Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

I dagarna är det 70 år sedan motboken röstades bort i riksdagen – en frihetsreform som många svenskar jublade över. Lite i skymundan kom samtidigt ett annat beslut: starkölet släpptes åter fritt efter att ha varit en receptbelagd apoteksvara under en hel generation. Nils Johan Tjärnlund skriver om hur politiken slog undan benen för lokala bryggerier och svensk ölkultur.

I dag frodas dryckeskulturen i Sverige och det finns gott om privata öl-, vin- och spritproducenter. Runtom i landet kan man hitta småskaliga ölbryggerier, gindestillerier, whiskybrännerier och till och med vingårdar. Men vad man lätt glömmer är att denna bransch har behövt återuppfinnas på nytt under de senaste åren.

Så hade det inte behövt vara. Runt sekelskiftet 1900 blomstrade tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i Sverige. Till exempel fanns omkring 500 ölbryggerier. I de större städerna var det vanligt med välsorterade privata vin- och spritbutiker som inte sällan även tillverkade egna drycker. Vinhandlaren Botvid Johansson i Sundsvall hade mitt i den vackra ”stenstaden” en produktion av punsch, arrak och frukt- och bärlikörer. 

Den tidiga nykterhetsrörelsen under 1800-talet stred framför allt mot brännvinet, och förespråkade i vissa fall öl och vin som måltidsdrycker. Men mot slutet av 1800-talet växte den absolutistiska nykterhetsrörelsen i Sverige med krav på höjda skatter och ytterst ett förbud för alla alkoholhaltiga drycker. Denna opinion fick fäste inom de socialistiska och vänsterliberala (frisinnade) folkrörelserna.

Även om förbudsvännernas främsta mål var att sätta stopp för starkspriten började de också ta strid mot ölet. År 1903 klubbades i riksdagen en kännbar skattehöjning på maltdrycker och det förekom även förslag på att förbjuda ölförsäljning. 

Från första världskriget och framåt ändrades förutsättningarna dramatiskt. I etapper infördes ransoneringar, vinstbegränsningar, ökad kontroll och förstatliganden.

Om denna historia påminns vi när det nu har gått 70 år sedan riksdagen i maj 1954 beslutade att skrota motboken – under lång tid den främsta symbolen för regleringsivern. Med motboken ransonerade myndigheterna svenskarnas inköp av sprit och vin. 

De flesta förstod kanske inte från början hur länge motboken skulle bli kvar.

För att få köpa alkohol var man tvungen att fylla i en särskild blankett. Signaturen granskades och jämfördes med motboken och en representant för Kontrollstyrelsen granskade motböckerna för att se att mängden alkohol stämde. Vid klartecken fick man gå vidare till en kassörska som registrerade blanketten och tog betalt. Slutligen kom man fram till ett butiksbiträde som lämnade ut de önskade dryckerna och behöll blanketten.

Motboken introducerades av läkaren Ivan Bratt, men egentligen var det den liberale riksdagsledamoten Herman Kvarnzelius som övertygade Bratt om nödvändigheten av motboken som kontrollfunktion. 

Motboken introducerades som en tillfällig krisåtgärd men blev snart permanent. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX

Under första världskriget med brist på livsmedel och råvaror var det förhållandevis lätt att få gehör för ransonering av alkohol. Och de flesta förstod kanske inte från början hur länge motboken skulle bli kvar. Men 1919, direkt efter kriget, blev motboken permanent.

Motboken gavs inte till vem som helst och den kunde också dras in. Som en del av motbokssystemet infördes nykterhetsnämnder i kommunerna. Nykterhetsnämnderna utredde anmälningar om onykterhet och beslutade om åtgärder, till exempel att personer skulle tas in på alkoholistanstalter. Anmälningarna kunde komma från arbetskamrater, grannar eller anhöriga och systemet skapade grogrund för angiveri och förtal. Nykterhetsnämnderna avskaffades inte förrän 1974.

