Dramaten ska inte vara plattform år extremister
Om en månad har en föreställning om islamofobi premiär på Dramaten. En av personerna föreställningen är uppbyggd kring är Amanj Aziz, en extremist som flera gånger har spridit och försvarat homofoba, antisemitiska och kvinnoföraktande budskap. Att låta honom komma till tals som representant för muslimer är att göra vanliga muslimer en otjänst, och spela extremnationalister rakt i händerna, skriver Sofie Löwenmark.
Om en månad, den 18 november, har föreställningen Muslim Ban – islamofobin och den muslimske mannen som ständig förövare premiär på Kungliga Dramatiska teatern i Stockholm. Initiativtagare till föreställningen och regissör är America Vera-Zavala, som nyligen satte upp pjäsen Svenska hijabis. I den nya pjäsen säger hon sig vilja fortsätta med utforska islamofobin i Sverige.
– Den muslimska mannen, den rasifierade mannen, ses som det största hotet mot vårt samhälle i dag. Jag vill ställa dem på scen, lyssna på vad de har att säga, säger hon.
En ”muslimsk man” som America Vera-Zavala har valt att låta publiken lyssna på är Amanj Aziz. Det har väckt starka reaktioner hos många som känner till Aziz. Han har gjort sig ett namn i kretsar med minst sagt problematiska attityder till mänskliga rättigheter, demokrati och människors lika värde.
Föreningen hade bjudit in predikanten Bilal Philips, känd för sitt förespråkande av dödsstraff för homosexuella och otrogna, sin antisemitism och sin förståelse för självmordsbombare.
I ett inslag i Studio Ett från 2011, under rubriken ”En kontroversiell muslim”, medverkar Amanj Azizs som talesperson för den nu nedlagda extrema föreningen TUFF. Föreningen hade bjudit in predikanten Bilal Philips, känd för sitt förespråkande av dödsstraff för homosexuella och otrogna, sin antisemitism och sin förståelse för självmordsbombare.
Aziz såg inga problem med dessa åsikter; enligt honom saknade de relevans då Philips var inbjuden att tala om ett annat ämne, islamofobi. Till slut säger Aziz i Studio Ett att han inte förstår ”hur extrem man kan vara som människa”, men det är inte Philips han syftar på, utan hans motdebattör Nalin Pekgul (S). Hon stod till slut inte ut med Aziz ståndpunkter, utan lämnade studion.
Det kan vara värt att påminna Vera-Zavala om att Nalin Pekgul också är muslim, om än avskydd i Aziz kretsar.
Något år senare introducerades den brittiska salafistorganisationen iERA i Sverige. Drivande i etableringen var Amanj Aziz. I ledningen av iERA fanns personer med samma åsikter som Bilal Philips (som också engagerades som föredragshållare av iERA-rörelsen) – personer som uttryckte sig antisemitiskt, som menade att stening är ett lämpligt straff för otrogna, som sade sig avsky västerländsk demokrati och yttrandefrihet, som avskydde homosexuella och ansåg att kvinnans plats var i hemmet. Och så vidare.
Vera-Zavala medverkar indirekt till att legitimera de rörelser med extremt tankegods, som Amanj Aziz har startat, drivit och varit verksam i under så många år.
Den islamska missionsverksamhet, kallad dawah, som iERA anordnade kurser i, kom i Sverige under bland annat Amanj Aziz ledning att bli en känd grogrund för IS-sympatisörer och IS-krigare. Journalisten Magnus Sandelin har på sin blogg publicerat ett foto taget i Stockholm på en ung svensk jihadist, som dödades nästan omedelbart efter att han anslutit sig till ett IS-förband. Fotografiet visar hur den unge mannen, blott några veckor före avresan till IS, deltar i dawah-verksamhet. Den unge jihadisten var aktiv i den öppet extremistiska Al-Taqwa ungdomsföreningen, ytterligare en förening som Amanj Aziz har samarbetat med. En hyllning till den unge ”martyren” som senare publiceras på Facebook, gillades av Amanj Aziz själv.
Den unge mannen är långt ifrån ensam. Aktivitet i dawah-rörelsen i bland annat iERA:s regi förenar flera centrala aktörer inom det svenska nätverk som försett Islamiska Staten med soldater.
Föreningen iERA är också engagerad i just det som Aziz ska föreläsa om i America Vera-Zavalas föreställning på Dramaten: islamofobi. I den radikalislamistiska miljön som iERA verkar i, används anklagelser om islamofobi regelmässigt för att tysta dem som diskuterar det som jag i denna text nu skriver om: extremistisk islamism i Sverige.
Exepelvis har Amanj Aziz på plattformen ”Nyans Muslim” hävdat att Magnus Sandelin, terrorforskaren Magnus Ranstorp, Mona Sahlin och tidskriften Expo kan kopplas till ett islamofobiskt nätverk där terroristen Anders Behring Breivik ingår.
