Det är inte rasism som hindrar integrationen

Våren 2017 utkom i Storbritannien två böcker som mycket snabbt blev omtalade. Det var Douglas Murrays The strange death of Europe och David Goodharts The road to somewhere. Båda författarna är journalister och båda diskuterar invandringen till Europa och den europeiska reaktionen på de förändringar av samhället detta medför.

Goodhart inger förtroende, Murray gör det inte. Det är min uppfattning, men att döma efter hur de skyltas i bokhandelsfönstren i Manchester och London är det Murray som är storsäljaren. Och eftersom jag tänker kritisera Murray börjar jag med erkännandet att han emellanåt kommer med några lysande iakttagelser.

Förespråkare för stor invandring framhåller gärna att Europas befolkning minskar och påstår att vi därför behöver en stor invandring för att upprätthålla befolkningstalen, säger Murray. Men för några årtionden sen ansåg samma progressiva grupper att befolkningsminskning var något positivt. När Kina införde systemet med ett barn per familj så hyllades landet för detta.

Eftersom en stor del av Europas befolkning bor i några av de mest tätt befolkade områdena på vår jord vore en minskning av befolkningen önskvärd, men den sortens argument glömdes fort bort när de kunde uppfattas som främlingsfientliga.

Det fungerade utmärkt, därför att människor oavsett bakgrund gjorde det de var anställda för att göra.

Murray blir problematisk när han säger att i London är numera ursprungsbefolkningen i minoritet och drar slutsatsen att detta är ett stort problem. Jag hade just läst detta avsnitt i bokens inledning när jag under ett besök i London drabbades av en allvarlig sjukdom och hamnade på sjukhus. Där fick jag en god illustration till Murrays ord, men samtidigt en insikt om hur fel han har.

Sjukvårdspersonalen var från jordens alla hörn. Läkarna som opererade mig var en engelsman och en israel, läkaren som gick ronden var grek, sjuksköterskor fanns från Kenya, Guadeloupe, Italien, Polen, Bangladesh, Indien och en mängd andra länder. Det var förstklassig vård och det fungerade utmärkt, därför att människor oavsett bakgrund gjorde det de var anställda för att göra.

Utanför rullade de svarta taxibilarna och de röda tvåvåningsbussarna. Där patrullerade poliser i de typiska ”bobby”-hjälmarna och i gathörnen stod röda brevlådor och lika röda telefonkiosker. Allt detta som är så typiskt för London fungerar lika bra nu som när jag kom till London första gången på 1970-talet, då andelen invandrare var mycket lägre.

Det är helt enkelt inte sant när Murray menar att stor invandring i sig är svår för de flesta att acceptera.

Så länge människor samarbetar och utför sina sysslor fungerar samhället oberoende av människornas utseenden och födelseorter. Det engelska samhället har förändrats, men mycket av det som är typiskt för det lever vidare trots att en så stor del av människorna som går längs Londons gator är födda någon annan stans. Visst finns det engelsmän som har svårt att acceptera att människor med avvikande utseenden syns i gatubilden. Men dessa rasister blir enligt en mängd undersökningar allt ovanligare. Det är helt enkelt inte sant när Murray menar att stor invandring i sig är svår för de flesta att acceptera.

Det mesta tyder på att den tiden är förbi, då detta stötte på motstånd från en stor grupp människor. Innebär det att allt är frid och fröjd? Absolut inte, men problemen ser annorlunda ut. Det kan inte förklaras med gammaldags rasism.

Förklaringen ger för all del också Murray, men ett mer genomtänkt svar ger Goodhart. Han menar att under de senaste årtiondena har politiken förändrats från att vara en fråga om höger och vänster till att bli en konflikt mellan det han kallar ”Anywhere” och ”Somewhere”. Den lämpligaste svenska översättningen blir väl Varsomhelst och Någonstans.

Konflikten går mellan människor som känner att världen är deras hem och de som känner sig hemma på en viss ort.

