Utblick Essä
Efter kulturkriget kommer ingen undan skatterna
När det danska kulturkriget nått konsensus går det inte längre att vinna val på det. I valrörelsens slutskede frågar sig många om Danmark håller på att få en egen Macron. Samtidigt gör en splittrad borgerlighet försiktiga försök att hitta tillbaka till en liberal reformagenda. Smedjans chefredaktör Svend Dahl rapporterar från den danska valrörelsen.
Jag landar i Köpenhamn någon timme efter att Ulf Kristersson i regeringsförklaringen talat om att det nu sker ett ”paradigmskifte” i svensk migrationspolitik och om ”danska insatser mot svenska brott”.
Det ligger nära till hands att tala om riksdagsvalet 2022 som den svenska motsvarigheten till folketingsvalet 2001. Det var då ledaren för det liberala partiet Venstre, Anders Fogh Rasmussen, kunde samla en majoritet i folketinget tillsammans med Konservative folkeparti och Dansk folkeparti och bilda sin första regering. Det politiska projekt som kom att sammanfattas med begreppet værdikampen kunde börja.
I knappt 20 års tid var invandringen trumfkortet för den danska borgerligheten, som sågs som garanten för att udlændingepolitikken hölls stram. Det resulterade i fyra borgerliga valsegrar och varade fram till det så kallade paradigmeskiftet i invandringspolitiken hösten 2018, då Socialdemokratiet ställde sig bakom de borgerliga partiernas invandringspolitik. S-ledaren Mette Frederiksen tänkte inte leda ett parti som förlorade fler val på invandringsfrågan.
Valresultatet kastade ut dansk borgerlighet i en närmast existentiell kris.
Ett halvår senare, i juni 2019, kunde Frederiksen bilda en socialdemokratisk enpartiregering efter ett val som inte bara resulterade i en tydlig majoritet för rød blok. Valresultatet kastade även ut dansk borgerlighet i en närmast existentiell kris.
För vad var borgerligheten egentligen när den inte längre kunde bygga sitt politiska alternativ på migrationspolitiken? En uppenbar konsekvens av de valsegrar som invandringspolitiken levererade var nämligen att politikutvecklingen på andra områden avstannade. Situationen förstärktes dessutom av att det inom Venstre fanns en utbredd ängslighet inför att utmana Socialdemokratiet och regeringens stödparti Dansk folkeparti i frågorna om skatter och välfärdspolitik.
Det är en identitetskris som trots ett jämnt läge i väljaropinionen ständigt gör sig påmind i den valrörelse som nu pågår inför folketingsvalet den 1 november.
***
Sedan i somras har politiska kommentatorer regelbundet talat om det kommande valet som ett nytt 1973. Det var året då det folkliga missnöjet med en alltmer teknokratisk välfärdsstat resulterade i att det politiska landskapet ritades om. De gamla partierna föll samman, och tre nybildade partier, Fremskrittspartiet (som långt senare skulle förvandlas till Dansk folkeparti), Centrum-Demokraterne och Kristeligt folkeparti tog plats i folketinget. Tillsammans fick de hela 28 procent.
Och nu ser årets folketingsval ut att kunna ge ett liknande resultat. Folketingets sammansättning tycks stå inför en radikal förändring. Bortåt en femtedel av väljarna säger sig i skrivande stund sympatisera med partier som inte existerade vid förra folketingsvalet. Den väsentliga skillnaden jämfört med 1973 är dock att det politiska uppbrottet denna gång nästan uteslutande sker inom blå blok.
