Ekonomi Krönika
Det krävs mer än bidragstak för att minska arbetslösheten
I dag presenterade regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna sin sedan länge utlovade reform om bidragstak. Det är i grunden bra politik, men kommer inte i sig att lösa utanförskapsproblemen, skriver Albin Zettervall.
”Det ska löna sig att arbeta” har varit ett moderat ledord under lång tid, och regeringen har pekat ut skärpta krav på bidragstagare som en av de viktigaste reformerna för fler i arbete. Reformerna är ett paket med flera delar: en ny riksnorm för försörjningsstöd, ett aktivitetskrav för mottagare av ekonomiskt bistånd och ett bidragstak med jobbpremie.
I grunden är det bra politik som gör det mer lönsamt att arbeta. Branschorganisationen Almega har tidigare visat att för en familj med två arbetslösa vuxna med ekonomiskt bistånd och ett barn så höjs den disponibla inkomsten med 200 kronor om den ena föräldern får ett jobb. Med två barn ökar emellertid inte inkomsten alls. Det är därför klokt att göra en förändring av både bidragsnivåer, men också att införa en jobbpremie.
Det är därför klokt att göra en förändring av både bidragsnivåer, men också att införa en jobbpremie.
Aktivitetskravet är det mest intressanta av förslagen, och innebär att kommunerna görs skyldiga att anordna aktiviteter för personer med ekonomiskt bistånd och ett krav på dessa att delta. Det skulle innebära att fritiden för bidragsmottagaren blir ersatt med studier eller andra insatser som ökar den enskildes förmåga att arbeta. Det förbättrar incitamenten till att försöka skaffa sig ett jobb.
Min tidigare kritik av tanken på ett bidragstak har snarare handlat om att reformen är för snäv för att komma åt det stora utanförskapet. Sverige har hög arbetslöshet, men rent historiskt är det relativt få som lever på bidrag. Redan under Fredrik Reinfeldts första tid som statsminister skedde stora förbättringar, och i dag är det lika många som lever på bidrag (cirka 750 000 helårspersoner) som det var år 1990, trots att vi i dag är två miljoner fler. Av dessa 750 000 helårspersoner är det 75 000 som får ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd), och det är dessa som regeringens reformer är riktade mot. Av dessa 75 000 är det i sin tur cirka hälften som är arbetslösa, det vill säga söker arbete. Resten försöker alltså inte komma in på arbetsmarknaden, för att de inte anses vara lämpliga för jobb på grund av till exempel sjukdomar eller andra sociala skäl. Att det är relativt få personer som berörs innebär inte att man inte ska göra något.
Det är dock fullt möjligt och troligt att många tackar nej till jobb av andra orsaker än att man inte vill jobba.
Ibland kan man höra från högerhåll att arbetslösa egentligen kan få jobb men hellre ligger på sofflocket. Det finns absolut sådana fall, inte minst uppfattar arbetsgivare att en stor andel av de som söker jobb inte är intresserade av att ta ett. I städ- och servicebranschen menar 24 procent av företagen att den största rekryteringsutmaningen är att arbetssökande tackar nej till jobb. Det är dock fullt möjligt och troligt att många tackar nej till jobb av andra orsaker än att man inte vill jobba, till exempel på grund av att man redan har fått ett annat jobb, eller för att marginaleffekterna av att ta ett jobb med lägre lön gör det till en dålig affär.
Det största problemet enligt arbetsgivarna är dock språkhinder. De arbetssökande är inte tillräckligt bra på svenska för att få ett så kallat enkelt jobb, där det inte krävs yrkesutbildning eller att ha klarat av gymnasiet. De som saknar utbildningsbakgrund är också de som har svårast att lära sig svenska. Alternativet för dem borde inte vara att sitta i skolbänken i åratal, men i stället att kunna ta ett mindre produktivt jobb för en lägre lön. Det är därför viktigt att regeringen även börjar lägga fram större strukturreformer på arbetsmarknadsområdet för att på riktigt bekämpa arbetslösheten.
Det är tydligt att de höga ingångslönerna är ett problem. En nyanställd inom hotell- och restaurang eller detaljhandeln tjänar nästan 90 procent av genomsnittslönen i branschen. Det är en kraftig ökning från knappt 80 procent som gällde vid millennieskiftet. Resultatet är att Sverige, efter Polen, har lägst andel enkla jobb i EU. Om regeringen införde lågtröskeljobb skulle långtidsarbetslösa och andra svaga grupper på arbetsmarknaden kunna få ett jobb med lägre lön och betydligt lägre kostnader för arbetsgivaren. Antalet enkla jobb skulle öka och fler skulle få möjlighet att skaffa sig ett arbete. Den lägre lönen skulle delvis kunna kompenseras av avskaffad inkomstskatt.
Bidragstak och hårdare krav i alla ära, men i kampen mot den stora arbetslösheten är reformerna långt ifrån tillräckliga.