Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Det är lättare att köpa illegala vapen än lagliga

EU:s vapendirektiv kommer med största sannolikhet att begränsa det lagliga vapeninnehavet. Samtidigt är det redan i dag lättare att skaffa ett vapen den olagliga vägen, och för den som köper illegala vapen spelar det över huvud taget ingen roll att det blir svårare att få vapenlicens.

Under drygt ett års tid har EU:s vapendirektiv bollats runt mellan institutioner, utskott, rådsmöten och arbetsgrupper. Det har plockats ihop, lappats och justerats som ett Frankensteins monster av lagtexter. Nästa onsdag, 14 mars, pekar allt på att Frankenstein (här representerad av Europaparlamentet) kommer att väcka det till liv.

Vad exakt det är de har skapat återstår dock att se.

Intentionerna är goda. EU vill bekämpa terrorism, och det har inte undgått någon att Europa har ett allvarligt problem med terrorattentat. Resonemanget bakom vapendirektivet är enkelt: Ju färre vapenlicenser, desto färre vapen i omlopp och desto färre möjligheter för en terrorist att genomföra sina dåd.

Verkligheten fungerar dock annorlunda. Hur lätt det är att få vapenlicens påverkar bara antalet lagliga vapen. Terrorister använder däremot illegala vapen, och hela poängen med dem är att de saknar licens. De kommer österifrån, ofta ur vapenlager från Balkankriget, och smugglas genom Europa utan att någonsin se den lagliga marknadens ljus.

Det är egentligen självklart. En terrorist, gängmedlem eller yrkeskriminell skulle aldrig komma på tanken att försöka ta sig igenom exempelvis Sveriges rigorösa licenssystem. Det kräver jägarexamen eller medlemskap i skytteförening och det kan ta månader. Dessutom innebär det att myndigheterna får veta exakt vilket vapen de äger. Varför skulle man gå igenom en sådan process, när man bara kan gå ned till Plattan (eller motsvarande handelsplats för förbjudna varor) och göra en kvick affär?

2010 köpte Kvällsposten-journalisten Diamant Salihu en semiautomatisk pistol för att demonstrera hur lätt man får tag på illegala vapen i Malmö. Det tog honom fem timmar från den första förfrågan till det att han stod med ett vapen i handen. Marknaden har knappast svalnat av sedan dess. I samma del av Sverige tog det däremot fyra månader att få vapenlicens förra året. Fem timmar för ett anonymt vapen versus fyra månader för en myndighetsregistrerad licens. Det krävs inget geni för att räkna ut vad en terrorist väljer.

Exakt hur vapendirektivet kommer att påverka vanliga vapenägare återstår att se. Den byråkratiska djungeln i Bryssel räddar EU från mycket granskning, och den som orkar tränga igenom den möts av så oklara formuleringar att det faktiskt inte går att veta vad vapendirektivet kommer att innebära för jägare och sportskyttar. Måste vapenlicensen förnyas vart femte år? Kommer Sverige att införa psykologiska tester trots att det är frivilligt för medlemsländerna? Kommer den som påträffas med ett för stort magasin förlora alla sina vapenlicenser, eller bara en?

När Sverige ska implementera EU-lagstiftning bör man tyvärr satsa sina pengar på det sämre av två alternativ. I ett missriktat försök att vara ”bäst i klassen” tenderar Sverige att tolka lagtexter som en fundamentalist tolkar bibeln. Ju strängare, desto mer rätt.

Om svenska jägare och sportskyttar inte drabbas negativt av vapendirektivet är det ett smärre mirakel. Samtidigt vore det nästan överjordisk tur om en enda terrorist faktiskt skulle påverkas av den nya lagstiftningen. I Sverige som i stora delar av Europa är det lättare att få tag på illegala vapen än lagliga, och ingen reglering av lagliga vapen kommer någonsin att ändra på det.