Det kan komma en ny Trump efter Donald

Donald Trumps stormöten under förra årets presidentvalrörelse liknade mest de evangeliska jättekyrkornas gudstjänster. Den överdrivna retoriken, den entusiastiska publiken för vilken inget tvivel fanns om predikantens budskap, det råa föraktet för motkandidaten – allt hade sina likheter med det som i USA kallar den evangeliska rörelse som i olika former spelat en viktig roll under en stor del av de senaste århundradena. Två nya böcker berättar nu med varsin infallsvinkel om denna sida av amerikanskt liv som europeiska iakttagare oftast bortsett från – och fortsatt bortser från.

Om man läser om fenomenet Trump i amerikansk vänsterlitteratur eller i många europeiska analyser är det några temata som återkommer.

Det är för det första den identitetspolitiska analysen som är så central för en del av den amerikanska vänstern. Förklaringen till Donald Trump seger – trots att han samlade färre röster än Hillary Clinton så vann han ju elektorsvalet – blir då den krympande vita majoritetens skräck inför ett USA som kommer att domineras av svarta eller latinos. Det är i grunden vit rasism som är förklaringen.

Det andra handlar om de ekonomiska villkoren för många av amerikanerna i Mellanvästern. De industrier där som skapade välstånd på 40-, 50- och 60-talen har i dag utmanats eller rentav utkonkurrerats i globaliseringens tidsålder. Asiatiska, främst kinesiska, konkurrenter har slagit ut välståndskaparna från de efterkrigsdecennier då USA:s position som världens dominerande ekonomi har helt ohotad. Här kan man tala om en klasskampsteori eftersom en del av förklaringen är att utvecklingen bara gynnat 1 procent av den amerikanska befolkningen. De 99 procenten har blivit åsidosatta. Detta var vänsterns Occupy Wall Street-förklaring, men också ett argument som hördes inom högerns politiskt mera framgångsrika Tea Party-rörelse. Att det finns en god portion Tea Party i Trumps bas är tveklöst korrekt.

Men det finns även en betydelsefull koppling mellan trumpismen och amerikansk religiös tradition, något som oftast har saknats i beskrivningarna av både amerikansk historia och dagens USA.

Att USA under i stort sett hela sin historia haft religiösa och andra fantaster som ett mycket betydelsefullt inslag i samhällsbilden, är inte något som passar in.

Den amerikanska journalisten Kurt Andersen har nyligen utkommit med boken Fantasyland: How America Went Haywire – A 500-Year History (Ebury Press). Det paradoxala med den boken är att den beskriver något som borde vara känt av de flesta som är intresserade av USA och dess historia, men USA som ett fantasternas land är inte en insikt som passar in i dagens föreställningar om detta stora land och dess befolkning. Identitet/ras – ja, det passar. Globalisering/klasskamp – ja, det passar också.

Men att USA under i stort sett hela sin historia haft religiösa och andra fantaster som ett mycket betydelsefullt inslag i samhällsbilden, är inte något som passar in. Det är rent av opassande.

Egentligen är det en smula förvånande att denna infallsvinkel är så ignorerad när vi själva lever i en tid där en ny variant av religiöst undergångstänkande blivit så dominerande att få vågar ifrågasätta sambandet mellan föreslagna åtgärder och rimligt uppnåbara resultat. För att undvika att bli stenad nöjer jag mig här med att låta läsarna fylla i resten av resonemanget.

Kurt Andersens bok är ett gediget storverk som med minutiös noggrannhet följt USA:s extrema fantaster ända sedan USA som stat inte fanns.

En besökare i USA som slår på TVn en söndagsförmiddag kan visserligen lyckas hitta några få TV-kanaler som sänder samhällspolitiska program, men de flesta stationer domineras vid denna tid av svettiga predikanter som skriker ut sina budskap i jättekyrkor. 81 procent av dessa besökare i dagens moderna, evangeliska kyrkor (som de kallas i USA) röstade 2016 på Donald Trump.

De flesta stationer domineras vid denna tid av svettiga predikanter som skriker ut sina budskap i jättekyrkor.

Detta är dock inget nytt fenomen. Tvärtom. När USA grundades av engelska utvandrare var dessa besatta av en misslyckad jakt på guld, men när den förhoppningen väl sveks etablerades de religiösa grupperingar som sedan dess burit fram den mycket specifika amerikanska religionen. Enligt Andersen grundas dessa fantastföreställningar som på en specifik föreställning om vad det innebär att vara amerikan:

Att vara amerikan innebär att vi kan tro på vad vi vill, att vår tro är lika mycket värd som eller överlägsen andras.

