga tilltro till politiska framsteg som präglade västvärlden under 1950- och 60-talen – en tid när allt verkade möjligt och politiken letade sig in på tidigare okända domäner, med ständigt växande anspråk på ekonomisk och social kontroll. Himmelen var inom räckhåll, bara politiker gavs lite mer makt.
Jag kommer att tänka på Leonis grubblande i takt med att Socialdemokraterna häromveckan avslutade sin kongress. För man kan riktigt höra hur tilltron till politiken ekar i vår egen tid. Politisk makt är inne. Det var många år sedan politiker talade lika högt och brett om behovet av att helt enkelt ge sig själva mer makt över samhällets utveckling. Statsministern lyfter jämt och ständigt fram att Sverige nu, till skillnad från tidigare, har en handlingskraftig regering – men att alla processer måste kortas och snabbas upp.
S ska, som parollen lyder, ta tillbaka den demokratiska kontrollen och dra loss oss från den politiska passiviteten.
Jimmie Åkesson har lättat på locket i frågan om inte Sverige behöver en högre grad av ministerstyre för att politisk förändring faktiskt ska vara möjlig. Och så kulmen – S-kongressen – som mer än någonting annat osade av en vilja att politiken skulle vara som förr, när man byggde landet. S ska, som parollen lyder, ta tillbaka den demokratiska kontrollen och dra loss oss från den politiska passiviteten.
Alla dessa utspel uttrycker samma breda känsla av otillräcklig handlingskraft, ett missnöje som blivit allt tydligare i västerländska demokratier. Inte minst i den amerikanska debatten har frågan hamnat i centrum, med inlägg som trots delvis annan kontext blivit relevanta också i Sverige.
I sin omdiskuterade bok Abundance (2025) bryter Ezra Klein och Derek Thompson ned det hela till sin enklaste frågeställning: varför bygger vi inte den värld vi säger oss vilja ha?
Vi vet ju vad som behövs – allt ifrån bättre bostäder och klimatomställning till nya vaccin – och vi har resurserna. Men det politiska systemet har fastnat i att underhålla gamla strukturer snarare än att fatta nya beslut. Framtiden, som en gång var något vi förverkligade, har försvunnit ur sikte, menar författarna.
Resultatet är vad de kallar the great slowdown: att allt – från medicinutveckling till dammbyggen – tar längre tid. Och skulden, hävdar de, ligger inte primärt hos konservativa, utan hos vänstern. Den har blivit så upptagen med att riva ned, kräva hänsyn och stoppa projekt att även positiva förändringar omöjliggörs.
Omeletten har blivit omöjlig att tillaga, eftersom man inte tillåts knäcka några ägg.
En mer tillspetsad formulering av samma poäng återfinns i Marc Dunkelmans Why Nothing Works (2025): alla jävla regler och procedurer och domstolar och konventioner har gjort det omöjligt att få någonting gjort. Omeletten har blivit omöjlig att tillaga, eftersom man inte tillåts knäcka några ägg. Det står alltid någonting i vägen.
Så har det dock inte alltid varit. Det fanns en tid då handlingskraften var snudd på obegränsad – och som mycket av det svenska samtalet i dag tycks gravitera mot. Expressens politiska redaktör Patrik Kronqvist pekar på 1970-talets kärnkraftsutbyggnad som exempel. Även om han skarvar lite när han beskriver tempot – olika utredningar och kommissioner hade arbetat i långt över ett decennium innan den första reaktorn i Oskarshamn invigdes – är det onekligen imponerande att bygga tolv reaktorer på ungefär lika många år.
Då kunde man röra sig snabbt och ha sönder saker. I dag hade byråkratisk åderförkalkning dragit ut processen till omöjlighet.
***
Tänk om det hade varit så idag? Det låter ju fantastiskt. Problemet är bara att möjligheten att driva igenom politiska förändringar hade gällt alla möjliga typer av projekt. Handlingsfriheten tillåter politiker att genomföra såväl bra som dåliga idéer.
Kärnkraftens uppbyggnad sammanfaller faktiskt nästan exakt med den sämsta ekonomiska perioden i svensk modern historia. Från 1972, då O1 invigdes, och två decennier framåt hade Sverige i princip ingen tillväxt. Vanliga människors levnadsstandard – mätt i reallöner – låg helt still, och nyföretagandet var historiskt lågt. Det var en politik som inte kände några som helst gränser och som därför lika effektivt tog död på entreprenörskap som på investeringar.
Vad Kronqvist och andra drabbats av när de sneglar på den historiska handlingskraften är ett klassiskt exempel på survivorship bias. De ser de få projekt som lyckades – men inte de många som övergavs. Vi ser kärnkraftverken, men inte försöken att rädda varven, inte löntagarfonderna, inte Stålverk 80. Alla handlingskraftiga barn av samma tid – men sedan länge begravda. I vissa fall är ärren från den politiska handlingskraften märkbara än. Miljonprogrammet – ett smärre under av handlingskraft – har blivit ett av vår tids mest utskällda projekt, strax bakom Norrmalmsregleringen.
Miljonprogrammet – ett smärre under av handlingskraft – har blivit ett av vår tids mest utskällda projekt.
Vad såväl Klein och Thompson som Socialdemokraterna ser som stagnation är i själva verket vanliga människors revansch. Den politiska tröghet de beklagar har sammanfallit med en historiskt stark reallöneutveckling. Mellan 1995 och 2020 fördubblades nästan genomsnittssvenskens inkomst. Små liberaliseringar, sunda statsfinanser och ny teknik har gjort Sverige bättre. Det syns inte lika tydligt som skorstenar från Barsebäck – men betyder mer för människors liv än politiska prestigeprojekt.
Teknikutveckling och nyföretagande har växt till när politiken börjat avhålla sig från att ställa ut krokben. Att Sverige med minsta möjliga marginal undvek att bygga höghastighetsjärnvägar berodde just på att någon faktiskt räknade på vad det skulle innebära. 400 miljarder kronor gjorde bättre nytta i medborgarnas fickor, än i politikernas händer.
Att politikens prestigeprojekt hamnat i bakgrunden och att möjligheterna för enskilda medborgares företag att utvecklas tagit dess plats i förgrunden är i grunden ett tecken på ett sundare samhälle.
***
Politisk handlingskraft är ett lika romantiskt som bedrägligt ord. Man skulle lika gärna kunna säga: friheten för en väldigt liten klick personer att lägga sig i utvecklingen, stoppa människor och spendera deras pengar på mycket mer vidlyftiga sätt än de själva någonsin skulle få för sig att göra.
Att dessa handlingskraftiga decennier sammanfaller med det mest kvava och idéfattiga klimatet är ingen slump. Politikens makt att ta död på idéer överstiger vida dess möjligheter att ge dem liv.
Leoni hann aldrig lämna något tillfredsställande svar på frågan om vår tro på politiska mirakel. Innan han hastigt gick bort 1967 hann han dock konstatera att politiken blivit den åskledare som återstod för att kanalisera också den moderna människans längtan efter underverk. Och precis som Herren en gång verkade i det fördolda, menade han, har de flesta medborgare så pass dålig insyn i de politiska katakomberna att de kan fortsätta tro på mirakel.
Den villfarelsen har politiker inga problem att utnyttja.