Lars Anders Johansson: Det behövs en frihetlig linje i kulturpolitiken

När Fredrik Reinfeldt demonstrerade sin folklighet genom att ge kronprinsessan Victoria en platt-tv i 30-årspresent eller framhöll dancegruppen Da Buzz som sina favoritartister, var det många inom den så kallade kulturvänstern som upplevde sig få vatten på sin kvarn om att högern är kultur- och bildningsfientlig. För de Nya Moderaterna var det viktigt att markera mot den så kallade ”finkulturen”; man var ju det nya arbetarpartiet.

Liknande markeringar gjordes av Moderata Ungdomsförbundet, vars styrelse uppmanade sina medlemmar att sluta läsa böcker skrivna av ”döda gamla överklassgubbar”. Till och med begreppet ”borgerligt” ansågs belastat, och ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe, på senare tid mest namnkunnig för att vara skriven i familjens sommarstuga, skrev i en uppmärksammad debattartikel att begreppet förknippades med ”sjurättersmiddagar under kristallkronorna”.

Även inom den utomparlamentariska borgerligheten upplevdes ett behov av att markera mot finkulturen. I sin debattbok Befria kulturen från politiken frågade sig debattören Fredrik Segerfeldt varför ”undersköterskan ska betala för östermalmstantens operabesök?”. Att Segerfeldt valde just Kungliga Operan som symbol för den kultur som han inte ville skulle subventioneras med skattemedel var ingen slump – det låg i linje med de markeringar mot den traditionella högkulturen som var högsta mode inom borgerligheten under alliansåren.

Hur det gick det gick till när borgerligheten övergav sitt traditionella bildningsideal har jag beskrivit i antologin Varken bildning eller piano (2015) och i min bok om svensk kulturpolitik, Att dansa efter maktens pipa (2017). En viktig del i förklaringen var att den svenska högern anlade ett postmodernt förhållningssätt till kulturen under 1980-talet, som en motreaktion på den kulturradikalism som fått genomslag i arbetarrörelsen under 1960-talet, och som bland annat tog sig uttryck i 1974 års kulturpolitik. På ett par decennier gick Sverige från en situation där det rådde samsyn över det politiska spektrumet om värdet av kultur och bildning, till en situation där en bildningsfientlig kulturradikal vänster stod mot en bildningsfientlig postmodern höger.

Den svenska kulturpolitiken var, och är, sedd ur såväl ett internationellt som ett historiskt perspektiv, extrem. 

Som jag visar i Att dansa efter maktens pipa var radikaliseringen av den svenska kulturpolitiken under 60- och 70-talen ingen slump, utan resultat av en medveten politisk strävan. 1974 års kulturpolitik var i högsta grad en ideologisk produkt, präglad av samma tidsanda som också mynnade ut i förslaget om löntagarfonder från samma tid. Den svenska kulturpolitiken var, och är, sedd ur såväl ett internationellt som ett historiskt perspektiv, extrem. 

Den borgerliga reaktionen var på så sätt begriplig. Men när högern övergav sitt eget bildningsideal och sin kultursyn för postmodern relativism, kastade den ut barnet med badvattnet och berövade sig själv medlen att på allvar utmana den kulturradikala dominansen.

Frånvaron av en egentlig motvikt till 70-talsradikalismen inom kulturpolitiken har gjort att systemet har kunnat leva vidare i princip oförändrat, årtionde efter årtionde. Trots att tiden sprungit ifrån 1974 års kulturpolitik och den tidsanda som den är en frukt av, blir den som kritiserar systemet konsekvent beskylld för att vara kulturfientlig. 

Som alla byråkratier har den kulturpolitiska strukturen starka incitament för att upprätthålla sig själv.

Som alla byråkratier har den kulturpolitiska strukturen starka incitament för att upprätthålla sig själv. Få andra delar av den offentliga sektorn har dessutom så många namnkunniga företrädare med plattformar i offentligheten som är beredda att rycka ut till dess försvar. Det har de som försökt åstadkomma förändring fått erfara, som den kortvariga kulturministern Cecilia Stegö Chilò (M) och det tidigare kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt (FP) som både råkade ut för hätska drev.

Den politisering av institutionerna inom den offentligt finansierade kultursektorn som har varit föremål för de senaste årens debatt om Svenska Filminstitutet, om museer och om bibliotek, är en konsekvens av den politiska strävan som inleddes med 1930-talets konstnärspolitik och fick sin kulmen med 1974 års kulturpolitik. 

Politiseringen av kultursektorn är inte en olycklig bieffekt av kulturpolitiken, utan tvärtom dess ändamål och syfte. Från den kulturradikala utgångspunkten är konst och kultur endast redskap för att åstadkomma politisk, ekonomisk och social förändring.

