Det är lätt att vara generös med andras pengar
När EU-planerar att köpa europeiska 18-åringars lojalitet genom att dela ut tågluffarkort är det många som glömmer bort att pengarna kommer från medlemsländernas skattebetalare. Men inte nog med att det är ett oansvarigt hanterande av medborgarnas pengar, det är också osäkert om det räcker med ett interrailkort för att vinna de unga för EU.
Huvudanledningen till människor faktiskt röstar på politiker som lovar dem diverse ”satsningar” är att många slutar att tänka på pengarna som sina egna när de väl försvunnit ned i finansministerns fickor. Därför gläds de när en liten del av skattepengarna kommer tillbaka till dem, i form av bidrag eller satsningar på någon för dem viktig fråga.
Ännu mer så är det förstås på EU-nivån, där de institutioner som fördelar pengarna befinner sig på ännu längre avstånd från de undersåtar som arbetat ihop dem och betalat in dem. Därför upplevs EU-stöd inte sällan av mottagarna som en skänk från ovan, som en välkommen gåva från en högre makt, utan en tanke på att pengarna kunde ha använts klokare om de stannat hos de nationella regeringarna, eller ännu hellre, hos de produktiva medborgare som skapat värdet.
Nu skall alltså detta oblyga köpande av lojaliteter utvidgas till EU:s samtliga unga.
Det är i ljuset av denna psykologi som man måste betrakta de svenska mediernas rapportering om idén att använda skattebetalarnas pengar till att bjuda unionens nyblivna 18-åringar på gratis Interrailkort. I ett första steg omfattas endast 20 000 18-åringar, men utvärderas det och befinnes lyckat är tanken att det skall utvidgas till samtliga.
”Goda nyheter”, rapporterar Dagens Nyheter ogenerat och fortsätter ”gratis tågluff på 18-årsdagen”. Aftonbladet är inne på samma okritiska linje: ”Klart: Gratis tågluff för 18-åringar”, liksom konkurrenten Expressen: ”EU bjuder på tågluff – om du har åldern inne”.
För EU:s byråkrater och politiker är denna upplevelse särskilt välkommen, eftersom en stor del av verksamheten i de spöklika glastornen i Bryssel syftar till att köpa medlemsländernas medborgares lojaliteter för deras egna pengar. I åratal har EU använt medlemsländernas skattebetalares pengar till att skicka unga politiska påläggskalvar på bjudresor till Bryssel.
För EU:s byråkrater och politiker är denna upplevelse särskilt välkommen, eftersom en stor del av verksamheten i de spöklika glastornen i Bryssel syftar till att köpa medlemsländernas medborgares lojaliteter för deras egna pengar.
En inte oansenlig del av dessa hamnar sedan som tjänstemän i EU-byråkratin, där de med höga löner kan glädjas åt ”en konferensresa utan slut”, som en av dem, som helst vill vara anonym, beskrev sin tillvaro. Efter några år återvänder de till sina hemländer med eventuell tidigare EU-skepsis utbytt mot ohämmad entusiasm.
För en stor del av den svenska politikerklassen förknippas EU numera med de glada åren mellan tjugo och trettio med öl, musslor och sexuella äventyr med andra överbetalda tjugofemåringar då de levde gott i de 1800-talshus från vilka den ursprungliga Brysselbefolkningen fördrivits. Nu skall alltså detta oblyga köpande av lojaliteter utvidgas till EU:s samtliga unga.
Men gratis är det naturligtvis inte. Det första pilotprojektet, som endast omfattar 20 000 18-åringar, kommer att kosta 12 miljoner euro. När projektet förverkligas i full skala, från och med 2020, kommer det att omfatta 5,5 miljoner 18-åringar och kosta unionens medlemsländers skattebetalare mellan 15 och 25 miljarder svenska kronor om året.
När projektet förverkligas i full skala, från och med 2020, kommer det att omfatta 5,5 miljoner 18-åringar och kosta unionens medlemsländers skattebetalare mellan 15 och 25 miljarder svenska kronor om året.
EU vill gärna framställa sig självt som alla goda gåvors givare och det är inte ägnat att förvåna att de riktar in sig särskilt på förstagångsväljare. Frågan är om det räcker med ett interrailkort för att vända trenden av växande EU-skepsis, eller om ännu en generation som vänjs vid att få saker utan ansträngning är lösningen på Europas långsiktiga problem.