Johan Lundberg: Det behövs fler obekväma röster vid universiteten

Avslöjandena under kort tid om först den italienske ”stjärnkirurgen” Paolo Machiarini och därpå den svenske psykokologiprofessorn Sven Å Christianson förenas inte bara av att det handlar om två karismatiska ”vetenskapsmän” vilkas verksamheter fått katastrofala följder i form av att i det ena fallet att en rad patienter avlidit, i det andra fallet oskyldiga personer pekats ut som mördare medan mördare går fria. Nej dessa två affärer har också det gemensamt att universitetssystemet har visat sig oförmöget att avslöja akademiskt kvacksalveri. De som har gått till botten med bluffmakeriet har i stället varit enträgna journalister utan fackkunskaper.

I både Macchiarini-affären och i fallet med Christianson har det dock inte saknats kritiska röster inom akademin. Om man hade lyssnat till dem som redan på 1990-talet ifrågasatte de teorier om bortträngda minnen som Christianson förfäktade hade det sannolikt gått att stoppa SU-professorns destruktiva inflytande inte bara över de sedermera upphävda domarna mot ”massmördaren” Thomas Quick utan även över Kevin-fallet, där alltså två bröder, den ena endast fem år gammal, på ytterst lösa boliner ansågs skyldiga till mord.

Det var professorn i neurofysiologi Germund Hesslow som i Svenska Dagbladet angrep Christianson för 21 år sedan. Av den debatten framgick att Christianson saknade dokumentation till stöd för sina hypoteser. De FBI-rapporter som han initialt hänvisade till i debatten visade sig inte gå att hitta. Men uppenbarligen hindrade detta inte Christianson i dennes fortsatta karriär.

Från 1996 till 2003 deltog Christianson i ett femtontal ”vetenskapliga konferenser” runtom i världen. Under samma tidsperiod publicerade han ett tjugotal ”vetenskapliga artiklar” i engelskspråkiga facktidskrifter och antologier på välrenommerade internationella förlag. Trots att han under de följande åren fram till i dag har publicerat ytterligare ett femtontal artiklar i internationella tidskrifter av vilka flera har peer review-förfarande (det vill säga att artiklarna undergår en granskning av andra ”specialister” inom samma gebit som författaren) är det inte förrän i och med Dan Josefssons tre reportage i SVT som universitetet har initierat vad som på institutionens hemsida beskrivs som en ”översyn av kurser i rättspsykologi”. Institutionsledningen beskriver sitt initiativ på följande sätt: ”Mot bakgrund av debatten kring Kevinfallet för Psykologiska institutionen en dialog med Sven Å Christianson om kurserna i rättspsykologi.”

Utifrån ett vetenskapshistoriskt perspektiv kan man dock fråga sig om inte system av peer review-karaktär snarare försvårat för paradigmskiften och underlättat för cementering av vetenskapliga villospår.

Just peer review-förfarandet har på senare år fått stort genomslag även inom humaniora, där dess försvarare hävdar att det utgör en kvalitetsgaranti. Utifrån ett vetenskapshistoriskt perspektiv kan man dock fråga sig om inte system av peer review-karaktär snarare försvårat för paradigmskiften och underlättat för cementering av vetenskapliga villospår. I fråga om Christianson och Macchiarini var det först i konfrontation med den värld som existerar utanför de inomvetenskapliga belönings- och ryggkliarsystemen som de vetenskapliga rönen kom att utsättas för sin första riktigt allvarliga prövning – en prövning inför vilken de visade sig inte hålla måttet.

Min bild är att en liknande vädring skulle vara välbehövlig inom stora delar av humaniora. Också där finns en hel del teorier och föreställningar som skyddas av inomvetenskapliga cirkulationssystem av i grunden samma rigida karaktär som det som existerade under medeltiden. Men kanske måste vi vänta i två decennier innan tiden är mogen för den granskningen.