Det är din livsstil som teknokraterna hatar
Vad har kontanterna, bilen, villan, flygplanet och sportskyttet gemensamt? De har alla blivit föremål för en politisk strävan att inskränka den individuella friheten. Efterkrigstidens sociala ingenjörskonst, som många trodde var överspelad, har kommit tillbaka med full kraft, och vunnit anhängare på båda sidor om den politiska blockgränsen, och till och med inom näringslivet.
Artikeln har ursprungligen publicerats på norska i Minerva.
Den första juli i år förbjöds rökning på svenska uteserveringar. Det är inte längre upp till den som äger en restaurang eller ett kafé att bestämma om gästerna ska få röka där eller inte. Sedan förbudet infördes har märkliga scener utspelat sig. På uteserveringarna står bord tomma, medan gästerna står tiotalet meter bort på gatan och röker. På trottoaren ligger fimparna.
Ingen verkar ha tänkt igenom hur förbudet skall implementeras eller vad det får för konkreta konsekvenser. Systemet bygger delvis på att medborgarna ska ange varandra. Om rökförbudet inte hörsammas av gästerna är det krögaren som drabbas av konsekvenserna. Det hela liknar en parodi.
Debatten om rökförbudet fördes med olika argumentationslinjer från de olika sidorna. Från motståndarsidan fördes principiella argument fram, om att det inte var upp till staten att avgöra om man skulle få röka eller inte på ett privat etablissemang, utan upp till ägaren. Anhängarna av förbudet däremot, argumenterade utifrån hur förfärlig och hälsovådlig rökning är. Principargument mot nyttoargument.
Tendensen känns igen från en rad samhällsområden. I nyttans namn får friheten stå tillbaka. Ett sådant exempel är kontanthanteringen. Sverige ser ut att bli världens första kontantlösa samhälle, eller ”kontantfria”, som anhängarna av utvecklingen kallar det. Enligt en studie som kom tidigare i år kommer Sverige att vara i praktiken kontantfritt redan 2023. Detta trots att 72 procent av svenskarna vill kunna använda kontanter även i framtiden, vilket är en ökning från tidigare år.
Som vanligt när den enskildes frihet inskränks på tvärs mot majoritetens önskemål drivs utvecklingen på av en ohelig allians av intressenter. I det här fallet handlar det om bankerna och fackförbunden. Sedan staten privatiserade kontanthanteringen har de svenska storbankerna aktivt drivit på för att minska användningen av kontanter, genom att göra det dyrare och krångligare att få tag i dem.
Parallellt har facken drivit på för minskad kontanthantering, eftersom kontanterna inom till exempel kollektivtrafiken och detaljhandeln betraktas som ett säkerhetsproblem på grund av rånrisken. Den minskade kontantanvändningen är således ytterligare ett exempel på hur medborgarnas frihet indirekt inskränks på grund av att staten inte förmår upprätthålla lag och ordning.
I teknokraternas värld är samhällets mål att fungera som ett maskineri, där medborgarna endast är kuggar.
Den teknokratiska kampen mot den livsstil som människor föredrar bedrivs också på trafik- och stadsplaneringsområdena. Samtidigt som privatbilismen ökar, både i termer av att allt fler skaffar bil och att det körs allt längre sträckor, strävar politiker och trafikplanerare efter att aktivt försämra framkomligheten. Allra tydligast är detta i Stockholm, där det uttalat bilfientliga Miljöpartiet har haft kontrollen över trafikplaneringen i två mandatperioder, men tendensen återfinns även i andra städer.
Trots att trycket på gator och vägar ökar på grund av en växande befolkning och trots att kollektivtrafiksystemen redan är överbelastade till bristningsgränsen, försöker samhällsplanerarna aktivt försämra framkomligheten genom att stänga av gator och ta bort körfält. När nya stadsdelar planeras väljer man medvetet att bygga för få parkeringsplatser, med konsekvensen att parkeringshus får byggas i efterhand för att möta de inflyttades önskemål.
Argumenten för att inskränka rörelsefriheten varierar. Från början anfördes säkerhets- och miljöargument, men i takt med att bilarna blivit säkrare och miljövänligare har argumenten allt mer kommit att handla om att bilarna tar upp för mycket plats. Bilvägarna tar upp onödigt mycket plats i staden, tycker teknokraterna. Medborgarna, som föredrar bilen framför andra transportslag, trots ansträngningarna att göra det dyrare och svårare att äga och köra bil, tycks dock vara av en annan uppfattning. Personbilstrafiken står alltjämt för 76 procent av alla persontransporter i Sverige, vilket kan jämföras med den spårbundna trafiken, det vill säga tunnelbana, spårvagnar, pendeltåg och fjärrtåg som står för tio procent tillsammans.