Konflikten går alltså mellan människor som känner att världen är deras hem och de som känner sig hemma på en viss ort. Att det inte innebär att man måste vara berest för att vara Varsomhelst, utan att det handlar om en känsla, framhåller Goodhart. Samma sak gäller gruppen Någonstans. Att man känner en samhörighetskänsla med en viss ort innebär inte att man aldrig lämnar den orten.

Däremot syns en tydlig skillnad mellan Varsomhelst och Någonstans i utbildningsnivå. Förr var de flesta människorna Någonstans. En liten elit levde internationellt, eller Varsomhelst.

Med ökad utbildning och en mera internationell värld har gruppen Varsomhelst blivit mycket större. Men det är kännetecknande att gruppen tror att den är mycket större än den i verkligheten är och att den ser på människorna Någonstans att de representerar en moraliskt förkastlig grupp.

De vägrar inse att förflyttningar av stora skaror människor medför kulturkrockar.

Någonstans tenderar att vara mera konservativa i många, men inte i alla, frågor. En hel del av de senaste årtiondenas utveckling, som jämlikhet mellan könen och rättigheter för hbtq-personer, är numera djupt förankrade också i gruppen Någonstans. Men Någonstans slår vakt om saker som Varsomhelst inte bryr sig om, ja som Varsomhelst inte ens förstår.

Varsomhelst har mist förståelsen om den mänskliga naturen. De vägrar inse att förflyttningar av stora skaror människor medför kulturkrockar. Och eftersom de inte förstår hur en majoritet av människorna fungerar och tänker, kommer väljarnas hämnd som en total överraskning. 

De populistiska partiernas frammarsch tror de kan bekämpas genom fördömanden av rasism. Att det inte är rasism utan oro för kulturella förändringar som driver Någonstans att rösta på populister förstår inte Varsomhelst. Men eftersom det finns verkliga rasister i gruppen Någonstans, ser Varsomhelst det de vill se och får sina fördomar bekräftade.

Men samhället består av så mycket mer än ekonomi.

Varsomhelst förbluffas över Brexit och Donald Trumps valseger i USA och förklarar med att folk är ”idioter” eller att de ”förstår inte sitt eget bästa”. Nej, ur ett ekonomiskt perspektiv är det mycket möjligt att Varsomhelst har helt rätt. Men samhället består av så mycket mer än ekonomi. Och det spelar stor roll för folks handlande.

När en majoritet i den brittiska industristaden Sunderland röstade för Brexit trots att stadens export kan komma att bli lidande, kallas stadens invånare dumhuvuden eller rent av ”sociala nekrofiler”. Men om en höginkomsttagare röstar för ett parti som vill ha höga skatter ses denne inte som ett dumhuvud utan högaktas för detta.

Och mitt i denna röra finns det ingen vilja att låta en gemensam kultur bli förebild för invandrare. Varsomhelst tror inte att det behövs och tror inte att den gemensamma kulturen finns. Någonstans ser ofta invandrare som ett hot, som inkräktare.

När samhällsklimatet hårdnar kommer också alltfler att söka sig mot extrema ideologier. Det gäller tyvärr både infödda och invandrare. En mängd opinionsundersökningar visar att också i gruppen Någonstans har rasism kraftigt minskat under de senaste årtiondena.

Men när den lokala puben stänger och kvarterets charkuteributik blir halal reagerar de.

Någonstans-människorna blir inte upprörda över att grannarna har annan hudfärg. Men när den lokala puben stänger och kvarterets charkuteributik blir halal reagerar de. De tycker att det var bättre förr, att de känner sig som främlingar i eget land. Men det beror alltså på kulturella förändringar och inte genetiska.

De franska forskarna Adida, Laitin och Valfort presenterar i boken Why muslim integration fails in Christian-heritage societies (2016) en imponerande studie av hur olika invandrargrupper integreras i Frankrike. För att ta reda på i vilken mån islam spelar roll för eller mot integrering har de studerat medlemmar i två stammar, Joola och Serer, från Senegal som invandrade till Frankrike undan svält på 1970-talet. Majoriteten var muslimer och en minoritet på ungefär en fjärdedel var katoliker.

