Idéer Essä
En höst när musiken förändrade världen
Den 12-13 augusti 1989 uppträdde världsstjärnor som Ozzy Osbourne och Bon Jovi på Leninstadion i Moskva. I publikhavet syntes estniska, ukrainska och belarusiska flaggor. Patrik Strömer skriver om en konsert som i det lilla bidrog till att forma det historiska året 1989, och om hur hans egen världsbild kom att präglas av händelserna det året.
Jag blev hårdrockare den 3 mars 1984. Det var dels en tillfällighet, dels ett medvetet val som så ofta när livsavgörande saker inträffar. Den lördagskvällen sändes hårdrock i Sveriges Television. Och i Sverige Radio. Samtidigt. Så det gick att spela in låtarna på kassettband och sedan lyssna i efterhand.
Jag var uppvuxen med Chuck Berry, Elvis och Little Richard. Hemifrån hade jag lärt mig att allt annat var oljud. Men kanske borde jag ge hårdrocken en chans? Den var ju så populär bland de lite äldre och coolare kidsen i Högsby.
Inspelningen var från Westfalenhalle i tyska Dortmund. Eller västtyska Dortmund som det var på den tiden. Iron Maiden, Judas Priest, Scorpions och Ozzy Osbourne var några av artisterna som fick mig att låta håret växa och bilda ett högstadieband.
Musiken var en identitär och därmed livsviktig fråga på 1980-talet.
Det var även dessa band som fick mig att fullkomligt nörda ned mig i hårdrockens historia. Främst 1970-talets brittiska rockvåg med Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin. Musiken var en identitär och därmed livsviktig fråga på 1980-talet. Från att populärmusik varit en kulturyttring som främst tilltalade ungdomar i största allmänhet, blev musiken efter Summer of Love 1967 – och Woodstockfestivalen 1969 – något mer än underhållning. På 1970-talet hade vi den ”politiskt medvetna” proggrörelsen som senare ersattes av den upproriska punken. Och under första halvan av 1980-talet var man antingen syntare eller hårdrockare. Utan pardon.
Lagom till julen 1984 samlades stora delar av den brittiska musikeliten för att spela in julsingeln ”Do They Know it’s Christmas” varpå deras kollegor i USA svarade med ”We Are the World”. Två kommersiella dundersuccéer som kan liknas vid ett preludium till det monumentala musikevenemanget Live Aid i juli 1985, med konserter i både London och Philadelphia. Phil Collins flög Concorde för att kunna framträda på båda sidorna av Atlanten. Musiken var stor och utgjorde en bärande del av livet.
Vad få vet är att ett motsvarande jippo ägde rum i Sovjetunionen. Den 12–13 augusti 1989 arrangerades Moscow Peace Music Festival på dåvarande Leninstadion, idag Luzjnikistadion. Där hade 100 000 sovjetiska medborgare samlats för att lyssna på något så kuriöst som västerländska megastjärnor. Festivalens anti-drogtema kan tyckas ironiskt med tanke på att både Mötley Crüe och Ozzy Osbourne stod på scen. Lägg där till andra storheter som Bon Jovi, Scorpions, Cinderella och Skid Row.
Stora delar av konserten finns på YouTube. Där växlas tidlös musik med minnesvärda scener från besöket. Skid Row låter sig filmas på en ruffig bakgård och förundras över att ”Moscow” i själva verket heter ”Mockba”. Även skillnaden mellan det kapitalistiska och kommunistiska samhällssystemet blir en chock. Ozzy konstaterar att det inte finns toapapper, tandborstar eller tandkräm i Sovjet. Han jämför situationen med väst där folk blir sura om pizzaleveransen tar fem minuter längre än väntat. Där framträder i första hand sympatin med de stackars människorna som tvingas leva i ett sådant samhälle snarare än någon politiskt riktad ilska mot kommunistregimen. Musiken är gränsöverskridande och sammanbinder människohjärtan.
I stället för att ägna sig åt ideologisk skolning var det två dagar av lika verklig som kravlös gemenskap.
Glädjen, kanske lättnaden, hos den publik som plötsligt fått chansen att göra något från den sovjetiska vardagen helt främmande, är påtaglig. I stället för att ägna sig åt ideologisk skolning eller planekonomiska produktionsmål var det två dagar av lika verklig som kravlös gemenskap. Dessutom ackompanjerad av de främmande, men ändå så välbekanta, världsstjärnorna som publiken smyglyssnat på genom att pejla in förbjudna radiostationer som Radio Luxembourg och Radio Free Europe.
Under konserterna vajar estniska, ukrainska och belarusiska flaggor i publikhavet. De täta raderna av militärer ingrep aldrig. Snarare stod de förstummade inför vad de blivit utkommenderade att övervaka. När Ozzy Osbourne sjunger textraden ”You gotta believe in foolish miracles” från låten ”I Don’t Know” lyfter en festivaldeltagare det amerikanska stjärnbaneret. På samma stång fladdrar den estniska trikoloren. Hur skulle vakterna undgå att tappa hakan inför att se historia spelas ut i realtid?