Ytargumentet återfinns också i en annan del av debatten om samhällsplanering, nämligen den om stadsplanering och bostadsbyggande. Trots att en förkrossande majoritet av svenskarna helst av allt önskar bo i en stadsnära villa med egen trädgård, som de själva äger, driver politiken på för att det ska byggas fler hyresrätter i flerfamiljshus, det vill säga den boendeform som nästan ingen efterfrågar.
Villabebyggelsen kritiseras, precis som privatbilismen, för att den tar upp ”onödigt” mycket plats. Därför planeras nästan inga nya villaområden och befintliga villor rivs för att ersättas av höghusbebyggelse, ofta till grannarnas förtret och protester. I stället för att bygga mer av den typ av bostäder som flest människor efterfrågar, så att priserna sjunker och det blir möjligt för fler att bo på det sätt som de själva vill, driver politik och samhällsplanerare på för att göra villaboendet till en exklusivitet som bara de allra rikaste har råd med.
Det är inte bara inom bostadsbyggandet och transportområdet som teknokraterna vill inskränka människors frihet. Även på fritiden skall möjligheterna att leva som man önskar kringskäras. Den senaste tidens diskussioner om ”flygskam” är ett exempel på hur det teknokratiska lägret vill minska privatpersoners mobilitet, utifrån klimatargument, trots att flygresorna endast står för en bråkdel av världens klimatpåverkan.
Ett annat område där regleringsivern ökat på senare år är vapenlagstiftningen. Sedan Europaparlamentet klubbade igenom ett nytt vapendirektiv för hela EU-området har de svenska myndigheterna diskuterat hur direktivet skall tillämpas i Sverige. Av de förslag som hittills lagts fram tycks de svenska lagstiftarna och myndigheterna vilja gå betydligt längre än vad direktivet från Bryssel kräver. För Sveriges 600 000 jägare och sportskyttar skulle förslagen, om det blir verklighet, innebära stora försämringar, inte minst vad gäller möjligheterna till övningsskytte. Anhängarna av regleringarna hänvisar ofta till det ökade antalet dödsskjutningar på svenska gator och torg, men förtiger det faktum att det nästan aldrig är lagliga vapen som används i de kriminellas uppgörelser.
Precis som i fallet med bostadsbyggande och trafikplanering drivs många av frihetsinskränkningarna på kommunal nivå, av lokala politiker eller aktivistiska tjänstemän. För skyttets del har en konsekvens blivit nedläggningar av skjutbanor, framför allt i storstadsområdena. Skjutbanor som funnits på samma plats i många decennier, ibland över ett sekel, tvingas plötsligt stänga med hänvisning till bullernivåer. Följden blir att det finns färre och färre möjligheter att öva skytte samtidigt som fler och fler intresserar sig för jakt och sportskytte. I Stockholm, där störst andel jägare bor, kan man få vänta flera timmar på sin tur på en älgskyttebana. Risken för ökat antal skadeskjutningar under höstens jakt är uppenbar.
Problemet med nyttoargumenten är bara att de är ogiltiga om man inte har deklarerat vad målet med ens strävanden är.
Vad har då alla dessa exempel gemensamt? Vart och ett, stort som smått, är ett område där majoritetens önskemål ignoreras av en liten men inflytelserik grupp aktivistiska tjänstemän och politiska makthavare som utifrån nyttoargument vill inskränka medborgarnas frihet. Problemet med nyttoargumenten är bara att de är ogiltiga om man inte har deklarerat vad målet med ens strävanden är. Argumentet att en villa eller en parkeringsplats tar upp onödigt mycket plats skulle lika gärna kunna användas mot att människor har egna kök i sina lägenheter. Köket används bara några timmar per dag. Tänk så mycket effektivare det skulle vara om alla delade kök, eller intog sina måltider gemensamt i stora kollektiva matsalar!
I teknokraternas värld är samhällets mål att fungera som ett maskineri, där medborgarna endast är kuggar. I en fungerande demokrati är emellertid politikens syfte att medborgarnas önskemål får genomslag och att samhället skapar ett ramverk för människor att försöka skapa sig ett sådant liv som de önskar. Även om det innefattar en egen villa, en bil, älgjakt och en semesterresa till solen.