Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Mångfald kräver en gemensam kultur

Ju mera mångkulturellt ett samhälle blir, desto viktigare är det att det finns en gemensam kultur som förenar olika grupper. Mångkulturalismen som ideologi kan man leka med i ett homogent samhälle, men när skilda grupper ställs mot varandra behöver vi det som förenar och inte det som skiljer. Samma saker som håller ihop en civilisation behövs för att hålla ihop ett samhälle.

Little Italy i New York, cirka 1900.

Just därför att samhället är mångkulturellt måste vi ha något som förenar. Det kan vara det den syriskfödde tyske professorn Bassam Tibi i boken Europa ohne Identität (1998) kallade ”Leitkultur”. Begreppet har senare använts av andra debattörer på ett sätt som Tibi tagit avstånd från, men det Tibi menade var att varje samhälle måste ha en form av gemensam kultur som gäller alla, just därför att olika befolkningsgrupper vill behålla egna traditioner och levnadsvanor.

De gemensamma kulturdragen kan vara sådant som är djupt förankrat i ett land. Det kan vara det majoriteten av landets invånare fordrar att alla bör rätta sig efter. Tibi talar om en europeisk kärnkultur som består av värderingar, exempelvis demokrati, sekularism, upplysningsidealen, mänskliga rättigheter och ett samhällskontrakt grundat på den civila staten, rättssamhället.

Detta är spelreglerna, lite som principerna för jazzmusik. Kan man dem går det att spela med andra i en orkester, där var och en gör egna solon. Det vill säga, att i ett samhälle med en Leitkultur eller kärnkultur utgående från allmänna principer kommer ingen att lägga sig i om du är delaktig i andra delar av den nationella kulturen.

Man kan inte ansluta sig till en kärnkultur när ingen vet vad denna kärnkultur består av.

Så länge du respekterar kärnkulturens grundsatser är det sedan upp till dig själv vilka maträtter du lagar, hur du går klädd eller vad du tror på. Men kravet på att du följer kärnkulturens regler är oavvisligt. Till detta lägger så gott som alla som diskuterat denna fråga till kunskap i landets språk.

Men att man inte kan ansluta sig till en kärnkultur när ingen vet vad denna kärnkultur består av, eftersom ingen vill diskutera frågan av rädsla för att visa den minsta uppskattning för denna kultur, säger sig självt. Vi behöver förebilder. Utan dem är integrationen omöjlig, eftersom det inte finns något att integreras in i.

Jag kommer att tänka på ”Kungakupletten” av Karl Gerhard från 1921, där han gestaltade kung Gustaf V, som säger apropå risken att republik införs och Per Albin Hansson blir president:

Svenska folket är ett folk med pretention

De vill inte se på Sveriges kungatron

Någon liten obetydlig korpulent person.

De vill gärna när de står i samlad trupp

Ha ett högre mål dit de kan blicka upp

Svenska hjärtans djup en gång

Vill helst ha sin konung lång

Så han syns från sin balkong.

Även om vi inte är intresserade av att se upp till en lång kung på en balkong, måste vi alla ha något att se upp till. Ur olika vinklar har många varit inne på denna tanke. Jag skall här ta några exempel.

När Sovjetunionen upplöstes och det kalla kriget var över under åren kring 1990 var det många som menade att friheten hade vunnit över diktaturen, att världens länder nu stod redo att ta emot demokratin. Francis Fukuyama skrev boken The End of History and the Last Man (1992) där han argumenterar för att demokratin är den ultimata styrelseformen för alla stater, att demokratin nu breder ut sig över världen och att detta innebär att historien, så som Hegel föreställde sig den, hade kommit till en slutpunkt.

Fukuyama har ofta missförståtts. Man har trott att han menar att efter murens fall kommer inga fler historiska händelser att äga rum. Något så stolligt säger han inte, men däremot menar han att man behöver nya teorier för att förstå verkligheten.

