Den underprivilegierades makt

Chittagongbergen ligger i Bangladesh, nära gränsen mot Burma. På den tiden Bangladesh ännu var en del av Indien gjorde den franske antropologen och filosofen Claude Lévi-Strauss en resa där, som han berättar om i sin bok Tristes Tropiques (1955). Den lokale rajans bror var vägvisare och trots att de bodde i enkla hyddor hos lokalbefolkningen hade vägvisaren tagit med sina tjänare, som hade fått order om att pyssla om gästen. Sängen var visserligen en enkel bambumatta, men maten skulle hålla standard passande för en vit man, så han väcktes med te på sängen. Två timmar senare fick han en stor frukost, därefter ett rejält middagsmål, afternoon tea med massor av tilltugg och slutligen en omfångsrik supé.

Lévi-Strauss kände sig mycket illa berörd av detta. De levde bland människor i byar där också de mest välbärgade åt på sin höjd två måltider om dagen, bestående av ris och pumpa, med lite jäst fiskspad som smaksättning, om man hade råd med det. Att i ett land där människor bokstavligen svalt ihjäl vräka i sig mat på detta vis, gjorde honom psykiskt illa. Att dessutom all denna mat gjorde honom fysiskt illamående gjorde inte saken bättre. När Lévi-Strauss därför tackade nej till den furstliga menyn var hans värd förbluffad. I hans värld var det en självklarhet att en vit man måste äta så kopiösa mängder mat för att klara sig. Och det med betoning på måste. Den priviligierade ställningen var inte bara en rättighet, utan också en förpliktelse.

I hans värld var det en självklarhet att en vit man måste äta så kopiösa mängder mat för att klara sig.

Samma sak upplevde Lévi-Strauss på andra håll i Indien. När han en kväll efter en teaterföreställning skulle gå hem till hotellet bad en taxichaufför en indisk familj som redan tagit plats i taxin att lämna bilen, eftersom den vite mannen ju måste ha den. Den indiska familjen var förstående. Lévi-Strauss hade inget att säga till om. Det var han som skulle köras, vare sig han ville det eller ej. När han ville gå en bit till en frisör för att bli klippt, var det samma sak. Han fick veta att han måste ta en bil, fast det var alldeles nära. Han kunde inte sitta i frisersalongen och vänta på sin tur, utan tvingades vänta i bilen och när frisören blivit klar med den kund han höll på med följde han med Lévi-Strauss till hotellet, eftersom en vit man inte kunde låta sig klippas offentligt. Vart han åkte tvingade mer eller mindre de ständigt närvarande tjänarna honom att bada stup i kvarten. Omgivningen fordrade att han skulle uppträda med en furstlig air och de blev förnärmade när Lévi-Strauss inte ville. Formellt var alltså Lévi-Strauss privilegierad, men det innebar så många skyldigheter att omgivningen utövade stor makt mot honom.

Det är en märklig ironi att just Claude Lévi-Strauss, den man som skapade strukturalismen, så effektivt avslöjade att makt är något mycket mera komplicerat än privilegierad mot icke privilegierad. Han beskriver hur fattiga människor med förskräckelse ryggar tillbaka inför hans försök att vilja vara deras jämlike. Genom att han är priviligierad har nämligen de människor som uppfattas som offer för en orättvisa också en hållhake på honom, en fordran, ett krav. Även om hans tankar varit i många andra säckar innan de hamnat i nutida svenska debattörers påsar stammar uttryck som rasistiska strukturer och maktstrukturer från hans idéer.

Makt är något mycket mera komplicerat än privilegierad mot icke privilegierad.

Den fattiges krav på den priviligierade bygger på den outtalade självklarheten att vi människor har medlidande. Friedrich Nietzsches bok Zur Genealogie der Moral från 1887 har flera gånger översatts till svenska. Från Ernest Thiels från 1905 till Brutus Östlings förlags utgåva från 2002 har de samma titel: Till moralens genealogi. Där angriper Nietzsche just medlidandet, som han menar skapat vår tids moral. Refererande till Charles Darwins lära vill Nietzsche göra upp med medlidandet. Mot den moderna moralen ställer han den antika grekiska, som han kallar ”den dionysiska”. Där levde varje människa som egoist och struntade i medmänniskorna, enligt Nietzsche. Mannen frossade, drack och rövade kvinnor.