När Anders Fogh Rasmussen vann valet 2001 bestod högersidan i dansk politik av Venstre, Konservative folkeparti och Dansk folkeparti. I år har en borgerligt sinnad väljare inte mindre än sex, eller om man så vill sju, partier att välja mellan: De två traditionella borgerliga partierna, Venstre och Konservative folkeparti, ett väljarmässigt decimerat Dansk folkeparti som hänger på tvåprocentsspärren till folketinget, det marknadsliberala Liberal Alliance och Nye Borgerlige som kombinerar marknadsliberal ekonomisk politik med ambitionen att ha den stramaste invandringspolitiken. Till detta kommer den tidigare invandringsministern och Venstrepolitikern Inger Støjbergs nybildade parti Danmarksdemokraterne, som framförallt hämtar kraft ur konflikten mellan landsbygden och storstäderna.
Det sjunde partiet, Moderaterne, vill visserligen inte bli inordnat i något av blocken, men är den tidigare statsministern och Venstreledaren Lars Løkke Rasmussens försök att på egen hand rita om den politiska kartan med inspiration från den franska presidenten Emmanuel Macrons övertagande av det politiska mittfältet.
Splittringen i dansk borgerlighet kan i praktiken förstås som autoimmuna reaktioner på vägvalen under Anders Fogh Rasmussen.
Man skulle kunna beskriva situationen som att det tidigare dominerande borgerliga partiet Venstre sedan 2019 delats i tre. Och det utöver Liberal Alliance och Nye Borgerlige som redan tidigare bildats som protester mot Venstres strategi att undvika konflikt med Socialdemokratiet om den ekonomiska politiken och sänka de rekordhöga danska skatterna. Som en politisk kommentator jag pratar med konstaterar kan splittringen i dansk borgerlighet i praktiken förstås som autoimmuna reaktioner på vägvalen under Anders Fogh Rasmussen.
Översatt i väljarstöd innebär det att Venstre gått från 23,4 procent i valet 2019 till att idag ligga kring 12-13 procent i opinionsmätningarna, medan övriga borgerliga partier samlar mellan två och tio procent vardera.
***
För ett drygt år sedan framstod allt annat än en övertygande valseger för den sittande socialdemokratiska regeringen som helt osannolikt. Borgerligheten var upptagen med sina interna konvulsioner samtidigt som statsminister Mette Frederiksen av de flesta väljare uppfattades som en handlingskraftig politiker som med trygg hand lotsat landet genom pandemin och skyddat danskarna. Men när pandemin klingade av skulle ett beslut komma ikapp statsministern.
I november 2020 – när coronarädslan fortfarande definierade det mesta av danskarnas tillvaro – fattade regeringen beslut om att avliva landets 15 miljoner minkar. Man fruktade att coronasmittan på några minkfarmer i Nordjylland skulle leda till svår smittspridning även bland människor. Beslutet fattades utan rättslig grund, och med mycket begränsat vetenskapligt underlag. Konsekvensen blev att en betydande näring helt och hållet slogs ut.
Den ansvariga ministern tvingades avgå redan några veckor efter beslutet. Folketinget tillsatte en granskningskommission. Minkkommissionens rapport, som presenterades i början av sommaren resulterade i att flera höga tjänstemän, bland andra departementschefen, den högsta opolitiska tjänstemannen i statsministeriet, Barbara Bertelsen, fick formella varningar.
Men minksagen gav även politiken en ny dynamik. Den kritik som funnits mot Mette Frederiksens maktfullkomlighet ända sedan hon valdes till statsminister fick ny kraft. Förtroendefrågan, om man verkligen kan lita på en politiker som på ytterst tveksamt underlag är beredd att slå sönder människors livsverk och ställa dem utan försörjning, gav den danska borgerligheten ny energi.
Läs också:
Detta sammanföll dessutom i tid med att Inger Støjberg i början av sommaren offentliggjorde sin nya partibildning Danmarksdemokraterne. Den tidigare invandringsministern vände sig direkt till väljarna i de delar av landet som drabbats av minkbeslutet och visade sig ha förmågan att flytta väljare över blockgränsen, något borgerligheten saknat sedan Dansk Folkepartis storhetsdagar.