Fukuyama blev indirekt starkt kritiserad av sin lärare och vän Samuel P Huntington. Fukuyama nämns visserligen bara i förbifarten på ett ställe, men det är ändå uppenbart att Huntingtons bok The Clash of Civilizations (1996) är ett svar på Fukuyamas tankar, så genomarbetad och så övertygande framställd att senare upplagor av boken har lovord av Fukuyama tryckta på bakre omslaget.

Det kalla kriget skapade gemenskaper utifrån politiska ideologier, men när förutsättningarna försvann skapades andra gemenskaper.

Huntington menar att vi inte alls går in i en global era av demokratier i fred bara därför att kommunismen förlorade det kalla kriget. Vi människor kan skapa gemenskaper från en mängd olika utgångspunkter. Det kalla kriget skapade gemenskaper utifrån politiska ideologier, men när förutsättningarna försvann skapades andra gemenskaper, som Huntington vill kalla olika civilisationer.

Västvärlden, ledd av USA, där Europa och Australien ingår, är en civilisation. En annan är Kina med omgivande länder, medan däremot Japan är en civilisation för sig själv. Den hinduiska världen är en och den muslimska världen är en.

Den ortodoxa kyrkans värld är en civilisation och Sydamerika kanske en annan. Afrika söder om Sahara hade under kalla kriget varit splittrat i lojaliteter men Huntington kunde 1996 förutse att dessa länder skulle knytas fastare samman på grund av geografi och kulturella likheter. För det krävdes dock att något land intog ledarrollen, och den verkade komma att intas av Sydafrika efter apartheidtidens slut.

Huntington menar att dessa civilisationer håller samman på grund av sympati grundad i liknande värderingar, gemensam historia och kultur. När det kalla kriget tog slut togs snabbt Östeuropa in i den europeiska gemenskapen och en ny gräns bildades mellan civilisationerna Väst och den ortodoxa världen. Eftersom Ukraina är splittrat i en västlig del som talar ukrainska, som vänder sig västerut och huvudsakligen bekänner sig religiöst till patriarken i Kiev, och en östlig rysktalande del som bekänner sig till patriarken i Moskva, förutspår han att landet kommer att splittras först när Krim kommer under ryskt styre. Det har vi sett att han fick rätt i.

Väst vill inte inse att det ses som aggressivt och arrogant att Väst vill pådyvla övriga världen sin syn.

Civilisationernas sammanhållning hänger också samman med hur framgångsrika länder är. Så länge Västvärlden var starkt framgångsrik ekonomiskt, med stort självförtroende, medan övriga världens länder var svaga, outvecklade och utsatta för Västs imperialism, var det många ledare, statsmän och vanliga invånare i jordens alla länder som såg upp till Väst som en förebild att ta efter.

Och – menar Huntington – Västs ledare agerar fortfarande som om det vore på det viset. De försöker sprida demokrati och mänskliga rättigheter över hela jorden, men inser inte att detta är saker som uppstått i Väst och som hänger samman med den historiska utvecklingen med feodalism och senare upplysningstiden. Väst ser idéerna som universella och vill inte inse att det ses som aggressivt och arrogant att Väst vill pådyvla övriga världen sin syn.

Där har vi alltså kulturen som vi inte vill se igen. Väst vill inte heller inse att världen förändrats. Väst intar inte längre den oomstridda ledarrollen.

De kinesiska, hinduiska och japanska civilisationerna har vuxit sig ekonomiskt och kulturellt starka och är inte intresserade av att ta order från Väst. Den muslimska världen har genom oljan och en stark muslimsk religiös väckelse – långt utanför den politiska islamismen – fått ett självförtroende som den tidigare inte hade. Den västliga arrogansen, inte minst genom förda krig med påstådd frihet för de bekrigade som mål, ses med irritation och hat.

Det finns gott om människor som anser sig kunna döma både människor och böcker på hörsägen.

