En bok från hycklandets tid

I Den glada vetenskapen (1882) berättar Friedrich Nietzsche om ”den där token” som kom till marknadsplatsen med en tänd lykta i handen och förkunnade Guds död. Han blev utskrattad när han höll en lång monolog om detta. Men sedan tystnade han:

Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. ”Jag kommer för tidigt”, sade han så, ”min tid är ännu inte inne”.

Walter Kaufmann, som kan sägas vara den som efter andra världskriget grävde fram och dammade av Nietzsche under den hög av nazistisk bråte där han hamnat inte helt utan egen förskyllan, menar att Nietzsche i den vansinnige tecknar en bild av sig själv. Nietzsche kände sig som den som förkunnade det alla med tiden skulle säga, men han var alldeles för tidigt ute.

Jag tror att det är många som känt sig som Nietzsche under de senaste åren. Många har fått epiteten rasist, nazist och ”invandrarfientlig” smetade på sig för att de uttryckte saker för några år sedan som det nu är helt comme il faut att säga. Politiker och mediepersonligheter har helt skamlöst bytt åsikt utan att bry sig om att be om ursäkt för alla gånger de tidigare hävdat att just de åsikterna är moraliskt undermåliga. Långsamt har folk börjat ta till sig att det inte är ”invandrarfientligt” att ha kritiska synpunkter på svensk invandringspolitik. Det är skillnad på att vara fientlig till politiken och att vara fientlig mot människorna som politiken handlar om.

Det är skillnad på att vara fientlig till politiken och att vara fientlig mot människorna som politiken handlar om.

Två som båda blivit utsatta för denna form av smutskastning är Jens Ganman och Mustafa Panshiri. Personer som inte gillat deras åsikter har torgfört synen att de skulle vara ondskefulla. Ganman och Panshiri hävdar att det är ”de låga förväntningarnas rasism” att inte ställa samma krav på invandrare som på infödda. Men just den åsikten har anklagats för att vara rasistisk. Uttrycket ”Ställ krav på invandrarna” kallas ”rasism” i Expos bok Debatten om hedersmord (2004). Att ställa krav på invandrare är enligt den boken att ställa sig i SD:s led och påstås i fallet hedersmord leda till ”en lagstiftning för svenskar och en annan för svartmuskiga män”. Flera debattörer utmålas som rasister, men ingen av dessa har nämnt ”svartmuskiga män” i sina inlägg om hedersvåld. Expos bok skambelägger alltså dem som har obekväma åsikter genom att hävda att det är rasism som driver dem.

Nu har Jens och Mustafa skrivit en bok ihop. Det har de gjort rätt i. Det är en bok som väl dokumenterar åren i mitten av 2010-talet, en tid som kommer att gå till historien som hycklandets tid. Ganman, som står för merparten av texten, har anledning att känna sig arg och bitter. De som endast känner till honom som skaparen av de ironiska tårtdiagrammen som delas flitigt på sociala medier, möter här en annan, allvarligare sida. Det innebär inte att boken skulle sakna humoristiska inslag. Titel och omslag är smått genialiskt. ”Det lilla landet som kunde” syftar givetvis på Sverige, men är en referens till barnboken The little engine that could från 1930, om ett litet ånglok som bestämmer sig för att dra ett stort lass med leksaker till andra sidan ett berg medan det peppar sig med att ropa:

Jag tror jag kan! Jag tror jag kan!

Omslaget är en pastisch på Einar Nermans klassiska tändsticksetikett för Solstickan. Men i stället för den vandrande pojken syns en knubbig bebis med en blågul blöja som lyfter en tung skivstång. Den moraliska stormakten som intalar sig att den kan allt har fått sin symbol.

För några år sedan debatterade Åsa Romson och Jimmie Åkesson i riksdagen och Romson sade att om hon såg en människa i Stockholms tunnelbana så var den personen svensk för henne. I stället för att ge sig in i en teoretisk diskussion om vad det är som gör att man kan räknas som svensk, reser Ganman och Panshiri till Japan och åker tunnelbana där och frågar människor om de kan räknas som japaner nu.

Det är rolig läsning och den ger många spännande infallsvinklar. Det visar i all sin enkelhet hur absurd den svenska debatten är. Men ett svar till Åsa Romson är det nog inte. Jag kan tänka mig att hon ändå anser att det är moraliskt riktigare att tänka att alla som åker tunnelbana i Sverige är svenskar, att japanerna alltså är inskränkta och småaktiga, om inte ännu värre.

Det är en bok som väl dokumenterar åren i mitten av 2010-talet, en tid som kommer att gå till historien som hycklandets tid.

Ganmans ilska kommer fram i bokens mittersta kapitel, där han gör en mycket bra genomgång av de senaste årens debatt. Han tar sin utgångspunkt i Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielssons fråga inför publiken i Almedalen 2016:

– Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!

Ingen räcker upp handen, förmodligen därför att publiken inte består av människor som fått det sämre på grund av 2015 års rekordstora invandring. ”Som man ropar i skogen får man svar” skriver Ganman och räknar upp en diger lista med människor som har fått det sämre. De flesta är själva invandrade, som misshandlade kvinnor på flyktingboenden och mannen som fått fyra bilar uppeldade i Malmö:

Andra människor som inte befinner sig i tryggheten på Anders Danielssons seminarium är de som drabbats av automatsgevärseld, handgranatsattacker eller mordbrand. Det sitter, gissningsvis, inga könsstympade småtjejer där heller. Inga oroliga pensionärer eller småbarnsföräldrar från Härnösand eller Nacka. Inga anställda vid Nyköpings Tingsrätt. Inga (bokstavligt talat) bespottade sjuksköterskor vid Sahlgrenska sjukhuset. Inga anhöriga till mordoffren på Ikea i Västerås eller grundskolan Kronan i Trollhättan. Och givetvis inga balkongflickor. Anders Danielsson kan ställa sin retoriska fråga i full trygghet. Han vet, redan på förhand, att en problematiserande diskussion kommer att utebli.

Ganman ger fler exempel på hur samhället har försämrats, hur människor har fått det sämre. Och de som drabbas främst är de svagaste, de som bor i invandrartäta stadsdelar och de som är beroende av välfärdens krympande resurser:

Inte på grund av invandringen som principiell företeelse, men på grund av en invandring som är så stor och snabb att den svenska integrationen inte hänger med. I vissa områden är den så omfattande att det uppstår enklaver som har mycket få likheter med det feministiska folkhem Margot Wallström åker runt och missionerar om i andra delar av världen.

Mustafa Panshiri bidrar med en mindre mängd text än Ganman, men det han skriver är desto allvarligare. Han skildrar sin verksamhet att möta och föreläsa inför Sveriges alla så kallade ensamkommande barn. Psykologiskt intressant är särskilt berättelsen om det äldre paret som bönade om att han skulle träffa och hjälpa deras inneboende flyktingbarn. Mustafa accepterade och träffade en vuxen man i 35-årsåldern.

Konflikten, det svenska paret som lever i en livslögn, som inte ser att deras ”barn” börjar tappa håret och har rynkor kring ögonen och ”barnet” som av förbarmande inte vet hur han skall göra för att ta dem ur deras lögn, är inte bara gripande, utan kan stå som en symbol för Sverige och omvärlden. ”Vi har varit naiva” har många sagt den senaste tiden. Panshiris berättelse visar hur naiviteten är självförvållad, hur vuxna människor vägrar tro på sina egna sinnen, hur de förvränger verkligheten för att passa deras syften.