Ekonomi Krönika
Spiken i kistan för protektionismens idéer
Trump-administrationen och många av dess anhängare påstår att det var höga tullar mot omvärlden som gjorde USA rikt under 1800-talet. Det stämmer inte, och det insåg redan sekelskiftets ledande amerikanska politiker, konstaterar Johan Norberg.
Den amerikanska politiker Donald Trump beundrar mest – näst efter sig själv – är William McKinley, protektionisten som blev president 1897 och tog varje chans att höja tullarna. För att rättfärdiga Trumps handelskrig hävdar många nationalkonservativa att USA kunde industrialiseras snabbt under den tiden just för att företagen skyddades från konkurrens bakom sådana tullmurar.
Vissa vänsterröster instämmer i historieskrivningen, men använder den till att argumentera för att dagens fattiga länder måste ha liknande tullskydd som en gång i tiden gjorde USA rikt.
Vid en första anblick ser de ut att ha en poäng. USA upprätthöll en genomsnittlig tullnivå kring hela 30 procent efter inbördeskriget och det sammanföll med en period av snabb tillväxt. 1870 var Storbritanniens per capita-inkomst ungefär en femtedel högre än USA:s. 1910 var den amerikanska tvärtom en fjärdedel större.
Den protektionistiska historieskrivningen faller isär som ett nordamerikanskt handelsavtal efter en Trumptweet.
Men tittar man närmare på det ekonomiska undret faller den protektionistiska historieskrivningen isär som ett nordamerikanskt handelsavtal efter en Trumptweet.
Den ledande experten på USA:s handelshistoria, Douglas Irwin, noterar det intressanta faktum att det inte främst var produktiviteten i den skyddade industrin eller jordbruket som ökade mellan 1870 och 1910. Produktiviteten i transport, infrastruktur, kommunikation och tjänster ökade faktiskt en till två gånger mer än i fabrikerna – sektorer som inte är ute på världsmarknaderna och därför inte kunde gynnas av något tullskydd.
Under denna tid förbättrade USA inte sin industriella produktivitet jämfört med de frihandlande britterna, utan det var framför allt inom den inhemska tjänstesektorn som amerikanerna kom ikapp och sedan gick förbi. Det var järnvägar, telegraf och elektrifiering som drog upp tillväxten, inte handelshinder.
Så långt ser det bara ut som att tullarna inte kan vara förklaringen till USA:s industrialisering. Men det blir ännu jobbigare för protektionisterna. Spiken i tullkistan kom när de amerikanska ekonomerna Alexander Klein och Christopher Meissner nyligen sammanställde den mest omfattande databasen av historiska tariffer och detaljerad statistik om lokala industriers utveckling mellan 1870 och 1909. När de jämförde båda upptäckte de att tullar på en viss produkt var associerade med att företagen i sektorn blev mindre, priserna högre och produktiviteten lägre.
(Spik i kistan beläggs för övrigt nu av USA med 35 procent tull; 70 procent om de kommer från Kina.)
Långt ifrån att bidra till industrialiseringen höll tullarna förmodligen tillbaka den marginellt genom att minska konkurrensen och tullbelägga de råvaror och maskiner näringslivet behövde. Det gick ju bra för USA ändå, även industriellt, men det var främst för att landet fick fler arbetare och mer kapital, inte för att de använde dem effektivare än andra länder. Och varför fick de mer av detta?
Långt ifrån att bidra till industrialiseringen höll tullarna förmodligen tillbaka den marginellt
Douglas Irwin har svaret: ”samtidigt som [USA] hindrade importen av vissa utländska varor, tillät det i praktiken ett nästintill obehindrat inflöde av människor, kapital och idéer till landet från utlandet. På det viset var USA en mycket öppen ekonomi under 1800-talet.”
1920 stod invandrare och invandrarbarn för mer än hälften av sysselsättningen i industrin. Dessutom utvecklades USA till en gigantisk och fri marknad utan interna tullmurar eller regleringar mot kreativ förstörelse.
Det var inte slutenhet, utan öppenhet som gjorde USA så spektakulärt framgångsrikt under 1800-talet. Det var också en slutsats som allt fler ledande amerikanska politiker närmade sig kring förra sekelskiftet. En av dem konstaterade att ”ett ömsesidigt utbyte av varor” är nödvändigt. ”Vi får inte vila i en inbillad trygghet att vi för alltid kan sälja allt och köpa lite eller ingenting. Om något sådant vore möjligt, skulle det inte vara till det bästa – vare sig för oss eller för dem vi handlar med.”
Vem var denne globalistiske Davoselitist? Ingen mindre än Donald Trumps hjälte, president William McKinley.
Mot slutet av sitt liv började McKinley nämligen omvärdera sin protektionism när han såg att tillväxten begränsades av hemmamarknadens storlek, och försökte förhandla fram tullsänkningar med Frankrike, Storbritannien, Ryssland och flera latinamerikanska länder.
Man önskar verkligen att USA:s nuvarande president hade tillräckligt uppmärksamhetsspann för att notera vad hans idol gjorde även efter de första två åren i Vita huset. Han skulle kunna börja med att lyssna på McKinleys allra sista tal, i Buffalo, 5 september 1901:
”Tiden för slutenhet är förbi. Utvidgningen av vår handel och vårt näringsliv är den trängande frågan. Handelskrig är olönsamma.”