Huntington menar alltså att Väst vill spela rollen av förebild, men den övriga världen är inte längre intresserad. Det finns gott om människor som anser sig kunna döma både människor och böcker på hörsägen och bland dessa är det vanligt att man tror att Huntington förespråkade västlig imperialism framför allt mot den muslimska världen, att han menade att Väst måste slåss för ledarskapet i kampen mellan civilisationerna. I själva verket säger han raka motsatsen.

Tydligt påverkad av Oswald Spenglers (1880–1936) teori om Västerlandets undergång menade han att nedräkningen för Väst redan börjat, men att man med lite mer ödmjukhet för andra civilisationers tänkesätt i varje fall kunde sjunka tillbaka från världens ledande position i värdighet och i fred. Västvärldens låga födelsetal kunde åtgärdas med immigration, men Huntington är pessimistisk om det kommer att lyckas. För att immigration skall vara en framgångssaga krävs nämligen att invandrarna är unga och entusiastiska människor med de kunskaper som värdlandet efterfrågar och att de är villiga att assimilera sig i värdlandets kultur.

Den första förutsättningen trodde han inte att USA skulle kunna uppnå, medan den andra förutsättningen skulle ställa till problem i Europa. Varför skulle de huvudsakliga muslimska invandrarna till Europa vilja assimilera sig till en kultur där de flesta äktenskap slutar i skilsmässa, där så många barn växer upp med bara den ena föräldern? Det går på tvärs mot det som många muslimer ser som det bästa i deras egen kultur. De muslimska invandrarna är alltså enligt Huntington inte intresserade av att värdlandet skall vara en förebild.

Från första början var mångkulturen en självklar del av det amerikanska samhälle.

Ett annat hinder för att invandrare skall kunna bli delaktiga i värdlandets kultur är mångkulturalismen, menar Huntington. En liten men inflytelserik grupp intellektuella attackerar i mångkulturalismens namn den amerikanska identifikationen med den västliga civilisationen. De förnekar existensen av en amerikansk kultur.

Han kallar det ”cultural suicide”, det vill säga kulturellt självmord. Och ett exempel på oförmågan att se den egna kulturen är svenskt. Han citerar en svensk som säger:

Svenskar är förmodligen det mest oreligiösa folket i Europa (…) men du kan inte alls förstå detta land om du inte inser att våra institutioner, sociala handlingssätt, familjer, politik och livsstilar genomgående är format av vårt lutheranska arv.

Mångkulturalisterna förespråkar i stället olika former av minoritetskulturer. Han citerar Arthur M Schlesinger, som beskriver mångkulturalister som ”mycket ofta etnocentriska separatister som i det västliga arvet inte ser något annat än västs förbrytelser”.

Huntington påminner om att detta med mångkultur inte är något nytt. Från första början var mångkulturen en självklar del av det amerikanska samhället, men inställningen var att man ur mångfalden ville skapa en stark gemenskap ”e pluribus unum”. Mångkulturalisternas hyllning av särarten menade han kunde skapa ett schizofrent samhälle.

Staters makt är mycket mer än vapenskrammel eller ekonomiska sanktioner.

Huntington var en gentleman, som alltså inte nämnde Fukuyama när han kritiserade honom. På samma sätt gjorde han när han kritiserade andra. Han nämner Harvardprofessorn Joseph Nye en gång när han i sympatiska ordalag redogör för dennes teori om mjuk makt.

Att mycket i Huntingtons bok är kritik mot just Nye framgår dock inte och jag förstod det enbart därför att jag blev intresserad av vad Nye skriver och då upptäckte att han för på tal den i hans tycke orättvisa kritiken från Huntington. Men också Nye är en gentleman och nämner därför inte Huntingtons namn, utan bara vad kritiken går ut på.

Nye är inte lika pessimistisk som Huntington om den västerländska civilisationens framtid. Hans teori om mjuk makt handlar om att staters makt är mycket mer än vapenskrammel eller ekonomiska sanktioner. Makt kan lika gärna handla om att en stat förmår en annan stat att vilja det som den första staten vill.