Två saker är svåra att ta till sig när jag ser konserten i efterhand. Det första är att jag verkligen inte har något minne att den någonsin har ägt rum. Visserligen gjorde jag lumpen vid den tiden och var därmed tämligen avskuren från omvärlden, men ändå? Borde inte en sådan här händelse ha gjort avtryck? Varför är den – med reservation för min egen brist på bildning – bortglömd?
Festivalen anordnades bara en vecka innan den ”paneuropeiska picknicken” på gränsen mellan Österrike och Ungern – en fredsdemonstration av många betraktad som början på slutet för järnridån. När taggtråd och gränsvakter inte längre höll kvar människor i det kommunistiska öst, valde många att lämna förtrycket i sina hemländer.
Den ungerska gränsen förblev tämligen öppen under hösten 1989. Vid ett besök utanför Frankfurt am Main i september fick vännerna och jag sova i tältsängar, framställda för att kunna hantera en förväntad flyktingvåg av DDR-medborgare.
Jag har inte några direkta minnen av picknicken. Däremot har den blivit en av de många kanoniserade händelserna från det märkvärdiga året 1989. Jag minns dock hur vi satt vid kompaniets tv och förfasades över hur de kinesiska stridsvagnarna stod mot studenterna på Himmelska fridens torg. Och jag minns att jag muckade innan östtyskarna började skandera ”Wir sind das Volk” (Det är vi som är folket). Hur deras röster slutligen rev Berlinmuren den 9 november. Få höstar har lämnat lika många starka minnen inom mig, ändå har den där Moskvafestivalen varit mig okänd i över 35 år.
Samtidigt ligger det en svårighet i hur man värjer sig mot nostalgi. För även om vi har att lära av historien är den knappast en vägvisare. Ingen karta att följa i hopp om att nå en förlorad värld. Det gäller såväl den lilla som den stora världen. Precis som Johan Norberg konstaterar i boken Peak Human (2025) tenderar vi alltid att beskriva vår barndom som en gyllene epok. En tid när man var liten, trygg och aldrig behövde ta ansvar eller fatta svåra beslut. Nostalgin längtar efter något som aldrig kan komma åter utan att man samtidigt blir omyndigförklarad.
Som Norberg skriver har civilisationer kastats in i mörkret när de misslyckats med att upprätthålla de värderingar och institutioner som en gång lade grund för den gyllene epoken. Alltså när en civilisation tar sin trygghet för given. När den aldrig tar ansvar eller förmår fatta svåra beslut.
Däremot är det tveksamt om gitarriff, spandex och oändliga mängder hårspray tämjer dagens Ryssland.
Vi vet hur det gick när ett par tusen sovjetiska militärer skulle hålla ordning på hundratusen frihetslängtande ungdomar. Då hade musiken onekligen en förmåga att förändra världen till det bättre. Däremot är det tveksamt om gitarriff, spandex och oändliga mängder hårspray tämjer dagens Ryssland. Snarare behövs något annat.
Vad det är vet jag inte. Jag bara vet att de mänskliga rättigheterna som dåtidens människor hungrade efter numera är hotade på samma sätt som under Sovjettiden. Och att världen vore bättre om hotet inte fanns.
Napoleon lär ha sagt att man bara kan förstå en mans syn på världen genom att veta hur den såg ut när han var 20 år. Vi som i någon mening var med under kalla krigets slut bär därför på känslan att oavsett hur dystert och jämngrått det är i världen, så kan det ordna sig. Trots kärnvapenhot, världssvält, kommunism, försurning och europeisk terrorism, skedde en förändring. Världen blev betydligt bättre just när jag var på väg att bli vuxen. I det avseendet är Generation X lyckligt lottad.
Att ha blivit vuxen under de senaste fem åren måste däremot ha varit påfrestande. En pandemi som satte unga i husarrest. Den ekonomiska krisen som aldrig vill ta slut. Det utbredda judehatet. Den transatlantiska länkens sammanbrott. Ett ryskt invasionskrig där tiotusentals oskyldiga mördas. Insikten om att ingen sång kan stoppa Putins ambitioner. Sorgen inför att våra politikers utlovade stöd till Ukraina är för litet och saktfärdigt. Vreden över att den vänster som skrek ”USA ut ur Vietnam!” nu är tyst trots att kriget rasar i vår närhet.
Har musiken tappat sin kraft? Jordens alla ”Swifties” förstår inte frågan. Det är nog bara det att kalla kriget bipolära värld var mycket enklare att förstå sig på än dagens.
”I’m going off the rails on a Crazy Train”, som Ozzy en gång skrålade i Moskva. Och nu i juli 2025 lämnade Ozzy Osbourne verkligen jordelivet. Kvar är bara saknaden efter något som en gång var, och nu inte längre finns.