Den som hatas har inte nödvändigtvis rätt

”Ingen vet vem som finns där ute.” Orden ska ha fällts av Olof Palme, i samtal med journalisten Ingvar Ygeman, samma dag som han mördades. Det var sant 1986, och det är sant 2018. I dag får vi dock ständiga livstecken från samhällets mörkare vrår. 1986 var det något av ett företag att kontakta politiker, journalister och debattörer. Antingen skriva brev, fixa adress och frimärke och sedan gå och posta, eller leta rätt på något användbart telefonnummer.

I dag är kontaktvägarna både fler och kortare. E-mail, Twitter och Facebook låter vem som helst ta kontakt med bara några sekunders arbete som insats. För många offentliga personer innebär detta att mängden otrevligheter ökar. Dessutom har dagens elaka och/eller sjuka människor något som deras kollegor för trettio år sedan saknade: publik. Den som twittrar ett svar till en känd person kommer att bli läst av många, även om vederbörande själv inte har några stora följarskaror.

De gångna åren har mycket tankemöda lagts på frågan om hur det demokratiska samtalet ska förhålla sig till detta. Inte minst kvinnliga makthavare av olika slag har vittnat om grova förolämpningar och hot. Det är givetvis vidrigt. Men att backa ut ur offentligheten kan aldrig vara ett alternativ. Den dagen makthavarna gör det är demokratin förlorad.

Jag hör inte till de mest utsatta. Dels är jag man och dels skriver jag inte särskilt mycket om de frågor som genererar de mest våldsamma reaktionerna: jämställdhet och invandring. Jag har 16 000 följare på Twitter, inte 160 000. Trots det vill jag ta risken att ge några förslag.

Denna sommar ägnade jag tre av mina semesterveckor åt att arbeta på Svenska Dagbladets ledarredaktion, och under den tiden hann jag ta emot ett par hundra läsarmail. Majoriteten var positiva, om än ibland med något tillägg som läsaren tyckte borde ha fått plats. En stor minoritet var kritiska, men inte otrevliga. Några var otrevliga. Till exempel fick jag ett svordomsfyllt mail om ”femtioåriga män” från en kvinnlig trafikplanerare i Stockholms stad, sedan jag kritiserat cyklisters beteende i stadstrafiken. Några få var riktigt grova, men de var alla från uppenbart otillräkneliga människor.

Min princip var enkel: tacka dem som berömde och svara på invändningarna från de artigt kritiska. De otrevliga och aggressiva fick klara sig utan svar. Samma princip tillämpas i sociala medier, i den mån jag hinner svara. Jag väljer, kort sagt, att fokusera på dem som kan uppföra sig.

En som valt motsatt väg är socialminister Annika Strandhäll (S). Härom veckan valde hon att i en serie tweets uppmärksamma gräsligheter som skrivits till henne av personer från rasistpartiet AfS. I sig inte så anmärkningsvärt, om det inte vore för att Strandhäll regelmässigt avstår från att svara på de många sakliga frågor och invändningar hon får i samma forum – och de är betydligt fler.

Svinpälsarna ges en oförtjänt plattform, medan de artiga ignoreras.

Uppenbarligen är hon mer intresserad av att uppmärksamma en liten extremistsekt än av att resonera med sansade meningsmotståndare. Det ger möjligen några poäng i kretsen av de närmast allierade, men det är en usel strategi för den som är besjälad av demokratiskt samtal. Det innebär att svinpälsarna ges en oförtjänt plattform, medan de artiga ignoreras.

Det är svårt att helt släppa känslan att hatarna har blivit en del av de hatades argumentation. ”Jag har idioter efter mig, så då måste jag ha rätt.” Men något sådant samband finns naturligtvis inte. Jag har inte mer rätt om stadscyklister för att en kommuntjänsteman inte kan bete sig som folk. Och Annika Strandhäll ansvarar för växande sjukvårdsköer, även om AfS avskyr henne.

Det bästa vi kan göra är att bemöta goda motståndare och strunta i de onda – eller polisanmäla dem när det är påkallat. Att hjälpa extremisterna med att nå ut till allmänheten är direkt obegåvat. För vi vet, som sagt, inte vilka som finns där ute.