Den politisering som har skett inom delar av den svenska kultursektorn är endast möjlig i ett system med omfattande offentlig finansiering och politisk styrning. I ett land som USA där en betydligt större andel också av den så kallade finkulturen finansieras med privata medel, är kultursektorn mindre sårbar för politisk påverkan. Den som oroar sig över utvecklingen i länder som Polen och Ungern, där konservativa regeringar aktivt har påverkat innehållet i den offentligt finansierade kultursektorn, borde verka för att göra också det svenska kulturlivet mindre beroende av det offentliga.

Den postmoderna högerns svar på kulturradikalismen var att låta marknadsmekanismerna lösa kulturens problem. Men även om marknaden är bättre på att fördela resurser och skapa mångfald än vad politiken är, begränsas den av en kortsiktighet som den delar med politiken. Kulturen är, som sociologen och tidigare moderate chefsideologen Hans L Zetterberg, en egen sfär som måste tillåtas fungera på sina egna premisser. Kultur som i för hög utsträckning anpassas efter politikens eller ekonomins logik blir dålig kultur.

Men om dagens kulturpolitiska system har överlevt sig själv, och marknaden inte kan lösa problemen, finns det något hopp för kultursektorn? Som tur är finns det gott om både internationella och historiska exempel på hur kulturpolitiken skulle kunna organiseras i stället. I Att dansa efter maktens pipa går jag igenom ett antal idealtyper för kulturpolitik för att visa att det svenska systemet inte är det enda tänkbara, trots att det ibland framstår så i debatten.

Kultur som i för hög utsträckning anpassas efter politikens eller ekonomins logik blir dålig kultur.

Tyvärr utgör den svenska kulturpolitiska debatten ett hinder för en konstruktiv väg framåt. Den som argumenterar mot en omfattande offentlig finansiering av kulturlivet blir ofelbart framställd som kulturfientlig, eftersom den svenska debatten ständigt utgår från premissen att den som är för något också är för att företeelsen skall finansieras med skattemedel. Den som är emot skattefinansiering antas därför vara emot företeelsen som sådan.

Det går dock utmärkt att skapa mångfald och långsiktig kulturfinansiering bortom såväl politikens och marknadens domäner. Många av de kulturinstitutioner som vi i dag tar för givna grundades en gång i tiden med privata medel och finansierades privat. De mest namnkunniga exemplen är Skansen och Nordiska museet i Stockholm. Jag har tidigare i Smedjan skrivit om hur de kungastatyer som pryder våra gator och torg ofta tillkom genom privata initiativ och insamlingar bland allmänheten.

I USA är de viktigaste kulturinstitutionerna stiftelser, vars tillblivelse har underlättats genom skatteregler som gör det förmånligt för rika att donera pengar till kulturändamål. I Storbritannien, med en liberal tradition som sträcker sig tillbaka till medeltidens Magna Charta, som drog en tydlig gräns för den politiska maktens inflytande, betraktades offentliga intrång på kulturens område med sund skepsis. Staten skulle enbart driva ett fåtal högkvalitativa institutioner som skulle fungera som förebilder, ”few but roses”, resten av kulturlivet skulle stå fritt från politisk påverkan.

Det finns med andra ord gott om positiva exempel att vända sig till för en borgerlighet som vill verka för ett fritt och blomstrande kulturliv. Tyvärr lever fortfarande kulturfientliga tankefigurer och argumentationslinjer kvar inom de borgerliga partierna och deras ungdomsförbund. Kulturen framställs som en onödig utgiftspost snarare än som en viktig samhällssfär som skall skyddas från den politiska makten okänsliga framfart.

I dag har borgerligheten i stor utsträckning avvikit från den bildningsfientliga linjen. Debatterna om bibliotekens och museernas roll har engagerat borgerliga debattörer och politiker i kulturpolitiska frågor som inte enbart handlar om finansiering. Omsvängningen inleddes förmodligen efter valet 2014 när den rödgröna regeringen hotade med att lägga ned de tre kultur- och forskningsinstituten i Rom, Istanbul och Alexandria. Detta väckte den slumrande bildningsborgerligheten ur dess törnrosasömn, och protesterna ledde till att de tre medelhavsinstituten räddades. En förhållandevis liten budgetpost med stort symbolvärde.

Det finns med andra ord gott om positiva exempel att vända sig till för en borgerlighet som vill verka för ett fritt och blomstrande kulturliv.

Men när Muf-ordföranden Benjamin Dousa ställer samhällets utgifter för polisen mot kostnaderna för kultur är budskapet att kultur är någonting onödigt och kostsamt. Det är en argumentation som ger intrycket att ungmoderaterna inte värdesätter bildning och kultur. En frihetlig argumentation behöver, särskilt i Sverige, förklara varför ett fritt och oberoende kulturliv är att föredra framför ett som i alltför hög grad lutar sig mot politiken.