Döm inte USA efter dess president

Ett år efter att Donald Trump valdes till USA:s president är han impopulär över i stort sett hela världen, men få länder är så Trumpkritiska som Sverige. Enligt en färsk undersökning från Aftonbladet/Inizio tycker 8 av 10 svenskar att Trump gör ett dåligt jobb. Och enligt Pew Research Center är skillnaden mellan förtroendet för Barack Obamas respektive Donald Trumps utrikespolitik större i Sverige än i något annat undersökt land.

Att vara kritisk mot en president är en sak, men Trump tycks ha förvridit den svenska USA-bilden fullständigt. Pew Research Centers data visar att ett flertal – 51 procent – av alla svenskar har en negativ syn på USA, en ökning med 23 procentenheter på bara ett år. Andelen som ser USA som “ett stort hot” mot Sverige har ökat med 10 procentenheter det senaste året. Valet av Trump har även fått så bisarra bieffekter som att minska antalet svenskar som bokar semesterresor till USA avsevärt. Att Trump har fått färga bilden av ett helt land tyder på att hans presidentskap lett till en renässans för en av vänsterns gamla käpphästar: antiamerikanismen.

Antiamerikanism, vilket den franska statsvetaren Marie-France Toinet definierar som ”systematisk opposition – en sorts allergisk reaktion – mot Amerika som helhet”, är inget nytt fenomen i europeisk samhällsdebatt. Redan när USA blev en självständig nation i slutet av 1700-talet frodades schablonbilder av amerikaner som ociviliserade och smaklösa. Under 1900-talet, i takt med att USA växte fram som en global supermakt, tog antiamerikanismen en politisk såväl som kulturell form. Efter andra världskrigets slut intog intellektuella svenskar som författarna Karl Vennberg och Artur Lundkvist den så kallade tredje ståndpunkten, som innebar att man inte ville ta ställning för USA och västvärlden och mot Sovjetunionen och andra vänsterdiktaturer.

På många sätt förkroppsligar Trump de gamla antiamerikanska stereotyperna, men USA kan inte reduceras till Trump. Därför vore det ett misstag av Sverige och andra europeiska länder att vända sig bort från USA och försaka den transatlantiska länken. Faktum är att vi måste ha en stark relation till USA, som är Sveriges tredje största exportmarknad och den ultimata garanten för fred och säkerhet i vårt närområde genom sitt skydd av sina baltiska NATO-allierade.

Att Ryssland skulle vara den aggressiva parten är inte ett påstående, det är en observation.

Den nuvarande regeringens schizofrena förhållningssätt till USA hjälper inte i det avseendet. Å ena sidan försöker Peter Hultqvist och Försvarsdepartementet knyta närmare band till USA genom att upprätta bilaterala samarbeten och köpa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Å andra sidan har Utrikesdepartementet med Margot Wallström och Isabella Lövin i spetsen vid flera tillfällen markerat mot Trump-administrationen genom ren plakatpolitik. Wallström har bibehållit en trotsig och i västvärlden tämligen ensam position för FN:s verkningslösa nya avtal om kärnvapenförbud. Lövin har signalerat sin negativa inställning till Trump-administrationen genom en inte så subtil bredsida på sociala medier med en bild som anspelade på när Trump någon vecka tidigare skrev under en presidentorder omgiven av enbart män. Att tro att Sverige skulle kunna fälla det moraliska avgörandet i världens syn på kärnvapen eller att en bild på sociala medier skulle kunna leda till något mer än bara ”likes” från likasinnade är i bästa fall naivt, i sämsta fall ogenomtänkt. Aktivism är en sak, diplomati en annan. Men på Utrikesdepartementet har den skiljelinjen dessvärre inte alltid varit så tydlig.

Även den utomparlamentariska vänstern går vilse i pannkakan i sin USA-kritik, vilket framgick i samband med protesterna mot militärövningen Aurora i höstas. ”Stoppa Aurora”-uppropet var i mångt och mycket ett eko av den tredje ståndpunkten. Uppropet kritiserade Sveriges deltagande i krigen i Afghanistan och Libyen som skett ”i samarbete med Nato och i synnerhet dess starkaste stat, USA”. Samtidigt menade rörelsen att ”Sanktionerna mot Ryssland och dagliga påståenden att Ryssland utgör den aggressiva parten (…) motverkar fred”. Det ironiska med dessa påståenden är att de bekvämt utelämnade Rysslands unilaterala, oprovocerade och olagliga agerande i Georgien och Ukraina. Att Ryssland skulle vara den aggressiva parten är inte ett påstående, det är en observation. Det är magstarkt att hävda att det demokratiska USA är ”lika goda kålsupare” som en skendemokratisk, semiauktoritär regim som förtrycker oppositionella och försöker rita om nationsgränser med våld.

Vad den tredje ståndpunktens arvingar än hävdar är Sverige i första hand en västerländsk nation, och västvärlden kan inte existera som koncept eller som en politisk enhet utan USA. Trots att Donald Trumps presidentskap medför risker för den liberala världsordningen skulle ytterligare svenskt och europeiskt avståndstagande från USA bara förvärra de riskerna. Sveriges och EU:s förhållande med USA är baserat på demokratiska värderingar, och även om den nuvarande amerikanska presidenten utmanar de värderingarna förblir USA en demokrati. Trumps rörelse är inte heller en isolerad amerikansk företeelse, utan en del av ett större fenomen som förekommer på båda sidorna av Atlanten.

Trumps presidentskap får därför inte bli en förevändning för att vända sig bort från USA. Tvärtom behövs en ny, genomgripande USA-strategi för både Sverige och EU. USA är världens mäktigaste land såväl politiskt som kulturellt, ekonomiskt och militärt. Därför bör både den svenska regeringen och Bryssels byråkrater se bortom maktens korridorer i Vita huset. USA är mer än Trump, och det finns många Sverige- och Europavänner i Trumps administration, kongressen, delstater, näringslivet och civilsamhället. Utan fortsatt transatlantiskt engagemang kommer västvärlden föra en tynande tillvaro i skuggan av auktoritära makter som Ryssland och Kina, och i så fall kommer det att vara Europas fel lika mycket som USA:s.