Ivar Bratt hade långtgående planer på en samhällsförändring. Han ville få bort de privata vinstintressena från branschen och begränsa tillgången på alkohol. De privata vin- och sprittillverkarna löstes in av staten och i stället bildades ett statligt monopol, AB Vin- & Spritcentralen – ett bolag som blev en kassako för staten.

***

Även ölbryggerierna oroade sig för ett förstatligande, men så långt gick det inte. Däremot infördes 1917 ett koncessionssystem som under flera årtionden inte beviljade några nya tillstånd för starkölsbryggerier. Detta innebar i praktiken ett förbud för nya bryggerier. Samtidigt infördes en lag om försäljning av starköl som motsvarade den för sprit och vin. Även starköl betraktades nu som rusdryck, vilket var en stor förändring mot tidigare.

Alkoholpolitiken blev alltmer polariserad. Saken ställdes på sin spets i den så kallade förbudsomröstningen i augusti 1922. Nu fick svenska folket säga sitt. Med knapp marginal förlorade de som förespråkade en total torrläggning av Sverige. Siffrorna blev 49 procent för ett förbud och 51 procent mot. Det fanns stora skillnader i landet. I storstäderna med många serviceyrken gick man emot förbudet, medan landsorten – särskilt Jönköpings län och Norrlandslänen – röstade för.

Trots majoritetens vilja följde nu en period av skärpta restriktioner. Ett starkölsförbud hade redan varit på tapeten i flera år. Enligt motståndarna var starköl en farlig drog som främjade brott och osedligt leverne.

I realiteten var starköl redan en sällsynt produkt och tillverkades knappt på grund av ransoneringarna. Överståthållarämbetet i Stockholm påpekade att det skulle vara lättare att införa ett förbud eftersom ”allmänheten under en längre följd av år fått undvara detta njutningsmedel”. 

Våren 1922 lade den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting fram ett förslag om tillfälligt starkölsförbud, som gick igenom i första kammaren utan votering, och från 1923 blev starköl endast tillåtet för export till andra länder samt som apoteksvara mot recept. Starköl kunde alltså säljas i medicinskt syfte. Det lär ha funnits en del läkare som hade en generös syn på att förskriva denna eftertraktade ”medicin”, särskilt vid jul och påsk.

De svenska bryggerierna gick nu över till att tillverka klass II, så kallad pilsnerdricka. Som en liten eftergift till bryggerinäringen höjde staten alkoholhalten på maltdrycker. Man övergick till att mäta alkoholhalten i viktprocent i stället för volymprocent. Pilsnerdricka fick ha en styrka på högst 3,1 viktprocent, vilket motsvarade cirka 3,9 volymprocent.

Sverige hade under 1800-talet en stor ölkultur med många lokala bryggerier, som Nordstjernan i Sundsvall. Nordstjernan blev på 1970-talet en del av statliga Pripps. Etikett i Nils Johan Tjärnlunds samling.

Detta öl kunde svenskarna köpa i avhämtningsbutiker, och från början utan särskilda kontroller. Men med tiden började även pilsnerdricka omgärdas av detaljerade bestämmelser. Kommunpolitikerna utformade lokala regler. I vissa delar av landet blev det svårt att få tag på öl. I Umeå införde frisinnade, vänstersocialister och socialdemokrater 1922 det så kallade Umeåsystemet, vilket innebar att öl inte fick säljas i vanliga affärer. Ölkaféer var bannlysta och endast matställen med gott renommé fick tillstånd att servera 33 cl pilsner till gäster i samband med måltider. Det enda näringsställe som hade spriträttigheter, Stora Hotellet, förlorade sitt tillstånd.

Den mest radikala åtgärden i Umeå gällde motboken. Åldersgränsen för att få inneha motbok höjdes från 21 till 25 år och skulle sedan höjas med ett år i taget! Denna restriktion tvingades kommunpolitikerna dra tillbaka år 1927.

