En kamp mellan tradition och folkvilja

I hur lång tid har dagens politiska beslut legitimitet? Den 5 februari hade det förflutit lika lång tid sedan Berlinmuren föll som den var verksam. Drygt 28 år, alltså. Det är ganska precist samma tidsrymd som är mellan två generationer. Den som föddes 1961, samma år som muren restes, kan mycket väl ha blivit förälder 1989 och far- eller morförälder 2018. Om vi i stället backar tillbaka i historien 28 år från 1961, så hamnar vi i 1933, ett inte obetydligt årtal i den tyska historien.

Vad har nu detta med något att göra? Dels visar det på svårigheten att tradera kunskap och erfarenheter mellan generationer. När livet inte är likadant och världen ständigt förändras, blir de äldres visdom inte lika självklart något positivt vägledande som i ett fornt samhälle där nya situationer visserligen kan uppstå, men där ökat antal levnadsår per automatik gav fler insikter. Men årens lopp kan också användas av politik för att göra illusoriska trick, när de väljare som röstar i dag inte är desamma som behöver ta konsekvenserna i en avlägsen morgondag.

När jag var liten genomfördes en folkomröstning i Sverige. Den handlade om kärnkraften, och eftersom det fanns tre linjer, var resultatet upp till riksdagen att tolka resultatet i efterhand. Svenska folket röstade aldrig för att kärnkraften skulle avvecklas till år 2010, det var ett riksdagsbeslut med den innebörden som klubbades några år senare. Visserligen lyckades den dåvarande socialdemokratiska regeringen tvinga fram en förtida stängning av Barsebäck, men det är också uppenbart att verkligheten har besegrat politiken, då kärnkraften fortfarande är i drift och försörjer oss med el under kalla vinterdagar. Vem är det som har lurat vem och när i detta exempel? Finns det ett svek? Helt uppenbart var beslutet oåterkallerligt när det togs, men utan avsedd effekt.

Tills vidare kan vi konstatera att politiska beslut endast äger giltighet till den tidpunkt då de på något passivt vis upphävs eller aktivt ändras av ett nytt politiskt beslut. Men hur går då detta ihop med den konstitutionella grunden för ett samhälle, eller det som konservativa benämner eviga värden? Svaret är att det inte riktigt går ihop, men att betoningen av det konstitutionella ändå ger en möjlig utväg. Anhängarna av ett evigt värde som endast omfattas av en försvinnande liten minoritet i samhället och som möter aktiva politiska beslut som går i en annan riktning, får helt enkelt se slaget förlorat eller – vilket förefaller osannolikt givet den konservatives mer pessimistiskt lagda samhällssyn – bida sin tid.

Den personliga bitterheten över att de hamnat på motstående sidor pryder inte Paines författarskap.

I den animerade pamflettväxling som utspelade sig för snart ett kvarts millennium sedan, med Thomas Paine och Edmund Burke i huvudrollerna, återfinns behovet av att tydligt definiera samhällets grund. I Burkes fall fanns en stark övertygelse om att traditioner och sedvanor innehöll en större klokskap än vad en enskild individ kunde överblicka. Att då kullkasta hela spelplanen och ägna sig åt revolutioner var därmed inte enbart ett övergrepp på tidigare generationer, utan också dömt att misslyckas i sin hybrisliknande mission. Paine, å sin sida, angrep hårt uppfattningen att nationen, det vill säga det nu levande folket, skulle förnekas att samlas och komma fram till en konstitution som såväl tillerkänner medborgarna rättigheter som binder det politiska beslutsfattande inom vissa ramar.

På ytan kan båda mycket väl ha rätt i sin kritik. Samtidigt blir det tydligt vid en genomläsning av Paine, att hans kritik mot Burkes traditioner har ambitionen att fullkomligt svepa bort den grundläggande tanken bakom den konservativa ideologin. Paine menar att den helt enkelt inte kan försvaras med logiska argument, samtidigt som han missar att varje samhälle där det bestående har ett inflytande, även bär ett värde som riskerar att gå förlorat.