Att kritisera hennes uppsättning är tydligen liktydigt med att vråla ”Bort med muslimen från scen!”.
Efter min och Smedjans granskning av MUCF:s bidragsrullning tidigare i år, krävdes myndighetens hårt kritiserade bidrag till föreningen Sveriges Förenade Muslimer (SFM) slutligen tillbaka. SFM, som är sprungen ur Aziz gamla förening TUFF, fortsatte i dess fotspår med att bjuda in predikanter med hatiska åsikter. Det var också just Amanj Aziz som ledde projektet MUCF finansierat och som skulle arbeta emot islamofobi.
Med andra ord: Kritiken mot Vera-Zavalas val av medverkande i föreställningen är inte överraskande. Självklart bör varken uppsättningar eller enskilda individer portas från scener. Kritiken, åtminstone från min sida, handlar om hur Vera-Zavala dels befäster de stereotyper om den ”muslimska mannen” hon påstår sig vilja motverka, och dels indirekt medverkar till att legitimera de rörelser med extremt tankegods, som Amanj Aziz har startat, drivit och varit verksam i under så många år.
I dag bemötte Vera-Zavala kritiken på sin Facebooksida, med en rad häpnadsväckande påståenden. Hon menar att det rör sig om ett ”raseri” och ett ”ursinne” över att en muslim får stå på scen, och drar paralleller till högerextrema valaffischer i Österrike. Att kritisera hennes uppsättning är tydligen liktydigt med att vråla ”Bort med muslimen från scen!”.
I slutet av sitt uttalande på Facebook nämner hon dock att ”självklart ska man kunna kritisera Amanj för det han gjort i sitt liv”, men hon menar att hon gjort sin research och ”ingenstans finns citat där Amanj själv uttryckt hat mot kvinnor, homosexuella eller judar”. Det må så vara, men vad har brist på ett enskilt citat för betydelse när Amanj Aziz under många år har samarbetat, försvarat och faktiskt själv startat rörelser med personer som närmast enkom är kända för just sådana uttalanden?
Dessutom väljer man att presentera Amanj Aziz som den ”muslimska mannen”, utan att över huvud taget nämna vad han har verkat i för rörelser.
Det ligger nära till hands att se hur dubbla måttstockarna är i förhållande till personer i högerextrema miljöer. I den långa debatten om bokmässan och den högerextrema tidskriften Nya Tider har America Vera-Zavala själv gått hårt fram. ”Varje gång vd:n uttalar sig ger hon undfallenheten ett ansikte”, skrev hon exempelvis om bokmässans vd.
Att Amanj Aziz varit chefredaktör för den nu nedlagda antidemokratiska webbtidningen ”Ummah Observer” spelar tydligen däremot ingen roll. Där argumenterade han och andra skribenter för att muslimer inte bör rösta, samt publicerade en artikel som relativiserade självmordsattentatet i Stockholm 2010.
Det är inte bara märkligt att man, efter den diskussion som fördes i samband med bokmässan i Göteborg, kan komma på idén att ge fritt spelrum på Sveriges nationalscen åt en person som rör sig i extremistiska kretsar där man förespråkar dödsstraff för homosexuella, visar noll tolerans mot människor som lämnar den salafistiska tron, uttrycker antisemitiska ståndpunkter och där det kryllar av IS-sympatisörer. Dessutom väljer man att presentera Amanj Aziz som den ”muslimska mannen”, utan att över huvud taget nämna vad han har verkat i för rörelser.
Att framställa Aziz som representativ för svenska muslimer i stort, och att framställa kritik mot Aziz som tecken på islamofobi, är att spela invandrarkritiska extremnationalister i händerna.
Lika tragiskt är det att America Vera-Zavala genom att bygga upp en föreställning runt en person som är så påfallande icke-representativ för muslimer som Amanj Aziz är, befäster just den sorts fördomar som hon säger sig vilja utmana med pjäsen. Att framställa Aziz som representativ för svenska muslimer i stort, och att framställa kritik mot Aziz som tecken på islamofobi, är att spela invandrarkritiska extremnationalister i händerna. Det är också en ytterligare otjänst mot muslimska män som inte vill klumpas ihop med Aziz och hans förehavanden.
Man kan undra över hur det svenska teater- och kulturetablissemanget hade ställt sig till en föreställning där man hade låtit extremnationalister från till exempel den nu aktuella Nordiska Motståndsrörelsen berätta om sina upplevelser av att ha blivit illa behandlade i samhället. Sannolikt hade det föranlett högljudda protester. Men när antisemitism, rasism och homofobi presenteras i islamistisk förpackning är det tyst. Knäpptyst bland skådespelare, regissörer, författare och kritiker.