I Sundsvall föddes ett annat koncept: Sundsvallssystemet, som innebar att ett halvkommunalt bolag fick monopol på att driva stadens ölkaféer. Överskottet gick till välgörenhet. Sundsvallssystemet spreds vidare till ett 40-tal andra kommuner. Modellen började avvecklas först på 1960-talet, och försvann inte helt i Sundsvall förrän 1977.

”Pilsner” blev ett nedsättande begrepp, och förekom i uttryck som ”pilsnerfilmer” och ”pilsnergubbar”.

Sverige hade sedan 1800-talet byggt upp en ölkultur med många lokala bryggerier. Men 1920-talets nya politik slog undan benen för den svenska ölkulturen. Ölets andel av totalkonsumtionen minskade. I det svenska folkhemmet utvecklades dessutom en nedlåtande syn på öl. Det så kallade pilsnerdrickandet ansågs osnyggt. Att sitta och bara ta en öl, särskilt utan mat, var helt förkastligt. ”Pilsner” blev ett nedsättande begrepp, och förekom i uttryck som ”pilsnerfilmer” och ”pilsnergubbar”.

Helt annorlunda blev det i Danmark där politikerna valde att höja skatterna på brännvin, och där bryggerinäringen agerade för att styra konsumtionen från sprit till öl. Kanske är detta förklaringen till den gemytliga danska ölkulturen, som vi förknippar med vårt grannland.

***

För bryggeribranschen var mellankrigstiden en svår tid. En överlevnadsstrategi blev att starta produktion av svagdricka och att satsa mer på det alkoholfria sortimentet. Nu fick porlande läskedrycker som Champis och Pommac sitt genombrott.

Bryggeriernas lönsamhet blev inte bättre av att socialdemokraternas finansminister Per Edvin Sköld 1940 införde punktskatter på svagare öl och läskedrycker – skatter som inte togs bort förrän under den borgerliga Bildtregeringen på 1990-talet.

Svårigheterna ledde till att många mindre bryggerier slogs ut eller att man gick samman. För att klara lönsamheten förekom även samarbeten i karteller där bryggerier bland annat kom överens om priser och service till kunderna.

Från olika håll började dock den svenska alkoholpolitiken ifrågasättas. I fokus för debatten stod motboken. Byråkratin hade växt och kontrollsystemet sågs som ett slöseri med tid och pengar och som ett hot mot den personliga integriteten. Inte ens nykterhetsrörelsen var nöjd. Motboken ledde snarare till en högre alkoholkonsumtion eftersom många innehavare köpte ut hela sin ranson. Dessutom visade det sig att tre fjärdedelar av alla fylleriförseelser orsakades av personer som saknade motbok. Det var inga svårigheter att få tag på svartsprit.

I slutet av andra världskriget tillsattes en statlig utredning för att modernisera alkoholpolitiken. Denna kommitté – 1944 års nykterhetskommitté – ägnade sig åt ingående undersökningar. Utredningens viktigaste förslag blev att avskaffa motboken och att slå ihop alla regionala systembolag till ett gemensamt statligt bolag, AB Nya Systembolaget. Dessutom föreslogs ett slopat starkölsförbud och att lätta på restriktionerna vid alkoholutskänkning på restauranger.

Inte förrän 1954 lade regeringen under Tage Erlander fram sin proposition, som på många punkter följde utredningen. Riksdagsdebatten den 21 maj samma år varade i tolv timmar och visade på det enorma engagemanget inom alkoholpolitiken. Den nya rusdrycksförsäljningsförordningen skrevs under den 26 maj 1954 och förändringarna trädde i kraft året därpå, den 1 oktober 1955.

På många sätt var det en ny frihetstid som inleddes. Inte nog med att den förhatliga motboken var borta – starköl fick nu säljas på Systembolaget och de första dagarna gick bryggerierna för högtryck då lagren snabbt tömdes. Men ölkulturen kunde inte återskapas så lätt och det var långt kvar till en pubkultur av brittisk eller centraleuropeisk modell. Enligt den nya lagen fick starköl i likhet med spritdrycker endast utskänkas i samband med måltid på restauranger.

