Direktdemokraterna: Den svenska demokratin är inte färdigutvecklad

Förra veckan skrev Hanna Wagenius en krönika om folkomröstningen, där hon menade att de ofta gör mer skada än nytta för demokratin, framför allt när folket kallas till valurnorna för att avgöra komplexa frågor. Bland annat tog hon upp Brexitomröstningen, där problemet var att folk inte hade alternativen de valde mellan klara för sig.

Man kan säga mycket om Brexitomröstningen, både vad gäller omständigheterna under vilka förslaget lades fram för omröstning, och vad gäller förutsättningarna som fanns för att ta ett informerat beslut. Till exempel har Cambridge Analytica anklagats för att ha drivit kampanjer till Brexitförespråkarnas fördel, något som vissa menar var avgörande för omröstningens utfall. Sådan opinionspåverkan inför folkomröstningen skulle kunna ses som ett misslyckande för statsapparaten att tillgodose medborgarnas tillgång till saklig och nyanserad information.

Därtill var beslutsunderlaget mycket riktigt bristfälligt. Precis som Wagenius är inne på borde ett underlag ha tagits fram inför folkomröstningen. Med fördel hade den kunnat delas upp i två frågor: ”Ska parlamentet ta fram ett Brexitavtal?” och ”Ska Storbritannien lämna EU enligt föreslaget avtal?”

Kombinationen av påverkanskampanjer och bristande beslutsunderlag manar en att reflektera över om det fanns någon som hade kunnat ta ett informerat beslut vid det tillfället. Men att beskylla folkomröstningen som demokratiskt verktyg för detta är att missa den andra sidan av myntet.

Frågan är inte om folkomröstningen är ett lämpligt alternativ för beslutsfattande, utan när.

Till att börja med går det att peka på flera fall där medborgerligt beslutsfattande, till exempel i form av folkomröstningar, är ett bra demokratiskt verktyg. När det handlar om avvägningar mellan tydliga alternativ med tydlig påverkan på medborgarnas situation, och i frågor där folket bör äga resultatet av ett beslut är folkomröstningen en utmärkt beslutsform. Wagenius påpekar själv att folkomröstningarna om att införa euro som valuta var en god idé. 

I efterhand har dock beslutet att införa euro inneburit ekonomiska förluster för de flesta euroländer. Ur ett ekonomiskt perspektiv var det alltså ingen bra idé, och kanske hade en expert tagit ett bättre beslut i det fallet. Samtidigt hade beslutet en stor påverkan på landets invånare och det är därför rimligt att folket får äga konsekvenserna av det beslutet. Så visst har det medborgerliga beslutsfattandet en given plats i demokratin. Frågan är inte om folkomröstningen är ett lämpligt alternativ för beslutsfattande, utan när.

Ska riksdagsledamöterna överträffa medborgarnas beslutsförmåga behöver de dels vara mer kvalificerade som beslutsfattare, och dels agera i medborgarnas intresse. Saknas en av dessa förutsättningar finns skäl att ifrågasätta om riksdagsledamöter verkligen fattar bättre beslut. Även om riksdagsledamöter har mer tid till sitt förfogande att sätta sig in i enskilda frågor, behöver de ständigt göra avvägningar mellan partipolitiska, personliga eller samhälleliga vinster. Det finns anledning att anta att beslut inte alltid tas i medborgarnas intresse.

Ska riksdagsledamöterna överträffa medborgarnas beslutsförmåga behöver de agera i medborgarnas intresse.

Det representativa systemet bidrar visserligen med konsekventa förslag och tydliga ansvarsområden för den svenska demokratin. Det är dock ett system som behöver bli bättre på att identifiera medborgarnas behov, och metoder för att effektivt kunna välja de bästa lösningarna för dessa behov. Folkomröstningen är ett exempel på en sådan metod. 

I sin krönika tycks Wagenius ge uttryck för uppfattningen att Sveriges nuvarande representativa demokrati är den demokratiska utvecklingens slutstation. Vi är snarare intresserade av vad som är nästa steg. Hur kan systemet göras bättre? Precis som Nokias oförmåga att innovera ledde till dess förfall, leder oförmågan att se bortom förgivettagna ramar till stiltje och gamla, inkörda hjulspår. I en tid av missnöje med status quo är det viktigt att komma ihåg värdet av att fortsätta utvecklas. Direktdemokraternas mål är att ta fram demokratins iPhone, inte ännu en Nokia. Inte för att nästa steg är givet, eller att dagens system inte är adekvat; utan för att vi är övertygade om att det finns någonting bättre.

Vi vet inte exakt hur framtidens demokrati kommer att se ut. Men vi är öppna och redo att utforska alternativen; och så vitt vi kan se är folkomröstningar en given del av den framtiden. I en form eller annan.