Det var livet för en karlakarl, det Nietzsche kallade övermänniskan. Och det var väl samtidigt en ouppnåelig dröm för den sjuklige Nietzsche själv, som fick nöja sig med den enkla mat och dryck som bjöds på pensionaten där han bodde och som inte hade några andra kvinnor än dem han möjligen betalade för, de som gav honom syfilis. Medlidandet identifierade Nietzsche med kristendomen, en lära som han, sonen till en präst, i sin tur identifierade med ”slavmentalitet” och såg som världens förbannelse.

Medlidande är naturligt. Också djur har medlidande. Men det naturliga medlidandet är begränsat till våra egna, till vår familj, vår släkt eller närmaste krets. Medlidandet med vilt främmande människor och med djur är en del av civilisationsprocessen och har, som Nietzsche helt riktigt observerade, även om han inte gillade sin observation, sitt ursprung i Bibeln. I Första Mosebok är hela tiden medlidandet med den som för tillfället är offer. Handlingen drivs framåt av patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, men det är ingen vanlig hjältesaga. När Isaks bror Ismael fördrivs från sin fars hus är medlidandet med honom. När Jakob lurar till sig en välsignelse från fadern Isak och brodern Esau inser det, beskrivs Esaus lidande. Medlidandet är med Esau, trots att han snart, liksom Ismael försvinner ur handlingen.

Samtidigt som samhället blivit allt mera sekulärt, har det blivit allt mera kristet i betydelsen att vi har allt större medlidande med offer.

Nietzsches sista bok, Der Wille zur Macht, är ökänd eftersom Nietzsches syster gav ut den först 1906, tjugo år efter att Nietzsche skrivit den, med små tillägg av systern själv, mest hyllningar till henne, som hon alltså ville få folk att tro att brodern skrivit, och antisemitiska utgjutelser på tvärs mot allt vad Nietzsche sagt mot antisemitism i andra verk. Den har aldrig översatts till svenska. Men från engelskan gör jag följande översättning av ett stycke som det inte finns anledning att tro att systern varit och fingrat i:

Genom kristendomen blev individen så viktig, så fullständig, att hon inte längre kunde offras, men arterna överlever bara genom mänskliga offer. Verklig välgörenhet kräver offer för arternas bästa, men det är svårt och fordrar självövervinnelse, eftersom det kräver människooffer. Och denna pseudomänsklighet som kallas kristendom vill att det skall fastställas att ingen får offras.

Det är en märklig paradox att samtidigt som samhället blivit allt mera sekulärt, har det blivit allt mera kristet i betydelsen att vi har allt större medlidande med offer. Också detta framförde Nietzsche, att kristendomen har sekulariseringen inbyggd i sig. Med Darwin som argument ville Nietzsche och flera andra skapa en motreaktion. Charles Darwins syfte var varken att krossa kristendomen eller att argumentera för ett hårdare samhälle, men i evolutionslärans spår följde dessa två saker. Det gamla samhället, där prästerna spelade stor politisk roll, sekulariserades. Och med Darwin som ursäkt argumenterade socialdarwinister för kolonialism, tvångssteriliseringar, eutanasi och folkmord. Den starkares överlevnad blev den starkares rätt i denna förvrängda skrattspegel av vad Darwin egentligen menade.

Många har hävdat att Nietzsche genom sin filosofi om den hänsynslösa övermänniskan beredde väg för både fascism och nazism. Andra har hävdat att Nietzsche med förskräckelse skulle ha ryggat tillbaka om han hade vetat att man ur hans lära skulle skapa argumenten för genomförandet av Förintelsen. Och alla har de rätt. Nietzsche var en ivrig motståndare till antisemitism. Men samtidigt gav han Hitler två grundläggande argument. Han talar mot medlidandet och han identifierar medlidandet som kristet, med judiskt ursprung.

Vi frestas ständigt att göra enkla indelningar i ond och god, offer och förövare, även där de inte stämmer med verkligheten.