Religionstillhörigheten berodde inte på stamtillhörighet eller kulturella skillnader annat än att olika familjer attraherats av muslimska och katolska missionärer sen 1800-talet. Först på 1950-talet övergav de flesta den tidigare stamreligionen och det berodde i hög grad på vilka grödor man odlade, eftersom både muslimska och katolska inköpsorganisationer var böndernas viktigaste marknader.

Här har vi alltså människor som kom till Frankrike samtidigt från samma land, tillhörande samma folkslag. Enda skillnaden var att en del var muslimer och en del var katoliker. Och det visar sig att nu är katolikerna starkt integrerade, medan muslimerna inte är det.

Detta visar alltså att arbetsgivarna inte har problem med att den sökande är svart, däremot med att hon är muslim.

I djupintervjuer med muslimska senegaleser i Frankrike är det dock bara en enda av dem som kopplar den diskriminering han säger sig utsatt för till islam. Alla andra menar att det beror på rasism. I en undersökning studerade man arbetsgivares villighet att kalla arbetssökande till intervjuer. Tre fiktiva personers ansökningar skickades till arbetsgivare. Det var Aurélie Ménard, där allt tydde på att hon var infödd utan utländskt påbrå. En var en franskfödd kvinna med typiskt senegalesiskt efternamn och katolskt förnamn; Marie. Den tredje var en franskfödd kvinna med samma senegalesiska efternamn, men med ett typiskt muslimskt förnamn; Khadija.

Medsända foton visade att de var svarta. Till arbetsgivare skickades dels Aurélies ansökan, dels antingen Maries eller Khadijas. De senares var så snarlika att om man skickat båda hade arbetsgivare snabbt insett att de var fejkade. Aurélie fick svar från 27% av arbetsgivarna, Marie från 21% medan Khadija bara fick svar från 8%. Detta visar alltså att arbetsgivarna inte har problem med att den sökande är svart, däremot med att hon är muslim. Forskarna visar genom en mängd andra undersökningar samma sak.

Dels finns det en rationell diskriminering, dels är det en fråga om irrationell motvilja.

Det finns en tydlig diskriminering mot muslimer, men däremot är allmän rasism mot främlingar allt mera sällsynt. Skulden läggs inte på den ena parten, utan på båda. Även om Frankrike är ett starkt sekulariserat samhälle har man medvetet eller omedvetet mycket lättare att acceptera människor, oavsett deras utseende eller födelseort, som är kristna.

Men skulden läggs också på muslimerna. Många av dem har en oförmåga eller ovilja att integreras eller anpassa sig till det franska samhället. De visar sämre resultat i skolan, talar sämre franska och har betydliga svårigheter att komma in på arbetsmarknaden.

Det beror på två sorters diskriminering, menar forskarna. Dels finns det en rationell diskriminering, dels är det en fråga om irrationell motvilja. Att en arbetsgivare inte vill ha för många muslimer på en arbetsplats kan bero på rationella skäl, som inte behöver förklaras som islamofobi.

På en restaurang eller i en livsmedelsbutik kan man inte ha personal som vägrar servera fläsk eller sälja alkohol.

Om en stor del av personalen vill ta ledigt till eid eller en stor del fastar på ramadan riskerar arbetsgivaren avbrott i produktionen. Om personal vägrar ta order från en kvinnlig chef eller vägrar ta en av motsatta könet i hand medför det samarbetssvårigheter på hela avdelningen. På en restaurang eller i en livsmedelsbutik kan man inte ha personal som vägrar servera fläsk eller sälja alkohol.

Irrationellt är det däremot att ha motvilja mot att personal vill förrätta bön några gånger om dagen, när man inte har problem med att annan personal tar kaffe- eller rökpauser. En stor del av integrationsproblemen behöver dock inte förklaras med religionen i sig. Muslimerna är majoritet i Senegal och muslimer som invandrat till Europa kommer huvudsakligen från majoritetskulturer.

