Det våras för trettiotalet

Under den dryga vecka som gått sedan januariöverenskommelsen har jag talat med många politiskt aktiva människor. Att moderater och kristdemokrater ogillar överenskommelsen är ju inte så konstigt, men jag har inte heller mött en enda från L, C och V som gillar överenskommelsen. På bussen från Göteborg till Mölnlycke träffade jag en gammal klasskamrat som är socialdemokratisk kommunpolitiker. Inte heller han tyckte att överenskommelsen var bra. De enda som varit glada har varit några från SD. De som förmår blicka bortom de kommande fyra åren ser att detta gynnar SD mer än några andra. De har i åratal lockat väljare från de flesta andra partier, men knappast flest från V. Men vart skall V-väljaren som är besviken på den nya överenskommelsen vända sig nu?

Nu är det i och för sig enkelt att vara missnöjd men svårare att hitta vettiga kompromisser för att skapa en regering utifrån de förutsättningar som fanns. Flera partier  hade målat in sig i hörn där de lovat saker som de omöjligen skulle kunna hålla, om de inte fått egen majoritet. Det tillhör spelets regler att ge och ta i kompromisser. Men en politiker måste också vara lyhörd och försöka avlyssna vad valresultatet speglar av folkviljan. Att väldigt många svenskar inte ville ha en ny regering under samma ledning som förra perioden behövde man inte vara ett större geni för att räkna ut. Andra ville självklart ha en socialdemokratiskt ledd regering, men de röstade väl knappast på L och C.

Orsaken till att totalitarismen i form av kommunism, fascism och nazism var så populär var att deras ledare faktiskt kunde visa på demokratins svaghet.

Politiker har blivit lomhörda för folkviljan, men däremot väldigt lyhörda för vad medierna säger. Trots att Ulf Kristersson gång på gång uttalade sig mot samarbete med SD talade kritiker i medierna om honom som den nye Franz von Papen, den tyske politiker som satte sig i koalition med Adolf Hitler. Den jämförelsen förutsätter alltså att Jimmie Åkesson kan jämföras med Hitler, en osmaklig relativisering som är en spottloska rakt i ansiktet både mot dem som röstat på SD och dem som led under nazismen. För att till varje pris undvika denna påstådda upprepning av vad som hände på trettiotalet beter sig politikerna på ett sätt som inger farhågor för att just trettiotalet kan vara på väg tillbaka.

Det hände mycket på trettiotalet. Det var en tid då totalitära styrelseformer segrade över demokratin i många länder, men där också länder som förblev demokratier – som USA och Storbritannien – hade stora totalitära rörelser. Orsaken till att totalitarismen i form av kommunism, fascism och nazism var så populär var att deras ledare faktiskt kunde visa på demokratins svaghet. I många länder, inklusive Sverige, var demokratin ung och sårbar vid denna tid. Regeringar kom och gick efter bara några månader. Röstdeltagandet var lågt. Winston Churchills berömda ord från 1947 bör ses i det perspektivet:

Det har sagts att demokrati är den värsta styrelseformen, bortsett från alla de andra formerna som prövats genom tiderna.

I en tid då demokratin fungerat dåligt var Churchill tvungen att erkänna detta, men kunde ändå argumentera för att alternativen var värre. Men de som mera trodde på alternativen kunde lätt få folk med sig av samma skäl.

I dessa dagar finns det anledning att minnas att Jan Björklund den 25 oktober 2017 twittrade: ”En röst på SD kan bli en röst på Löfven”. När väljaren märker att det inte spelar någon roll vad man röstar på, för styret blir det samma i alla fall, vädrar demokratins fiender morgonluft. Nu har visserligen demokratin hunnit bli mycket äldre än den var på tjugotalet, men med åldern har den också blivit trött. De gamla grekerna såg historien som cyklisk. De menade att demokrati efter en tid förfaller och då ersätts av totalitärt styre, som i sin tur förfaller för att ersättas av något annat. Låt inte de gamla grekerna få rätt.

Var det verkligen några andra än L och C som målat in sig i ett sådant hörn?