Mänskliga rättigheter och en bred representativ demokrati utgör grunden i de skrifter som Paine sammanställde. Sett över drygt två sekler är detta fortfarande den politiska normen i majoriteten av världens länder, även om de ej än praktiken förmår leva upp till detta ideal. I sin bok om de mänskliga rättigheterna polemiserar han starkt mot Edmund Burke som skapat sig ett namn genom att författa ”Reflektioner över den franska revolutionen”. Den skriften hade i sin tur retat upp Paine, eftersom de tidigare varit överens om klokheten i att Nya England befriades från sitt kolonialstyre. Den personliga bitterheten över att de hamnat på motstående sidor pryder inte Paines författarskap.

Ett resonemang som är centralt för Paine, och som alls icke har någon relevans för Burke är frågan om generationernas ansvar över tiden, eller med en annan formulering: Hur länge ska de döda kunna bestämma över de levande?

Om inget kan eller får förbättras eller förändras blir också varje kritik mot samhället ett hot mot utopin om beständighet.

Paine svajar en hel del. Å ena sidan förkastar han den grundläggande tanken på samhällets oföränderlighet och pläderar för en folksuveränitetsprincip där varje nation har rätt att fatta de beslut som är i enlighet med den nuvarande befolkningens intresse. Å andra sidan återger han en hård konstitutionell ram för de mänskliga rättigheterna, främst liv, frihet och egendom, med särskilda utläggningar om yttrandefrihet och religionsfrihet. Så vad skiljer en konstitution från ”gammal vidskepelse”?

I grunden är det väl rätt enkelt. Konstitutionen finns till för att begränsa den politiska maktuövningen över medborgarna. Till skillnad från i det gamla enväldet måste det finnas principer som vägleder de politiska beslutsfattarna. Men en monark av Guds nåde är inte bunden av något sådant och därmed är inte heller medborgarnas rättigheter skyddade på samma sätt, givet att monarken själv inte i är bunden till dessa spelregler.

En sak som slår en vid läsningen av Paine är att Burke inte angrips för sin konservativa försiktighet och varningsrop mot odygdiga reformer, utan att konservatismens utopiska drag framträder genom Paines ord. Det oföränderliga blir oavsiktligt ett manifest för att förslag till förbättringar utgör ett hot mot rådande ordning, vilket är exakt den kritik Karl Popper under 1900-talet kom att rikta mot de totalitära ideologiernas utopiska program. Om inget kan eller får förbättras eller förändras blir också varje kritik mot samhället ett hot mot utopin om beständighet.

De citat som Paine hämtar från Burke är kanske inte ägnade att smickra, men är ändå betydelsefulla för att få insikt i hur en mer principiellt grundad konservatism (till skillnad från en konservatism som har en instinktiv skepsis mot enkla politiska lösningar) alltid kommer att dras med problemet med vid vilken tidpunkt i historien gränsen ska dras. Om något är dugligt enbart för att det är gammalt, så kommer det som är ännu äldre med en sådan logik att vara ännu mer dugligt. I polemiken mot Burke blir det i så fall att en kungamakt som härstammar från Vilhelm Erövraren inte gärna kan gälla som mer relevant än de kungar som fanns före invasionen 1066, och om nu makt baserad på våldet är det som ska gälla, så finner varje segrande revolution samtidigt sin ursäkt i utfallet. Konservatismens betonande av ”eviga värden” kan heller aldrig svara på vilka värden som existerande innan de nya eviggjordes, eller varför de tidigare värdena inte befunnits eviga.

Alltså måste konservatismen baseras på något annat än enbart traditionen, åtminstone i politiska sammanhang.

