Döda inte den digitala vården

13 juni fattar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) beslut om ersättningar för digitala vårdbesök. Förslaget som SKL:s sjukvårdsdelegation ska ta ställning till innebär att landstingens ersättningar till digitala vårdgivare sänks med runt 30 procent, från 650 till 450 kronor för ett läkarbesök. Oavsett vad man tycker om nätläkarföretagen skulle en annan grupp också komma i kläm om ett sådant beslut blir verklighet: patienterna.

Trots att svensk sjukvård håller hög kvalitet internationellt sett är den otillgänglig. I förhållande till jämförbara länder har Sverige både en liten andel primärvårdsläkare och få läkarbesök per person. Dessutom är tillgången till primärvård på kvällar och helger – utanför kontorstid – begränsad. Att den offentligt finansierade sjukvården i praktiken är hårt ransonerad är en förklaring till varför fler patienter söker sig till akuten i Sverige än i andra EU-länder, till stora kostnader för alla skattebetalare.

Det är där vårdapparna kommer in i bilden. För den som inte har tid eller råd att vänta i en vecka för att få tid på en vårdcentral är apparna räddare i nöden. När SKL ska räkna ut hur stor ersättningen för ett digitalt vårdbesök ska vara får det patientperspektivet dock inte plats i kalkylen. Där finns inte de patienter som annars hade avstått från att söka vård på grund av den bristande tillgängligheten med. De som hade behövt ta ut sjukfrånvaro eller vab saknas också. Att sådana indirekta vinster för patienterna inte räknas med är förståeligt eftersom de är svåra att uppskatta. Men de digitala vårdföretagen har dessutom extra stora utgifter för obekväm arbetstid, då de till skillnad från vanliga vårdcentraler är bemannade dygnet runt. Inte heller det har SKL tagit hänsyn till i sina beräkningar.

För den som inte har tid eller råd att vänta i en vecka för att få tid på en vårdcentral är apparna räddare i nöden.

I stället för att försöka bota orsaken till nätläkarnas popularitet, de växande vårdköerna, riktar regionpolitiker in sig på symptomet. På så sätt riskerar man att förvärra ett problem som är en politisk skapelse till att börja med. Att personal på vanliga vårdcentraler inte upplever den digitala vårdens avlastande effekt har nämligen inte med nätläkarna att göra, utan på den detaljstyrning som gör primärvårdens uppdrag allt svårare att uppfylla.

För det första är det svårt att se skillnad på enskilda vårdcentraler till följd av den digitala vårdens framväxt eftersom det fortfarande är fråga om en liten andel av de totala vårdbesöken: 4,6 procent av besöken (spridda över hela landet) och 1,1 procent av de totala sjukvårdskostnaderna 2018, enligt SKL. För det andra har trycket på de fysiska vårdcentralerna ökat de senaste åren, parallellt med nätläkarnas intåg, på grund av politiska påfund som vårdgarantin. Vårdgarantin skärptes ännu en gång vid årsskiftet, och innebär nu att patienter ska få en medicinsk bedömning inom tre dagar. Denna skärpning kom till stånd trots att en av tio inte fick någon bedömning i tid redan när garantin låg på sju dagar. Att upprätthålla hög kvalitet, god tillgänglighet och låga besöksavgifter åt alla inom primärvården blir således allt svårare. Men det är politikernas, inte nätläkarnas, fel.

Det finns fog för att kritisera nätläkarna. Vissa av företagen har marknadsfört sina tjänster på ett sätt så att det kan uppmuntra personer att söka vård för symptom de lika gärna kan behandla själva. Nätläkarna kan dock inte lastas för att människor efterfrågar deras tjänster eller att dagens sjukvårdssystem inte är anpassat för digital vård på nationell skala utan snarare utformat efter 21 regionala silos. Att bromsa utvecklingen av den digitala vården och samtidigt ställa ut tomma löften om ”vårdgarantier” håller inte. Den digitala vården är här för att stanna, och för att möta de utmaningar det medför behövs det fler privata aktörer som kan driva på utvecklingen – inte färre.