Efter den fruktansvärda tid under 1900-talet, då människor offrades i miljoner, helt i enlighet med vad Nietzsche alltså hävdade, att det är hemskt men nödvändigt, kom motreaktionen exakt så som Nietzsche beskriver kristendomen. Men det var inte någon slavmentalitet som drabbade världen, inte heller en svaghet, utan tvärtom en styrka. Medlidandet med offret är det judiskt-kristna arvets största gåva till mänskligheten.

Men också gåvor kan missbrukas. Och medlidande är inte alltid oproblematiskt.

I många fall är det alldeles självklart vem som är offer och vem som är förövare. Det kända fotot på en liten pojke med uppsträckta händer i Warszawas getto som förs bort, medan män med gevär siktar på honom i bakgrunden är klassiskt just därför att det är självklart vem som är offer, vem som är förövare och därmed vem som är ond och vem som är god. Vår ständiga fascination för andra världskriget beror säkert på detta, att det är så lätt att hålla på godheten och vara emot ondskan, så lätt att skilja på offer och förövare. I vår tid är det ofta mycket svårare, men vi frestas ständigt att göra enkla indelningar i ond och god, offer och förövare, även där de inte stämmer med verkligheten.

Vad som är rätt och vad som är fel, vad som är ondska och vad som är godhet, låter sig inte målas i svart och vitt.

Låt oss ta ett exempel. Det är inte okontroversiellt, snarare motsatsen, men det har den fördelen att det handlar om en fråga som just nu inte är dagsaktuell i debatten, även om den har varit det ofta. Jag tänker på abort. Vem är offer, vem är förövare? Kvinnan som har en oönskad graviditet kan ses som offer. Vi kan argumentera för hennes rätt till sin egen kropp. Men om graviditeten avslutas är ju också rimligen fostret som aldrig får chansen att bli en människa också offer. Vad som är rätt och vad som är fel, vad som är ondska och vad som är godhet, låter sig inte målas i svart och vitt, utan det handlar om en avvägning där en mängd faktorer spelar in. Och hur vi än vänder oss blir det i slutändan inte helt rätt.

Tvingas kvinnan föda ett oönskat barn, är hon offer. Om det oönskade barnet aldrig föds är det offer. Aborten är alltså ett bevis för att Nietzsche faktiskt hade rätt, även om han drog fullständigt groteska och ondskefulla slutsatser ur sitt resonemang. Vår tillvaro kräver ständigt mänskliga offer. I det har Nietzsche rätt. Det är hårt, men oundvikligt. Men ur det får vi inte frestas att följa Nietzsche till nästa steg, att hävda att det därför är bra. Tvärtom är det något som vi måste försöka förhindra i möjligaste mån och förmildra där det går.

Men många i vår tid reagerar i stället så som Nietzsche beskrev kristendomen. De vill fastställa att ingen får offras. Men vad gör man då i ett fall som detta med abort? Man frestas förenkla en komplicerad situation, genom att bortse från viktiga faktorer, allra helst genom att finna en sida som man allierar sig med. Man kan ta barnets perspektiv och hävda att abort är mord. Eller också kan man ta kvinnans perspektiv och i feminismens namn strunta i barnet. Tillvaron blir enklare så. Men den blir inte sannare.

Vår tids samhälle har helt kommit att präglas av vem som är offer och vem som kan räknas som förövare. Man kan se detta i Nietzsches perspektiv, som en form av kristendom utan kristendom. Och i det perspektivet kan alltså vår tid beskrivas som sekulär, men ändå väldigt kristen. Den är kristen i medlidandet med offret, samtidigt som de kristna värdena efterträtts av en förvirring kring värdegrunder och maktstrukturer, där det är lätt att hitta vilse. Och ständigt snubblar vi i vår vilja att hitta offer också där det inte är tydligt vem som är offer och vem som är förövare. Genom att man sätter likhetstecken mellan priviligierad och förövare samt mellan opriviligierad och offer och dessutom kopplar detta till maktstrukturer, har det märkliga inträffat att det är den som identifieras som offer som har den verkliga makten, tvärt emot vad teoretikerna om maktstrukturer hävdar.

Om jag skulle bryta upp grannens hus och bosätta mig där, är jag tämligen övertygad om att polisen snabbt hade gjort något åt det.

