Utblick Krönika
Kroka arm med Nederländerna i EU-politiken
EU:s utrikespolitiska kraft bygger ytterst på styrkan i den europeiska ekonomin. Ett EU med utrikespolitiska ambitioner förutsätter därför stärkt konkurrenskraft. I det arbetet borde Sverige kroka arm med Nederländerna, skriver Fredrik Johansson.
Det ryska anfallskriget mot Ukraina kommer att få genomgripande och långvariga konsekvenser för det säkerhetspolitiska landskapet i Europa. Den säkerhetsordning som vi byggt svensk politik kring sedan kalla krigets slut visade sig inte vara mycket värd när en aggressiv auktoritär militärmakt bestämde sig för att helt sonika strunta i den. Säkerhetsordningen ligger i ruiner. Vi behöver bygga en ny och bättre.
För Sveriges vidkommande kommer det viktigaste politiska uttrycket för denna förändring att vara en högst sannolik svensk Nato-anslutning i närtid. Det är uppenbart att den form av svävande allianslöshet vi hamnat i inte är en stabil position. Den behöver växlas ut i ett annat säkerhetspolitiskt arrangemang. Antingen i Nato, eller genom dramatiskt ökade egna försvarsinvesteringar. Att vi samgår med Finland är av stor betydelse, men vart vi går torde vara uppenbart.
Vi ser också hur chockvågorna förändrar politiken i en rad andra EU-länder. Den tyska omsvängningen är den kanske mest dramatiska. Det gäller synen på Ryssland, uppslutningen bakom sanktionerna, de ambitiösa (om än inte omedelbara) besluten att ta sig ur det ryska energiberoendet, men framför allt besluten att lägga om den egna försvarspolitiken.
Tyskland ska nå två procent av BNP i försvarsinvesteringar och man skickar militärt material till Ukraina. Att det tyska försvaret inte bara behöver volymförstärkningar, utan även substantiella kvalitetsförbättringar råder det nu bred enighet om inom tysk politik. Landet är på väg ur den snart åttio år långa skuggan efter andra världskriget.
Holländarnas roll i den Europeiska unionen är också viktig för Sverige, än mer så efter Brexit.
Ett land vars utveckling Sverige av flera skäl borde följa noggrant är Nederländerna. Det finns många beröringspunkter: Landets storlek, ambitioner på det utrikespolitiska området vad gäller mänskliga rättigheter, utveckling och kärnvapennedrustning samt det exportberoende näringslivet. Det finns också viktiga skillnader – främst medlemskapet i Nato och Nederländernas självklara centrala roll i EU:s kärna (som grundare och som medlem i Eurozonen).
Holländarnas roll i den Europeiska unionen är också viktig för Sverige, än mer så efter Brexit. Historiskt hamnar vi ofta på samma linje vad gäller synen på ekonomiska liberaliseringar, handel och internationell öppenhet, men också i skepsis mot överstatlighet och transfereringar.
Det var den nederländske premiärministern Mark Rutte som ledde den koalition – den så kallade ”frugala fyran” – som sommaren 2020 utgjorde motståndet mot (framför allt) Emmanuel Macrons ambitioner att använda pandemin för att sjösätta ett stort centralt lånefinansierat europeiskt återstartspaket. Stefan Löfven var med på det tåget, men spelade uppenbart andrafiolen.
Läs också:
Det finns också andra skäl att låta sig inspireras av det som Mark Rutte och den nytillträdde utrikesministern Wopke Hoekstra säger och gör.
Till skillnad från Sverige har den holländska regeringen exempelvis på ett konstruktivt sätt tagit debatten med Frankrike om vad som definierar begreppet ”strategisk autonomi” och tolkat det i en betydligt mer liberal och internationalistisk anda. ”Öppen” strategisk autonomi ser Europas ekonomiska styrka som en central utrikes- och säkerhetspolitisk tillgång. En tolkning är att man efter debatten om återstartspaketet dragit slutsatsen att man måste visa att det finns ett annat politiskt program för att nå de mål om europeisk styrka och motståndskraft som president Macron argumenterar för.
Detta är en diskussion Sverige borde befinna sig i centrum av. Men som jag skrev här i januari, så var det inte temat när Hans Dahlgren presenterade den svenska EU-deklarationen i början av året. När den svenska regeringen beskriver vad den prioriterar i EU, så upprepas de tre punkterna från Magdalena Anderssons installationstal som nyvald socialdemokratisk partiledare. Att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden” var en central svensk Europapolitisk prioritering, samtidigt som den ryska eskaleringen mot Ukraina intensifierades.
Vi har ett ansvar för att den europeiska komponenten i Nato blir starkare.
Invasionen har naturligtvis skakat om även regeringen i Haag och i de uttalanden som gjorts har en uppstramning av utrikespolitiken varit tydlig. Den transatlantiska länken måste stärkas, Nato-medlemskapet förblir kärnan i landets säkerhet, samtidigt som ett stärkt nationellt försvar och ökad europeisk kapacitet är viktigt för att ytterligare stärka säkerheten. EU behöver förstärkas och man driver på för att övergå till kvalificerade röstningsförfaranden i fler utrikespolitiska frågor.
När premiärminister Rutte talade vid Science Po i Paris i början av mars konstaterade han att:
We cannot keep our continent safe on our own.
We are protected by NATO: our transatlantic alliance and the most powerful military partnership in history. This is and will remain the cornerstone of Europe’s security.
For a long time, we have leaned on the broad shoulders of our strongest ally, the United States. But now, as European Allies, we must do more ourselves.
Invest more in our defence. Increase our deterrence capability. Prepare our armed forces to counter new threats. Work harder to foster military cooperation between European allies. And between the EU and NATO. So we can be stronger partners within NATO and, in that way fortify the Alliance as a whole.
Nato är säkerhetsordningen som värnar Europa, men vi har också ett ansvar för att den europeiska komponenten i Nato blir starkare. Detta borde vara även svensk säkerhetspolitisk doktrin. Sverige och Finland skulle kunna stärka den norra dimensionen av denna europeiska komponent av Nato. Och tillsammans med våra grannländer ge ett helt avgörande bidrag till fred och stabilitet i vår region.
Rutte kopplar sedan vårt ansvar inom det transatlantiska samarbetet till vad som är EU:s obestridliga styrka och förutsättningen för att vi ska kunna driva en stark och självständig utrikespolitik tillsammans med andra demokratier:
And that starts with the foundation: our economy. Our most powerful weapon. Europe’s combined economic power is immense. And so is the potential leverage it gives us on the world stage. For example, in imposing sanctions. That works best if our own economies are at peak fitness.
Detta är ett utomordentligt centralt budskap när säkerhetsläget och pandemin givit utrymme för andra politiska idéer. Skälet till att EU visade sig vara en stark utrikespolitisk kraft när Putin anföll Ukraina handlar om vår ekonomi. Den gemensamma europeiska marknaden är världens största och den har en formidabel dragningskraft på andra delar av världen. Men den kommer bara att vara respekterad – och fruktad av våra fiender – när den är konkurrenskraftig och stark. Och – som Rutte konstaterade i sitt tal – det är den inte idag. I alla fall inte i den utsträckning som den borde vara.
Sverige behöver en ny Europapolitik och vara del av en allians som inom EU driver på för ett samarbete som kombinerar utrikespolitiska ambitioner med ekonomisk styrka. Att kroka arm med bland andra Nederländerna borde vara en viktig del i det.