Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Amelia Andersdotter: Det uträknade datalagringsdirektivets återkomst

Rikspolischefen Dan Eliasson har senaste veckan kastat sig tillbaka in i opinionsbildningen kring hemliga tvångsmedel med full styrka. Och minister Ygeman har lovat, bara dagarna efter Eliassons PR-kupp, att be EU-kommissionen utfärda riktlinjer som kan tillåta den av EU-domstolen uträknade datalagringen att återinföras i Sverige.

I mina mest förlåtande stunder försöker jag ursäkta skådespelet med att Ygeman inte vet bättre. Han vet inte att andra demokratier klarar av att både lösa brott och respektera mänskliga rättigheter samtidigt. Han har inte fått det förklarat för sig att det går att rikta övervakning mot dem som är misstänkta i stället för att övervaka alla hela tiden.

Genom EU-medlemskapet underställdes Sverige en domstol, EU-domstolen, som efter Lissabonfördraget 2009 i alla relevanta avseenden blivit en författningsdomstol. Inte bara Ygeman, utan även M-politiker som arbetat hela sin karriär för att Sverige ska ha en författningsdomstol, har i frågan om datalagring ställt svenska folket inför ett orättvist och falskt val: vill vi ha polis, eller vill vi ha mänskliga rättigheter?

Vi måste inte välja, utan kan få både och. Det borde Beatrice Ask ha klargjort för svenska folket redan efter den första EU-domen i april 2014. I stället försökte hon krångla sig ur EU-domstolens beslut, att det svenska datalagringsdirektivet inte är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter, genom att låtsas att det inte var på riktigt.

Som företrädare för mänskliga rättigheter riskerar de nämligen att uppfattas som motståndare till det svenska polisarbetet.

Det kan antas skada rättsmedvetandet att politiker och poliser ställer svenskarna inför valet ”mänskliga rättigheter eller polis”. Den falska motsättningen riskerar att, om folk tar den till sig, öka missnöjet med att Sverige deltar i internationella organisationer som EU eller Europeiska rådet. Som företrädare för mänskliga rättigheter riskerar de nämligen att uppfattas som motståndare till det svenska polisarbetet.

Som medborgare måste vi tillåtas lita på hela rättskedjan – EU-domstolen inkluderad. Vi måste kunna lita på att vår polis skyddar oss från kränkningar av våra rättigheter, och det åligger därför rikspolischefen att inte agitera för sådana kränkningar. Dan Eliasson bör med minst samma entusiasm och styrka som han bekämpat fördomsfulla yttringar i poliskårens sociala medier, vända sig emot att poliskåren skulle få kränka svenska folkets i domstol fastslagna rättigheter.

Löfven kan inte nöja sig med Margot Wallströms engagemang för mänskliga rättigheter i autokratier. Han måste klargöra att de mänskliga rättigheterna gäller även oss i Sverige.

Det åligger regeringen att utöva ledarskap för de mänskliga rättigheterna och hålla rent på egen bakgård. Löfven kan inte nöja sig med Margot Wallströms engagemang för mänskliga rättigheter i autokratier. Han måste klargöra att de mänskliga rättigheterna gäller även oss i Sverige.

Risken med att politiker och poliser agerar som om att de mänskliga rättigheterna bara är relevanta i fråga om andra människor, någon annanstans, är att tron på mänskliga rättigheter och demokrati utarmas i Sverige. Många oroar sig för att det redan håller på att hända. Då är det trösterikt att Ygeman och Löfven med ett så enkelt grepp som att respektera EU-domstolen kan göra något åt det.

Fast det kanske är en from förhoppning.