Om länders ledare inser det attraktiva i mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet så att de själva vill förbättra detta i sina egna länder är det en form av mjuk maktutövning som kan vara mycket effektivare än hot om våld. Då handlar det inte längre om Västs arrogans utan om en frivillig påverkan som kan förbättra levnadsvillkor för människor. Han säger alltså att förebilder är viktiga.

Att de fattigaste i USA lever så eländigt menar han ligger bakom det faktum att trots att USA var det land som ihärdigast kämpade för att Sovjets makt över Östeuropa skulle upphöra, visade en opinionsundersökning i de nyligen befriade länderna Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Bulgarien 1991 att folk inte önskade att deras länder skulle bli som USA, utan hoppades mer på en utveckling i riktning mot svensk socialdemokrati.

Andra länder borde vilja lära sig av Sverige och imitera svenska lösningar.

Sverige har ett rejält kapital av mjuk makt. När Donald Trump fällde sitt uttalande om Sverige efter att ha sett ett reportage på tv om förortsvåld, ”Sweden, could you believe that?”, berodde själva frågan på att många människor över hela jorden har sett på Sverige som ett föredöme, ett land man faktiskt inte tror så mycket ont om. När Sveriges regering vill använda detta kapital för att bedriva feministisk utrikespolitik eller när den offentligen ger andra länders ledare näsknäppar därför att de inte för den politik som Sverige vill att de skall föra, blir resultatet ofta att den svenska regeringen uppfattas som arrogant.

Men landet Sveriges mjuka makt är trots det omfattande. Nye pekar ur sitt amerikanska perspektiv på att även i länder där amerikansk utrikespolitik uppfattas som imperialistisk har USA mycket mjuk makt i form av kultur. Den svenska mjuka makten är inte dålig i jämförelse. Nobelpris, ombudsmän, IKEA, smörgåsbord, social trygghet, välstånd och midnattssol står sig bra i jämförelse med amerikanska jeans, Coca-cola och hamburgare, även om vi nog bör erkänna Hollywoods övertag mot svensk film.

Sverige skulle alltså fungera utmärkt som ett föredöme. Andra länder borde vilja lära sig av Sverige och imitera svenska lösningar. Och invandrade nysvenskar skulle därför också snabbt vilja integreras och bli som svenskar.

Men det fungerar inte så. Förebilden måste ju, som Oughourlian skriver, vilja vara förebild för att det skall fungera. Annars blir förebilden ett hinder, som leder till hat och frustration.

Sverige är som stat mycket intresserad av att verka som föredöme utomlands, men totalt ointresserad av att vara föredöme hemmavid.

Av en orsak som jag funderat över, men inte kommit till något bra svar på, är Sverige som stat mycket intresserad av att verka som föredöme utomlands, men totalt ointresserad av att vara föredöme hemmavid. Kanske låg det något i Verner von Heidenstams och Ellen Keys diskussion på 1890-talet om att svenskar beundrar de kungar som stridit på utländsk mark, medan kungar som byggt upp Sverige hemma är totalt ointressanta.

Människor som argumenterar för stor invandring har en tendens att dels förneka det egna landets kultur, dels förneka eller förminska problem som invandring för med sig. Det är inte någon bra metod, om man vill uppnå det man argumenterar för.

Människor är inte dumma. Man kan inte stå som Ingrid Lomfors gjorde på samlingen ”Sverige tillsammans” och påstå dels att Sverige alltid har varit ett invandrarland, dels att Sverige inte har någon inhemsk kultur. Vid den tidpunkt hon sade detta, hösten 2015, pågick den största invandringsvågen någonsin i svensk historia, som självfallet inte kan jämföras med små invandringsvågor i äldre tid. Att hävda att det inte finns någon inhemsk svensk kultur tyder på en okänslighet för människors känslor. Så varför säger man då dessa saker, som upprepas i så många olika sammanhang?