Efter virusrädslan kommer den politiska ilskan
Kanske kommer vi om några år att betrakta den politiska hanteringen av coronapandemin som en masshallucination. Den rädsla för det okända som präglade det politiska beslutsfattandet under några få avgörande dagar i mars lär få allvarliga konsekvenser under lång tid framöver.
”Covid-19 oftast inte ensam dödsorsak bland äldre” löd rubriken på en artikel i Läkartidningen häromveckan. Nyheten bygger på en studie av de 122 dödsfall med bekräftad covid-19 som registrerats i Region Östergötland bland äldre som avlidit i hemmet eller på särskilda boenden. Slutsatsen i studien var att andra sjukdomar, exempelvis demens eller hjärt- och lungsjukdomar, i de allra flesta fall bidragit eller varit den avgörande dödsorsaken.
I 70 procent av fallen var covid-19 en bidragande faktor, snarare än den direkta orsaken, till dödsfallet. Det innebär att det handlar om personer med kort tid kvar i livet, men som sannolikt avled något tidigare än vad som annars skulle ha varit fallet. I 15 procent av fallen bedömdes covid-19 vara den direkta orsaken till dödsfallet, och hos lika många bedömdes dödsorsaken vara andra sjukdomar. I samtliga fall är det dock covid-19 som angetts på dödsorsaksintyget, och dödsfallen har därmed blivit en del av coronastatistiken.
Nyheten blev en notis i flera medier, men jämfört med den dagliga rapporteringen om antalet döda med covid-19 var uppmärksamheten högst begränsad.
Varje dödsfall är förstås en förlust som innebär sorg för de anhöriga, och det förekommer givetvis också att yngre, i övrigt friska, personer avlider till följd av covid-19. Men rapporten sätter ändå rädslan och de politiska reaktionerna som präglat coronapandemin i perspektiv.
Med dessa perspektiv blir det också plågsamt tydligt att coronakrisen inte är orsakad av viruset i sig, utan av de politiska reaktionerna.
Vad rapporten understryker är att covid-19, framför allt är en risk för dem som varje år löper störst risk att dö som en följd av säsongsinfluensa eller vinterkräksjuka – företeelser som varken leder till stängda gränser, påtvingat hemarbete, karantänkrav eller munskyddstvång. Det borde egentligen inte komma som någon överraskning. Redan i början av april fick statistik från Italien, som visade på snarlika mönster, relativt stor uppmärksamhet.
Ändå har politiska beslutsfattare i såväl Europa som i andra delar av världen fortsatt att behandla covid-19 som ett existentiellt hot av ett slag som inte tidigare skådats.
Med dessa perspektiv blir det också plågsamt tydligt att coronakrisen inte är orsakad av viruset i sig, utan av de politiska reaktionerna. Vad som i praktiken hände i mars var att betydande delar världen valde den kinesiska modellen för pandemihantering. Sättet att signalera politisk handlingskraft blev lockdown övervakad av polis – en typ av agerande som för många länder nu tycks vara svårt att ta sig ur.
Under några dagar i mars valde politiker i liberala demokratier världen över att avskaffa det samhälle vi vant oss vid och som samma politiker i andra sammanhang säger sig värna och försvara. Paradoxalt nog skedde detta anammande av den auktoritära statens metoder samtidigt som betydande delar av västvärldens politiker började bekymra sig över Kinas inflytande över världspolitiken.
Det är lätt att förstå den förvåning som statsepidemiologen Anders Tegnell gav uttryck för i sommar i P1 där han konstaterade att det var ”som att världen blev galen” när regeringar och smittskyddsexperter i mars glömde bort de strategier de under lång tid diskuterat och tycktes vara överens.
I den nya essäboken Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa (Daidalos, 2020) beskriver den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev coronahanteringen som ett ”samhällsexperiment utan motstycke”.
Krastevs iakttagelse om hur epidemier fyller samhällen med skräck och tar fram det sämsta hos regeringar kan hjälpa oss att förstå den politiska logik som ledde fram till nedstängningen av världen, men också ge perspektiv på hur lång och svår vägen tillbaka kommer att bli.
Ställda inför ett virus som ingen visste något om, framstod det sannolikt för många beslutsfattare i början av året som det enda ansvarsfulla att utgå från det värsta tänkbara. Modeller som pekade på att 250 000 på kort tid skulle dö i Storbritannien, och 80 000 i Sverige, bidrog utan tvivel till denna rädsla bland både allmänhet och politiker.
Att ta det säkra före det osäkra skulle i ett sådant läge kunna ses som varje ansvarstagande politikers skyldighet. Men även i lägen av stor osäkerhet måste riskbedömningar innehålla mer än en variabel. Det är en självklarhet i de flesta sammanhang, och borde vara än viktigare när det gäller politiska beslut som riskerar att i grunden påverka samhällets funktionssätt.
Vad som skedde i mars var att rädslan för viruset trängde undan denna typ av överväganden, som normalt sett är vägledande i politiken. Sannolikt har Ivan Krastev därför rätt när han frågar sig om vi om några år kommer att uppfatta den politiska hanteringen av coronapandemin som ”en masshallucination”. Konsekvenserna lever vi dock redan med.
Osäkerheten skapade också, som Krastev beskriver, en rädsla för att bli ifrågasatt av medborgarna, som i media följde hur andra länder hanterade pandemin. För att visa att man hade situationen under kontroll blev den enklaste därför att avsäga sig det egna ansvaret och följa det som andra länder gjorde. För politiska beslutsfattare blev det, som Karl Wennberg, som är professor vid institutet för analytisk sociologi vid Linköpings universitet, sammanfattat saken, bättre att ha fel tillsammans med andra än att vara ensam och ha fel.
Det är intressant att se den internationella kritiken mot Sveriges, jämfört med andra, relativt milda restriktioner ur detta perspektiv. För att i en demokrati motivera utegångsförbud, nedstängda företag och omfattande inskränkningar i människors frihet, krävs det en närmast total politisk och folklig uppslutning. I det svenska exemplet har hela tiden rymts ett frö av tvivel om den totala nedstängningens rimlighet. Att beskriva de svenska vägvalen som ansvarslösa har därför för många politiker blivit ett ett sätt att upprätthålla politisk auktoritet i en situation där medborgarna riskerat att ifrågasätta nedstängningarnas ekonomiska och sociala konsekvenser.
Den logik som låg till grund för nedstängningarna gör det också svårt att backa från åtgärderna. I stället för att erkänna misstag och bidra till att minska allmänhetens rädsla har vi under sommaren sett en rad exempel på hur länder efter att ha lättat på sina restriktioner snabbt återinfört karantäner, inreseförbud eller nedstängningar som reaktion på smittspridning i det egna landet eller omvärlden.
Har man en gång börjat betrakta viruset som ett så allvarligt hot att det motiverar drastiska frihetsinskränkningar, blir det politiskt svårt att erkänna felbedömningen och därmed ta på sig ansvaret för den kris världen nu befinner sig i. Bättre då att upprätthålla bilden av viruset som det övergripande hotet, trots att den allvarligaste konsekvensen blir fortsatta ekonomiska och sociala umbäranden.
Förr eller senare lär dock coronarädslan ersättas av politisk ilska. ”De sade sig vilja skydda oss, men det enda de gjorde var att slå sönder våra privatekonomier, våra företag och våra liv”, lär det då komma att heta. Välkommen till politiken efter corona.