Det är en lyx att kunna bry sig om Oscarsstatyetten
När Oscarsstatyetten för bästa film skulle delas ut gick den av misstag till fel film. Det är tacksamt att driva med de upprörda reaktionerna – men att sådana trivialiteter kan väcka ett sådant engagemang är inte ett tecken på ytlighet, så mycket som ett tecken på att vi lever i den bästa av tider.
Skandal. Katastrof. Kaos. När jag en aning sömndrucket kollade på nätet braskade rubrikerna till den grad att jag fruktade att apokalypsen, Götterdämmerung och Ragnarök hade inträffat medan jag låg och sov. När jag vågade titta ut genom fönstret räknade jag med att se åtminstone ett par av apokalypsens fyra ryttare storma fram på gatan mitt i huvudstaden. Men det såg ut som vanligt i februari. Grått och lite småtrist.
Så vad var det som fick katastrof- och skandalmånglare bland journalister inte bara i Sverige utan runt om i den civiliserade världen att formulera sig som om något förfärligt och fruktansvärt inträffat?
Jo, Bonnie och Clyde, även kända som Faye Dunaway och Warren Beatty, hade utan egen förskyllan felaktigt råkat förklara att årets Oscar för bästa film hade gått till La La Land och inte till Moonlight. Ett misstag vid den årliga ceremoni där Hollywood gratulerar sig självt och pöser av självgodhet var alltså föremålet för denna enorma uppmärksamhet. Det säger en hel del om vår tid.
När en bagatellartad förseelse väcker en sådan uppståndelse kan det tolkas på flera sätt. Vi har förlorat sinnet för proportioner; tidens kändisfixering firar nya triumfer. Eller så ägnar vi all denna tid och uppmärksamhet (jämför Melodifestivalen) åt skum på tidens yta för att vi i alla fall inte kan göra något åt de stora allvarliga problemen. Eller så ligger det till så att det moderna västerlandet har löst de stora problem som upptog människors hela liv för bara ett par hundra år sedan i vår del av världen (en del som blir större, inte mindre).
Numera har många av oss något som kallas fritid och till och med fritidsproblem. Försök förklara det för människor bosatta i Aleppo eller Mogadishu. Vi har för första gången i historien löst så många av de trängande materiella problemen att vi kan ägna oss åt trivialiteter. För att ta ett konkret exempel, som Robert Gordon flera gånger återkommer till i sin mästerliga bok The Rise and Fall of American Growth: tvättmaskinen. Det var för inte så länge sedan som hushållets tvätt kunde uppta flera dagar: bära in vatten, värma vatten och sen kanske försöka få tvätten att torka i uselt uppvärmda stugor.
Man kan alltså rimligen tolka denna uppståndelse kring en löjlig bagatell som ytterligare ett tecken på hur bra vi (i alla fall väldigt många av oss) har det just nu. Vi har tid att ägna oss åt struntsaker och har tid och råd att bli upprörda över ett idrottsresultat som går emot oss eller om fel melodi vinner i Melodifestivalen.
Alla dessa trivialiteter är exempel på hur oförskämt bortskämda vi har blivit. Visst, det finns gott om problem kvar att lösa och kommer alltid att finnas eftersom kraven växer och vi alltid vill ha det bättre. Vi vill alla leva åtminstone lite längre. Så nog finns det saker kvar att göra – men sluta klaga över att folk passionerat intresserar sig för vad som kan tyckas vara, och i många fall är, ytligt trams. Det är i själva verket ett tecken på hur framgångsrikt västerlandet har varit i att skapa det bästa samhälle som världen hittills har skådat.