Den kritik som minkkommissionen riktade mot statsministern resulterade också i att regeringens socialliberala samarbetsparti Radikale Venstre drog tillbaka sitt stöd till regeringen. Om inte Mette Frederiksen senast när folketinget öppnade i oktober utlyste val skulle man fälla regeringen.
Tack vare de döda minkarna blev det åter match i dansk politik.
***
Men frågan som infinner sig med en knapp veckas kvarvarande valgkamp är om det egentligen finns något borgerligt projekt, utöver önskan om en annan statsminister. Och vem den statsministern ska vara är dessutom långt ifrån säkert.
Venstres partiledare brukade vara borgerlighetens självklara statsministerkandidat, men i och med de förändrade styrkeförhållanden och de interna stridigheterna har Venstreledaren Jakob Ellemann-Jensens position varit långt ifrån självklar. Från valet 2019 och fram till valrörelsens inledningsskede hade Konservative folkeparti vind i seglen och var i opinionsmätningarna större eller lika stora som Venstre.
Det var utan tvivel detta som fick Konservatives partiledare, den tidigare justitieministern Søren Pape Poulsen att i slutet av sommaren förklara att även han var statsministerkandidat. Det blev dock början på opinionsmässig utförsbacke för Konservative och Pape Poulsen, som fastnade i en lång rad av tvivelaktiga historier kopplade till dennes före detta make, som bland annat påstått sig vara släkt med presidenten i Dominikanska republiken.
Presskonferensen gav intryck av en børnehave på utflykt.
Inte heller de sex partiledarnas gemensamma framträdande i valrörelsens start var särskilt lyckat. Eller närmare bestämt, man var överens om att man gärna ville vara överens till dess att man blev osams om muslimska slöjor i hemtjänsten. Presskonferensen gav känslan av en børnehave på utflykt, som en politisk kommentator uttrycker saken.
Om man vill vara lite mer optimistisk skulle man dock kunna argumentera för att förutsättningarna för reformpolitik – av det slag vi förknippar med svenska borgerliga regeringar – ändå har förbättrats. Kanske håller den danska borgerligheten långsamt på att börja formera ett politiskt alternativ, bortom kulturkriget.
Inom Venstre dominerar visserligen fortfarande uppfattningen att man bör undvika fördelningspolitisk konflikt med Socialdemokratiet. Det skattestopp som partiet började driva som en taktisk lösning i början av 00-talet har mer eller mindre förvandlats till ideologi. Problemet blir, som den konservative historikern och författaren Christian Egander Skov skriver i en av valårets mest uppmärksammade böcker Borgerlig krise (2022), att dansk borgerlighet på ett ideologiskt plan blivit allt svårare att skilja från socialdemokratin.
Samtidigt har Konservative gått fram med en ambitiös skattesänkarplan som inkluderar sänkningar av såväl inkomstskatten och marginalskatten som bolagsskatten. Planen har fått hård kritik från Socialdemokratiet, men man får gå tillbaka till 1998 för att hitta ett val där ett av de gamla borgerliga partierna, som dessutom i årets val gör anspråk på statsministerposten, vågat lägga fram ett så tydligt liberalt reformprogram.
Partierna i blå blok är också överens om att öka valfriheten i delar av välfärden – som överlag saknar den typ av valfrihetssystem som sedan 1990-talet blivit en självklarhet i Sverige. Det handlar bland annat om valfrihet i förlossningsvården och äldreomsorgen.
Men även de förändrade styrkeförhållandena mellan partierna har betydelse. Det parti som historiskt sett blockerat skattesänkningar och drivit den ekonomiska politiken vänsterut är Dansk folkeparti, som försvagats väsentligt och fått en mer borgerligt sinnad partiledare. Samtidigt har Liberal Alliance, som ser ut att göra ett starkt val inte minst tack vare stöd från förstagångsväljare, och Nye Borgerlige en positiv syn på sänkta skatter. Men även Danmarksdemokraterne ställer sig bakom sänkta skatter.
Borgerliga partier som förstör för en borgerlig regering straffas av väljarna.