***

Nya vindar blåste. På 1950-talet öppnades världen för svenskarna med en ny populärkultur, charterturism och ett närmande till Europa. Kunskapen om öl och vin började öka. Brännvinsbältet tonade bort. Men ändå skulle det dröja länge innan branschen fick sin frihet tillbaka. Statliga Vin & Sprit levde i högsta välmåga och ölbryggerierna blev allt färre, delvis utslagna i konkurrensen på grund av det nya rikstäckande Systembolagets regler för försäljningsområden och distribution. 

En enorm ölkoncern växte fram, Pripp-Bryggerierna AB, där staten på 1970-talet gick in som majoritetsägare under en socialdemokratisk regering. Borgerliga politiker varnade för ett förstatligande av bryggerinäringen, och av hela näringslivet på sikt.

Detta blev den stora ödesfrågan på 1980-talet. Striden om löntagarfonderna gjorde avtryck med massiva protester på gator och torg och debatten om statens inflytande i det privata näringslivet svallade. Trots häftig kritik beslöt riksdagsmajoriteten 1983 att bilda en ny statlig bryggerikoncern, till 75 procent ägd av staten och 25 procent av Volvo.

Jäsning av Carnegie porter klass II på Pripps bryggeri i Sundsvall. Pripps köpte upp traditionella småbryggerier och lade ner dem efter några år. Samma år som portern vann pris som världens bästa i sitt slag, år 1992, lade Pripps ned tillverkningen i Sundsvall. Foto i Nils Johan Tjärnlunds samling.

Men historien tog en annan vändning. De små, privata bryggerierna gav inte upp. Bröderna Spendrup blev den främsta symbolen för motståndet mot ett statligt ölmonopol. De introducerade det familjeägda Grängesbergs bryggeri på börsen och bytte namn till Spendrups. På tio år förvandlade de det avlägset belägna bryggeriet i Bergslagen till en storspelare. Marknadsandelen ökade från 3 procent år 1976 till 13 procent år 1986. Detta trots mellanölsförbud, överkapacitet, prishöjningar, skattetryck och skärpta reklamregler.

Samtidigt visade bryggerijätten Pripps sämre resultat under en orutinerad och politiserad företagsledning. Politikerna på vänsterkanten började mer och mer inse att tiden hade sprungit ifrån idén om en statlig bryggerikoncern. 

Världen förändrades snabbt runt 1990: Berlinmurens fall, Tysklands enande och Sovjets kollaps följde slag i slag och ett nytt Europa växte fram. Med Sveriges EU-inträde 1995 kom dödsstöten för det statliga vin- och spritmonopolet och vi fick en avreglerad importmarknad för alkoholdrycker. Sedan den tiden har vi också fått se en kolossal mängd bryggerier grundas i Sverige igen, främst hantverksbryggerier som tar vara på olika traditioner och smaker. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Alkoholfritt öl av god kvalitet är en växande trend och har ökat med över tusen procent de senaste tio åren. Valfriheten för ölkonsumenterna har förmodligen aldrig varit så stor som i dag.

Men det är nyttigt att se tillbaka på historien. För 70 år sedan avskaffades motboken, men svårigheterna är inte borta. Ökade råvarupriser, höjda skatter och en explosiv ökning av antalet bryggerier innebär att vinstmarginalerna i branschen är små. Fortfarande finns också många regler som hämmar utvecklingen – ett spöke från motbokens och starkölförbudets dagar.

Sverige är det enda land inom EU där besökare inte får köpa bryggeriets starköl direkt på bryggeriet. För många hantverksbryggerier skulle införandet av gårdsförsäljning vara en viktig reform för att ge bättre lönsamhet och en chans att överleva i framtiden.

Omslagsbild: Christine Olsson/TT