Den tyska socialdemokratins nedgång och fall

Stackars Martin Schulz. Trots en lovande start har talmannen som skulle föra socialdemokratin till makten nu fått se sitt parti besegrat i tre raka delstatsval: Saarland (-1 procent jämfört med förra valet),  Schleswig-Holstein (-3,2 procent) och Nordrhein-Westfalen (-7,9 procent). Även om valen på delstatsnivå till stor del kretsar kring lokala frågor och utkämpas mellan lokala förmågor bedöms de alltid som värdemätare inför höstens val till förbundsdagen. Att NRW uppfattas som ett slags Tyskland i miniformat, samt historiskt anses vara socialdemokratiskt hjärtland, bådar inte heller gott.

I de senaste opinionsmätningarna ligger CDU i genomsnitt nästan cirka 20 procentenheter före SPD. Som om det inte räckte så skulle 49 procent av väljarna föredra Angela Merkel jämfört med 32 procent för Schulz om Tyskland hade direktval till kanslersämbetet.

Vad är det då Schulz går till val på? I juni antog partiet enhälligt ett relativt klassiskt socialdemokratiskt partiprogram byggt på stridsrop om social rättvisa: SPD vill bland annat införa avgiftsfri utbildning för förskolan upp till universitetet, skattehöjningar för höginkomsttagare samt stora ökade statliga investeringar i vägar, järnvägar och övrig infrastruktur. Med sin bakgrund som talman i Europaparlamentet vill även Schulz se att mer politiskt inflytande förs över på överstatlig nivå.

Även om Schulzs tal om ökad social rättvisa och flört med socialistiska Die Linke, som han först inte uteslöt som koalitionspartner vid en SPD-seger, till en början entusiasmerade massorna så pekar det mesta alltså på att SPD går mot en fjärde rak förlust mot CDU. En bidragande orsak är att Schulz saknar trovärdighet i den fråga som sannolikt engagerar flest tyskar i dag: lag och ordning. Även om SPD har lagt några förslag om ökad trygghet och satsningar på polisen uppfattas Schulz framför allt som en mjuk kandidat.

Även om SPD har lagt några förslag om ökad trygghet och satsningar på polisen uppfattas Schulz framförallt som en mjuk kandidat.

I stället är det Angela Merkel, som efter hård kritik för sin hantering av flyktingfrågan, lyckats stärka bilden av CDU som garanten för lag och ordning. Efter terrordådet i Berlin i vintras har hennes parti, med inrikesminister Thomas de Maizière i spetsen, gått ut hårt mot radikal islamism och annonserat förändringar av landets säkerhetsstrukturer.

Nutidshistorien spelar också roll för SPD:s prekära läge. Efter Tysklands införande av euron i början på 2000-talet ökade arbetslösheten och ekonomin kärvade betänkligt. Då Tyskland inte längre kunde använda penningpolitiken för att stimulera ekonomin, presenterade den dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder (SPD) ett omfattande reformprogram 2003 som innebar betydande nedskärningar i välfärden och en mer flexibel arbetsmarknad. Reformerna gav resultat och många tillskriver Tysklands goda ekonomi de beslut som kom ur Agenda 2010.

Blickar vi bortom höstens val ser det inte heller särskilt ljust ut för tysk socialdemokrati: den materiella basen för socialdemokratin synes eroderas i snabb takt.

För SPD innebar det dock att de förlorade makten till CDU i förbundsvalet 2005 och drabbades av en förtroendeförlust som partiet aldrig har repat sig ifrån. Schulzs halvhjärtade försök att distansera sig från Agenda 2010 har av allt att döma inte lyckats. En alltför stark kritik av reformerna skulle även uppfattas som kritik av Schröder, en person vars stöd Schulz inte har råd att förlora i valkampen.

Blickar vi bortom höstens val ser det inte heller särskilt ljust ut för tysk socialdemokrati: den materiella basen för socialdemokratin synes eroderas i snabb takt. I början av milleniet identifierade sig 44 procent av SPD:s väljare som arbetare. 2016 var motsvarande andel 17 procent.

I dag är det högerpopulistiska Alternative für Deutchland, AfD, som i stället lyckas samla den största andelen arbetare i de egna leden (37 procent). Tydliga paralleller till svensk socialdemokratis misslyckande kan dras: tidigare i somras kom nyheten att Sverigedemokraterna är största parti bland arbetarväljare, enligt en opinionsundersökning från Novus.

Tydliga paralleller till svensk socialdemokratis misslyckande kan dras.

Av allt att döma har Schulz gjort en kolossal felbedömning när han trodde att vida löften om mer välfärd och flörtande med socialister skulle bli ett framgångsrecept i ett land där väljarkåren, på goda grunder, skyr politiska experiment. Även om osagt är bäst skulle en SPD-seger i höst inte vara något annat än en sensation.