Det öppna samhället, dess hjältar och dess fiender

Det finns många hjältar efter fredagens terrordåd i centrala Stockholm. Blåljuspersonalens snabba och rådiga agerande visade på en samhällsberedskap som överraskade många positivt. Den från politiker och centralt ledningshåll så styvmoderligt behandlade polisen fick en välförtjänt upprättelse. Rikspolischefens roll i sammanhanget reducerades till ett slags inledare på presskonferenserna. Övriga företrädare för myndigheten framstod som mycket professionella. En misstänkt gärningsman kunde gripas kort efter dådet.

Också allmänheten imponerade. De som var först på platsen och hjälpte de skadade. Chauffören av den kapade lastbilen som försökte stoppa dådet innan det hade börjat. Föraren av värdetransportbilen som varnade flanörerna på Drottninggatan med sitt signalhorn och förmodligen är anledning till att siffrorna över dödade och skadade inte blev större längs den 650 meter långa vansinnesfärden längs gågatan.

Alla människor som erbjöd en hjälpande hand åt andra, transport för dem som inte kunde ta sig fram, tak över huvudet åt dem som inte kunde komma hem och mat till barn som fastnat på vägen från skolan. Stockholmarna, som brukar anklagas för att vara stela, introverta och dryga, visade i fredags prov på en inspirerande medmänsklighet och värme i skuggan av den nakna ondskan.

Inte långt efter dådet började emellertid flödena fyllas av en annan typ av budskap. Personer som stolt deklarerade att de minsann inte skulle vika ned sig för terrorn utan fortsätta precis som vanligt. Att det bästa man kunde göra nu var att fortsätta festa och dansa eller vad man nu hade planerat för kvällen. För att terroristen inte skulle få vinna.

Men terroristen hade redan vunnit. För dem som dödades på Drottninggatan och deras anhöriga har terroristen redan vunnit. För de svårt skadade som vårdas på sjukhus och som troligtvis för resten av sina liv kommer att dras med sviterna från terroristens ensidiga krigsförklaring har också terroristen vunnit.

Få budskap är så missförstådda som den brittiska regeringens affisch från 1939 med budskapet ”Keep calm and carry on”. Affischen som syftade till att höja den brittiska allmänhetens moral inför det andra världskrigets prövningar har blivit något av en populärkulturell ikon. Men vad innebar då budskapet till allmänheten? Att de skulle fortsätta som förut och låtsas som att det regnar?

Naturligtvis inte. Britternas ståndaktighet och motståndsvilja under det andra världskriget är omvittnad. Uppmaningen att hålla sig lugn och fortsätta innebar att inte drabbas av panik och vika ned sig för det yttre hotet, men också att bjuda det motstånd som krävdes.

Det öppna samhället, det vill säga ett samhälle präglat av politiska friheter, liberal demokrati och yttrandefrihet, förutsätter att någon arbetar för att skydda det. Det öppna samhället är inte, som vissa tycks tro, ett gränslöst samhälle där envar kan bete sig som den vill. Karl Popper skriver i Det öppna samhället och dess fiender från 1945 om den så kallade toleransparadoxen:

Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.

För de flesta av oss kommer livet att fortsätta mer eller mindre oförändrat efter händelserna på Drottninggatan. Det är emellertid inte tack vara dem som deklarerade att de tänkte fortsätta precis som innan, som om ingenting hade hänt.

Det är tack vara alla de som arbetar stenhårt med att förebygga att liknande attacker inte inträffar igen. Det handlar om polis- och underrättelsearbete, men också om att bekämpa de ideologier som vill undergräva vårt samhälle och dess förutsättningar. Ett första steg är att sluta finansiera hatideologier med skattepengar. Tolerans mot de intoleranta leder i förlängningen till toleransens undergång.

Fyra personer är döda och femton allvarligt skadade. För dem fortsätter livet inte som vanligt. Terroristen på Drottninggatan vann slaget. Nu är det upp till oss alla att se till att hans likar inte vinner kriget.