Ekonomi Åsikt
Försvaret kan bara rustas genom tillväxt
Ett oroligt omvärldsläge motiverar en snabb upprustning för Europas länder, så även för Sverige. Men upprustningen får inte ske på bekostnad av ekonomisk hållbarhet. Nyckeln till en ökad försvarsförmåga stavas ökad tillväxt, skriver Christian Ekström och Erik Bengtzboe.
Rysk aggression mot Ukraina och minskat amerikanskt ekonomiskt och militärt engagemang i Europa målar fonden för en omvärld i gungning. Den dystra bilden ackompanjeras av en otillräcklig svensk försvarsförmåga på grund av en kostsam och kortsiktig tidigare nedrustning. Sverige är inte ensamma om att ha monterat ner fungerande försvarsförmåga på ett sätt som har försatt oss i en utsatt position. Det samma gäller för många europeiska nationer, men det är ingen tröst. Det lägger tvärtom sten på bördan.
Nu ljuder andra tongångar i den försvarspolitiska debatten än på det sena 90-talet och tidiga 00-talet. Nu är den politiska upprustningsviljan närmast enhällig, från höger till vänster och över nationsgränser. Gott så. Det är synnerligen angeläget att rusta upp den svenska försvarsförmågan. Men om den upprustningen inte ska bli lika kortsiktig och kostsam som nedrustningen kom att bli så behöver rätt saker göras på rätt sätt.
För det första måste verksamheterna växa med förnuft. I tider när alla springer åt samma håll är risken stor för vidlyftiga åtaganden som blir långsiktigt ohållbara. Plötsligt finns inga restriktioner och det sker ingen politisk granskning. Men svarta hål för skattepengar tjänar varken vår ekonomiska eller försvarspolitiska resiliens. Det viktiga är att försvarets förmåga växer, inte bara dess budget. Inköp måste ske rationellt och kostnader samt resultat behöver mätas, utvärderas och följas upp för att kontinuerligt se till att vi får så mycket pang för pengarna som möjligt.
Svarta hål för skattepengar tjänar varken vår ekonomiska eller försvarspolitiska resiliens.
För det andra måste anslagen och dess finansiering växa hållbart. Att öka försvarsanslagen till den nivå som krävs för att garantera svensk säkerhet under de rådande förhållandena kostar svindlande summor. Det finns de som ser detta som sin chans att leda ut gamla käpphästar ur stallet. Vi har redan tagit del av förslag om beredskapsskatter och underskottsmål. Dessa förslag yttras endast av dem som alltid är för ökat spenderande, högre belåning och höjda skatter, helt oavsett hur säkerhetsläget ser ut. Den nuvarande säkerhetskrisen är bara ytterligare ett tillfälle för dem att införa nya och högre skatter och öka det offentliga spenderandet. Även om motiveringen denna gång råkar vara något eftersträvansvärt så är metoden alltjämt fel.
Sveriges goda statsfinanser gör det möjligt att snabbt och delvis via lån finansiera en uppbyggnad av försvarsförmågan. De som tidigare velat bränna det torra krutet på allehanda andra satsningar bör idag vara glada över att många frugala politiker tidigare har hållit igen. Det gör att vi står starka nu när det behövs som mest. Men ogenomtänkt lånefinansiering är inte långsiktigt hållbar. Investeringar kan lånas för, men löpande kostnader behöver finansieras löpande. Allt annat innebär bara att skattehöjningar skjuts på framtiden och vår finansiella uthållighet urholkas.
För att långsiktigt och uthålligt klara av att höja vår försvarsförmåga måste nödvändig – och i vissa fall redan underfinansierad – offentligt finansierad välfärd stärkas, utan att privat konsumtion och sparande trängs undan. Det är bara möjligt genom tydliga prioriteringar i de befintliga utgifterna och ett tydligt politiskt fokus på tillväxt. Tillväxt skapas genom jobb, företagande och innovation. Det är politikens uppgift att ge goda förutsättningar för människor och företag att skapa fler, mer innovativa och växande företag. Det görs genom sänkta skatter på arbete, företagande och investeringar samt minskad regelbörda. Därutöver krävs omfattande och genomtänkta satsningar på infrastruktur. Dels för att stärka vår motståndskraft, dels för att skapa förutsättningar för tillväxt.
Utanförskapet kostar i dag svindlande 270 miljarder om året.
Vidare måste andra offentliga utgifter minska. Inte genom det närmast revolutionära sätt som DOGE tycks angripa problemen på andra sidan Atlanten, utan genom att långsiktigt och eftertänksamt skära i onödiga utgifter, prioritera det mest centrala och minska arbetslösheten. Utanförskapet kostar i dag svindlande 270 miljarder om året. Dubbelt så mycket som försvaret. Genom att fler kommer i arbete minskar utgifterna samtidigt som skatteintäkterna ökar.
Därutöver behöver andra utgifter nagelfaras så att det omfattande skatteslöseriet minskar. Sverige har inte råd med annat än att all offentligt finansierad verksamhet nu fokuserar på kärnuppdragen. Missriktade företagsstöd till dödsdömda gröna bubblor och läckande bidragssystem som göder den organiserade brottsligheten är två av alltför många skandalösa exempel på skatteslöserier som har fått fortgå alldeles för länge, till kostnader som väl uppgår till hundratals miljarder årligen.
Fantasier om höjda skatter, så som en diffus beredskapsskatt, riskerar på kort sikt tillväxt och på medellång och lång sikt därmed även försvarsförmågan. Minskade incitament till arbete och investeringar leder med Sveriges redan höga skatter till färre arbetade timmar, färre nya företag och att nödvändiga prioriteringar skjuts på framtiden. Vi kan i efterhand tydligt se att exempelvis både värnskatt och nedtrappning av jobbskatteavdraget på högre inkomster i realiteten inte gav några skatteintäkter till staten. Däremot blev samhällsförlusterna stora. Följden av att upprepa denna typ av misstag blir att andra verksamheter kommer tvingas till en panikartad bantningskur för att finansiera växande försvarskostnader när skatteintäkterna uteblir och tillväxten dalar.
Med ett tydligt fokus på tillväxt, där offentliga utgifter prioriteras till det som bygger Sverige starkt, sänkta skatter och minskad regelbörda kan vi öka tillväxten, och därmed göra Sverige rikare och tryggare. Men det kräver stort politiskt mod, handlingskraft och långsiktighet från såväl Tidöpartierna som oppositionen. Framtiden får utvisa ifall de har vad som krävs.