Mara Selvini Palazzoli var en italiensk psykiater som under mer än fyrtio år särskilt undersökte anorektiker och deras familjer. Hon fann att anorexi ofta uppstod i familjer där föräldrarna båda kände sig som offer. Makarna rivaliserade i vem det var mest synd om och barnet i en sådan familj hamnar i en omöjlig situation. Båda föräldrarna vill ha barnets sympati, men om hon kommer föräldern för nära avvisas hon, för skulle barnet visa mest sympati för den ena föräldern är det ju inte längre denna som det är mest synd om.

Men barnet kan vinna denna rivalitet. Om hon matstrejkar, alltså blir anorektiker, är det mest synd om henne och i stället för att bli avvisad av föräldrarna kommer föräldrarna att rivalisera i vem som ger henne mest sympati. Hon har blivit offer och det ger henne en maktställning där hela familjens uppmärksamhet kretsar kring henne. Matvägraren är dessutom vår tids perfekta offer. Hon gör det som uppfattas som rätt i vår tid, det vill säga hon äter lite och går ner i vikt. När det sker så drastiskt som i anorektikerns fall är det visserligen hälsovådligt, men det är ju just när det vi ser som bra plötsligt blir dåligt som det blir så komplicerat att vi frestas bortse från verkligheten.

Jag tror knappt jag behöver peka på fall i vår tid då offret, genom att vara offer, intar en maktposition. De som skickligast utövar offerrollen är tiggarna. Den som är fattig och tigger är ett verkligt och alls inte något falskt offer. Om det kan vi vara ense. Vi kan bortse från de allt fler dokumenterade fallen av organiserat tiggeri, där pengarna går till ligor, för det gör ju bara dem som tigger till ännu större offer. Vi kan också bortse från frågan om man skall ge pengar till tiggare eller ej. Inte för att den frågan är oviktig, tvärtom, utan därför att det inte är det jag vill diskutera här. Det är en annan fråga. Det jag vill peka på är att offret får en maktställning.

Vi känner till fallen där tiggare bosatt sig i andras hus eller byggt kyffen på privat mark och polisen anser sig stå maktlös. Om jag skulle bryta upp grannens hus och bosätta mig där, är jag tämligen övertygad om att polisen snabbt hade gjort något åt det. Men så kan jag inte heller kalla mig offer. Handlingsförlamningen uppstår när den som begått en olaglig handling kan uppfattas som offer.

Vi människor blir inte helgon för att vi är offer.

Ännu tydligare är detta i fallet med ISIS-soldater. Man kunde tycka att det skulle vara självklart att vi här har att göra med tydliga och grova förövare och alls inga offer, men vi vet hur det fungerar. De kommer sällan från välbärgade stadsdelar. Vi kan peka på många omständigheter som gör att de kan betraktas som offer. Och då inträffar den egendomliga konsekvensen att det inte längre är självklart att den som deltagit aktivt i krigshandlingar mot oskyldiga människor, den som mördat, våldtagit och rövat skall straffas, utan i stället ursäktas för detta på grund av sin maktställning som offer.

Omtanken om offret har i många fall tagit sig i det närmaste hysteriska uttryck. Det är en farlig utveckling, som på sikt kommer att leda oss bort från just det som är det fina med medlidandet. Dels handlar det om uppbyggandet av offerstatus för dem som alls inte är några offer, men lika mycket handlar det om att verkliga offer ursäktas för saker de gjort, som inte har något med offerrollen att göra.

Jag är uppvuxen bland offer. I min barndom och ungdom var väldigt många i min närmaste krets överlevande från koncentrationsläger. Bland dem fanns det de som man mycket väl kan säga att de hade förädlats av sina lidanden. Men det gällde några, långt ifrån alla. Vi människor blir inte helgon för att vi är offer. Och offerstatusen är ingen ursäkt för dåligt beteende. Om vi inte lär oss inse detta är jag rädd för att vi snart får allt fler människor i vårt samhälle som än en gång kommer att argumentera som Nietzsche och Hitler, att medlidande är av ondo. Just därför att medlidande är av godo måste vi se upp med dem som vill utnyttja offerrollen.