Att vara amerikan betyder att man kan tro vad som helst, att ens trosföreställningar är lika goda eller bättre än alla andras. Här finns en mycket tidig postmodernism – det finns inga sanningar, allt är relativt, du skapar din egen föreställningsvärld.

Detta är en värld som sällan belyses i den amerikanska elitpressen, ja det är en värld som bortsett från timmarna i söndags-TVn existerar vid sidan om det mesta som anses betydelsefullt i det amerikanska samhällslivet.

Att det är så är egentligen konstigt och jag har inte någon bra förklaring till det. I modern tid så brukar exempelvis presidenten alltid delta i den National Prayer Breakfast som äger rum den första torsdagen i februari varje år. Då samlas 3 500 gäster – inklusive inbjudna från över 100 länder – på Washington Hilton på Connecticut Avenue NW i den amerikanska huvudstaden.

Detta är en markering som i grunden inte handlar om religionens roll i amerikanskt trosliv utan om de religiösa rörelsernas och kyrkornas betydelse i amerikanskt samhällsliv. Detta är unikt amerikanskt. Oroade utländska besökare som ställer frågor lugnas oftast med beskedet att de evangeliska rörelserna inte längre spelar så stor roll. Men det stämmer inte. Det är en förklaring som förtiger både amerikansk historia och den roll som de evangeliska rörelserna fortsatt spelar – bland vita, bland svarta, bland latinos.

Här finns en mycket tidig postmodernism – det finns inga sanningar, allt är relativt, du skapar din egen föreställningsvärld.

Andersens bok är fascinerande läsning även om man som jag tillbringat mycken tid det senaste halvseklet med att söka följa och förstå USA.

En annan bok, som har ett snävare fokus, är The Evangelicals: The Struggle to Shape America av Frances FitzGerald (Simon and Schuster). Jag har läst Andersens bok, men inte denna 740-sidor långa bok. Däremot har den blivit föremål för en mycket detaljerad recension av Garry Wills i The New York Review of Books (20 april 2017).

Hur kommer det sig att dessa ”right-wing zealots” (högerfantaster) nu plötsligt dykt upp i amerikanskt liv, frågar sig både FitzGerald och Wills. Svaret är mycket enkelt: de har alltid funnits här.

Andersen börjar redan på 600-talet men denna bok börjar sin berättelse på 1730- och 1740-talen med ledande predikanter som George Whitefield, John och Charles Wesley som grundat metodiströrelsen i England men som i USA kunde samla enorma folksamlingar i det då glest befolkade landet. Benjamin Franklin lyssnade på Whitefield när denne talade på trappan till stadshuset i Philadelphia 1739. Franklin beräknade att publiken uppgick till 25 000 personer.

Det som kännetecknar dessa predikanter var att det inte handlade om en religiös förrättning utan om en stor upplevelse, en stor händelse. Stora folksamlingar, drama. Det handlade om frälsning där och nu. Tiden höll på att ta slut, nu skulle alla frälsas innan världen gick under. Ju fler som samlades desto högre emotionellt tryck.

Genomslaget i modern tid ska inte underskattas. När jag senast bodde i USA på 80-talet var Pat Robertsons CBN (Christian Broadcasting Network) ett av USA:s tre största TV-nätverk.

Trump är betydligt mer rotad i amerikansk tradition än det kan verka vid första anblicken.

I väntan på Armageddon – den plats som omnämns i Uppenbarelseboken som det sista slagfältet mellan det goda och onda – ska varje ögonblick i de frälstas liv fyllas av drama. När som helst ska steget tas ut ur tiden till evigheten. Det är sådana föreställningar som skapar drama.

Föreställningen om den förestående undergången är lika gammal som mänskligheten. De som skrev Nya Testamentet var övertygade om att världens undergång skulle inträffa under deras livstid. Den föreställningen har senare justerats, men apokalyptiska föreställningar har sedan alltid återkommit, om än i olika former och med varierande intensitet. I USA var de protestantiska rörelserna ofta förenade av hatet mot katoliker och judar.

Trumps populism har sin förankring i denna amerikanska tradition. Om man inte tar med detta element i sin bild av dagens USA missar man både en viktig förklaring till varför landet ser ut som det gör, och ett starkt skäl till varför man inte ska tro att fenomenet Trump plötsligt ska försvinna ur amerikansk politiskt liv. Han är betydligt mer rotad i amerikansk tradition än det kan verka vid första anblicken.

Det kan komma en ny ”Trump” efter Donald J Trump.