De är därför inte vana att vara i minoritet, inte vana vid att ta hänsyn till andras åsikter och vanor. Integrationen av muslimer verkar inte förbättras över generationerna, utan samma problem kan finnas bland andra och till och med tredje generationens invandrare. Forskarna har flera förslag på hur detta kan brytas.

Tydliga krav på muslimer att lära sig språket ordentligt och att de måste lära sig att de är i minoritet och därför i vissa avseenden måste anpassa sig till rådande förhållanden, är nödvändigt. Exempelvis föreslår de att muslimer kan ta sig mindre muslimskt klingande namn. Det behöver inte vara typiskt kristna namn.

En assimilatorisk politik behöver inte innebära ingrepp i människors frihet.

Namnen Adam och Sara har blivit vanliga bland muslimer som vill signalera en anpassning. Fransk utbildning av imamer, så att de ledare som är muslimernas förebilder har en större förståelse för det omgivande samhället ses också som önskvärt. Men staten måste också satsa på bättre utbildning i svagare områden så att barn som växer upp där får en rättvis chans att ta sig in i majoritetssamhället.

Forskarna diskuterar också frågan multikulturalism kontra assimilering. De presenterar siffror från 2010 som visar att Sverige har Europas mest multikulturalistiska lagstiftning. De konstaterar dock att multikulturalism inte verkar sitta inne med lösningen på integrationsproblemen.

En assimilatorisk politik behöver inte innebära ingrepp i människors frihet. De som förespråkar assimilering är för religionsfrihet och respekterar människors avvikelser. Vad det handlar om är en gemensam kultur som en riktlinje. Och den politiken kan vara gynnsam också för den som avviker och vill fortsätta att göra det.

Presidenten för World Values Study, Christian Welzel, visar i sin bok Freedom rising (2013) hur ett ökat välstånd är en viktig bidragande orsak till liberala värderingar, demokratiska lösningar och att människor finner mera individuella lösningar, att de tar kontroll över sin tillvaro. Den klassklyfta som under de senaste årtiondena uppstått mellan infödda svenskar och nyanlända är inte skriven i sten för all framtid, inte heller kulturella skillnader i form av hedersvåld, gängkriminalitet och liknande.

Det lika värdet och de lika rättigheterna innebär inte att vi är lika.

Goda förebilder och trygga förhållanden, som gör att reptilhjärnans reaktioner träder i bakgrunden och försvarsattityden minskar, är saker som kan skapa en bättre framtid. Men då måste vi erkänna att vi människor har känslor och att vi inte är rationella maskiner. Och vi måste erkänna att kultur spelar stor roll, både för oss själva och för andra.

David Goodhart påpekar att man kan förespråka invandring – utan att förespråka massinvandring. Ytterst få vill bygga murar och skapa stater som är vattentäta kärl. Men invandring måste vara anpassad till integrering, som inte behöver innebära att människor utplånar sina identiteter.

Vi talar så ofta om allas lika värde. Men det lika värdet och de lika rättigheterna innebär inte att vi är lika. Många av oss är olika. Goodhart citerar också den förre nederländske EU-kommissionären Frans Timmermans:

Tänk på en nykomling, kanske en flykting, som någon som ber att få spela med i en fotbollsmatch för första gången. Han vill delta, men har ingen aning om vilka regler som gäller, så han står genom hela matchen lite vid sidan om. Alla klagar på honom och efter några försök är det ingen som passar en boll till honom längre. Han förstår inte vad han gör för fel och bestämmer sig för att de andra inte gillar honom. Han vänder och går därifrån. Han är mera exkluderad än han var innan han kom till planen. Han känner sig ovälkommen, avvisad och annorlunda. Detta är den eländiga ställningen som många invandrare och deras barn (och barnbarn) har hamnat i. Självfallet måste han anstränga sig och lära sig reglerna, men någon måste också visa honom vad de är.

---

Denna essä bygger på ett kapitel ur Dan Korns nya bok Kalle Anka på kräftskiva – berättelser från landet utan kultur, om vad svensk kultur egentligen är och vilken roll den spelar för integration.