Dieseldebatten är en upprepning av etanolhaveriet
Regeringen vill förbjuda dieselbilar som för bara några år sedan miljöcertifierades på grund av sin bränslesnålhet och låga utsläpp. Ett hårt slag mot familjer som trodde sig köpa en miljöbil men som med ett politiskt pennstreck berövas hundratusentals kronor i andrahandsvärde. Politikerna har uppenbarligen ingenting lärt från etanolhaveriet.
Miljödebatter får ofta en närmast religiös prägel, där den som ifrågasätter stämplas som kättare och diskvalificeras på moraliska grunder snarare än utifrån sakliga argument. Antagligen beror detta på att miljöfrågorna har en existentiell dimension som andra politikområden saknar, och dessutom befinner sig på en abstraktionsnivå som går de flesta av oss över huvudet. Att utfärda moraliska bannbullor är lättare än att sätta sig in i komplicerade naturvetenskapliga samband.
En baksida med detta är att förslag som motiveras med miljöargument har lättare att gå igenom än andra, oavsett om de är bra eller inte. Den som motsätter sig riskerar nämligen att utpekas som en miljöfiende. Således har vi i miljöns namn gång på gång sett rent av kontraproduktiva politiska lösningar klubbas igenom.
Precis som i fallet med etanolbilarna är de största förlorarna de som lyssnade på politikerna och köpte en miljövänlig bil.
Det fanns en tid när den politiska klassen var övertygad om att alkohol var framtidens fordonsbränsle. I miljöns namn subventionerades nya etanolbilar av skattebetalarna och inköptes som avlatsbrev av de nybilshoppare som ville döva ett dåligt samvete för sin konsumistiska livsstil. När subventionerna på nya etanolbilar togs bort 2012 upphörde nybilsförsäljningen av etanolbilar i det närmaste helt. 2015 gick den svenska etanolsatsningen definitivt i graven, då E85 blivit det dyraste bränslet på marknaden.
Etanolbränslets uppgång och fall speglar den lämmelmentalitet som präglar svenska politikers och opinionsbildares inställning i miljörelaterade frågor. Så snart någon ny lösning presenteras hakar alla på tåget, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknaden utvärdera vad som fungerar och inte. Sveriges ständiga strävan att vara världens modernaste land har gjort oss till en experimentverkstad, vars misstag andra länder lär sig undvika.
Etanolhaveriet drabbade dock inte bara de som av omsorg om miljön lät sig luras av makthavarna att investera i ett fordon drivet av spritångor. Det kom också att bli ett hårt slag mot den svenska landsbygden. Den så kallade ”pumplagen” som klubbades av Riksdagen 2005 krävde att alla bensinstationer var skyldiga att tillhandahålla förnybart bränsle. Vid den tiden var förnybart i princip liktydigt med just etanol.
Installerandet av en etanolpump med vidhängande tank var emellertid en dyr affär för bensinstationer med små marginaler, och många små mackägare på landsbygden som inte hade råd att möta lagstiftarnas krav blev helt enkelt tvungna att lägga ned. För orter där bensinstationen stått för den sista kvarvarande samhällsservicen blev mackdöden första steget mot avfolkning och slutgiltig ödeläggelse. Även ur miljösynpunkt var lagen kontraproduktiv: när det blev glesare mellan bensinstationerna blev människor tvungna att åka längre för att tanka sina bilar, med ökade utsläpp och bränseförbrukning som följd.
Även ur miljösynpunkt var lagen kontraproduktiv: när det blev glesare mellan bensinstationerna blev människor tvungna att åka längre för att tanka sina bilar, med ökade utsläpp och bränseförbrukning som följd.
I dag ser vi samma typ av misstag upprepas i och med förslaget om förbud mot dieselbilar som är äldre än två år i vissa städer. Detta är bilar som samma lynniga politikerklass miljöcertifierade så sent som 2015, för att de är så bränslesnåla och släpper ut så lite koldioxid i atmosfären. Nu har man ändrat sig och bestämt sig för att förbjuda dem eftersom de släpper ut hälsovådliga partiklar. Trots att partikelnivån i den svenska stadstrafiken är lägre än vad den är i tunnelbanan.
Precis som i fallet med etanolbilarna är de största förlorarna de som lyssnade på politikerna och köpte en miljövänlig bil. Nu ser dessa, på grund av ett politiskt beslut, bilarnas andrahandsvärde rasa mot noll. För en enskild familj handlar det om en förlust på hundratusentals kronor till följd av ett politiskt pennstreck. Bara för att de försökte göra rätt och tänka på miljön. På samhällsnivå handlar det om en förlust på många miljarder.
Att Miljöpartiets politik vare sig är bra för miljön eller medborgarna har under den gångna mandatperioden uppenbarats för de flesta. I Stockholm, där partiets härjningar varit mest omfattande, har väljarstödet rasat under riksgenomsnittet, från att ha varit ett av partiets starkaste fästen. Miljöfrågornas religiösa karaktär gjorde länge att ett verklighetsfrånvänt parti som MP kunde komma undan i praktiken bara genom att ha ordet miljö i partinamnet. Men symbolpolitik är illa ägnad att uppnå konkreta resultat, tvärtom riskerar den att förvärra situationen den vill åtgärda, och straffa de som anstränger sig på vägen.