Detta bäddar för att de borgerliga vid en valseger skulle kunna enas om både skattesänkningar och ökad valfrihet. Dessutom finns det en viktig lärdom från den senaste borgerliga regeringen, som präglades av ständiga interna konflikter: Borgerliga partier som förstör för en borgerlig regering straffas av väljarna. Det lär gynna samarbetsklimatet trots splittringen, menar en del.
Från en svensk horisont är det intressant att se hur betydande delar av dansk borgerlighet längtar efter Fredrik Reinfeldts skattepolitik och svenska valfrihetsreformer. Och det samtidigt som svensk borgerlighet det senaste decenniet mest av allt eftersträvat Anders Foghs invandringspolitik och kulturkrig.
Jobbskatteavdrag är för övrigt något som även dansk socialdemokrati kommit att uppskatta, och Mette Frederiksen går nu till val på att sänka inkomstskatterna med 2 000 kronor per person och år.
***
Det som gett valrörelsen drama är dock Lars Løkke Rasmussens återkomst i centrum för dansk politik.
För drygt tre år sedan, i den förra valrörelsens slutskede, överraskade den dåvarande statsministern Rasmussen både det politiska Danmark och sitt eget parti med beskedet att han ville bilda regering över blockgränsen med Venstres ärkefiende Socialdemokratiet.
En hel del väljare uppskattade idén, vilket bidrog till Venstres goda valresultat. Men internt var idén allt annat än populär. Förbittrad lämnade Lars Løkke partiledarposten, och senare även partiet, för att våren 2021 för att starta ett nytt parti som skulle vara det han ville göra med Venstre, men inte fick chansen att göra. Resultatet blev Moderaterne.
Ett politiskt uppror för finansdepartementstjänstemän som inte tycker att politiken bryr sig tillräckligt mycket om demografiska utmaningar.
Ambitionen, som Løkke beskrivit det, är att ge är att ge dansk politik en ny mitt bortom högerns kulturkrig och vänsterns syn på staten. Men det skulle också kunna beskrivas som ett politiskt uppror för finansdepartementstjänstemän som inte tycker att politiken bryr sig tillräckligt mycket om demografiska utmaningar.
Andra konstaterar att syftet kanske framförallt är att ge Lars Løkke chans till en fortsatt roll på Borgen. Den förre statsministern är dansk politiks utan konkurrens främsta överlevnadskonstnär. Han har varit nere för räkning fler gånger än någon kan minnas.
Länge låg Moderaterne strax över spärren till folketinget, och väckte ingen större uppmärksamhet. Men när Inger Støjberg med sitt nybildade parti började flytta väljare över blockgränsen blev Lars Løkkes parti plötsligt relevant som vågmästare. Ungefär samtidigt kom Mette Frederiksen, som tidigare varit en stark anhängare av socialdemokratiska enpartiregeringar, dessutom med det oväntade beskedet att även hon vill bilda regering över blockgränsen, och det även om rød blok får egen majoritet.
Under valrörelsen har Lars Løkke visat sig vara den enda som på allvar kan matcha Mette Frederiksen, som gjort en stark valrörelse, i debatterna. Det har uppskattats av väljarna som nu ger Moderaterne drygt nio procent i opinionen. Samtidigt har Løkke seglat upp som den borgerliga partiledare som har störst stöd som potentiell statsminister.
Både Venstres Jakob Ellemann-Jensen och Konservatives Søren Pape Poulsen har avvisat tanken på att regera med Mette Frederiksen. Däremot har de inte uteslutit en regering med sin tidigare chef i spetsen.
Det placerar maktspelaren Løkke – som under loppet av en lång politisk karriär har hunnit inta de flesta möjliga ståndpunkter – i centrum för valrörelsen.
Med några få dagar kvar till valet är centrala Köpenhamn tapetserat med valaffischer från Moderaterne. För Lars Løkke Rasmussen är siktet återigen inställt på statsministeriet.
Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!