Det är svårt att ta sig ur detta konservativa dilemma med mindre än att man erkänner att samhällsförändring kan ske och dessutom är något att välkomna om det sker i samklang med medborgarnas önskemål, vilket är fallet på en fri marknad i ett fritt samhälle. Alltså måste konservatismen baseras på något annat än enbart traditionen, åtminstone i politiska sammanhang. Inom juridiken kan sedvanor och praxis betraktas som giltiga rättskällor, åtminstone till dess att ny lagstiftning har ersatt den gamla.

En skriven konstitution som är tillkommen för att säkra mänskliga fri- och rättigheter är därför önskvärd, men även en sådan kommer ju att begränsa framtida generationers möjligheter att fatta de politiska beslut som den nya tiden kommer att anse nödvändiga. Här är det tydligt att även om Paine har rätt i sin kritik av Burke när det gäller traditionernas företräde framför den nuvarande folkviljan, så har han en bristande erfarenhet av hur det kan bli när statens makt inte begränsas och suveränitetsprincipen får fritt spelrum.

Just det dilemmat är ständigt närvarande inom politik, särskilt i demokratiska sammanhang. Å ena sidan får det nuvarande styret inte enbart reduceras till en förvaltande expeditionsministär enligt de gamla vanorna, å andra sidan är skräckvälde, undantagstillstånd och allehanda majoritetstyranni något som måste undvikas, vilket måste byggas in i den grundlag som är den politiska församlingens stadgar.

Det är naturligtvis uteslutet att monarken, regeringen, politbyrån eller vad som nu råkar sitta vid makten, är det politiska organ som själv definierar ramarna för sin egen maktutövning. Som Paine skriver är det nationen, alltså medborgarna själva som är den part som anger för vilka ändamål offentliga beslut är giltiga och därefter har de valda representanterna att hålla sig inom dessa ramar. Men hur ska minoriteter i ett samhälle kunna hävda sig mot en nation som de facto kommer att vara den som formulerar konstitutionen? En grundläggande faktor är yttrandefriheten, rätten för envar att uttrycka sig även på ett sätt som är kritisk mot makten. Något annat sätt att säkra att politiken kan korrigera tidigare uppkomna misstag finns inte. Ingenting förändras av sig självt.

Hur ska minoriteter i ett samhälle kunna hävda sig mot en nation som de facto kommer att vara den som formulerar konstitutionen?

Men om en majoritet i samhället inte bryr sig om vad en minoritet – den kan vara tydligt avgränsad eller mer lös i konturerna – anser, vad händer då?

Det för oss tillbaka till exemplet med folkomröstningen från 1980. För att vara röstberättigad då måste du ha varit född i början av 1962 eller tidigare. Och även om det var ”folket” som gick till vallokalen, så var omröstningen endast rådgivande och det politiska inriktningsbeslutet om avveckling till 2010 togs senare. Vilket är det legitima beslutet och från vem ska ansvar kunna utkrävas?

Det kanske spelar mindre roll när det gäller just kärnkraften, men dagens politik präglas till stor del av året 2030 – ett årtal som ligger lagom långt bort i tiden. Det går att föreställa sig var man själv befinner sig då, men samtidigt är det så långt bort att dagens förtroendevalda inte behöver riskera att stå till svars.

Paine hade ogillat dagens politik utifrån sina principer. Ändå är en sådan bild inte rättvisande, eftersom Paine inte heller ser behovet av begränsningar i maktutövningen, givet att den sker i enlighet med en på förhand beslutat konstitution. Och Burke hade definitivt värjt sig mot att politiken skulle fastslå olika typer av mål för hela samhället.

Vilken politisk församling som helst som ges ett stort mandat kommer förr eller senare att överskrida och missbruka sina befogenheter.

Går det då att förena dessa två till synes oförenliga och ofullständiga perspektiv till en begriplig helhet? Jag tror faktiskt inte det. Å ena sidan behöver det politiska beslutsfattandet och myndigheternas agerande ske i begränsad omfattning och med respekt för att samhället är större än staten och att minoriteter ner till individnivå förtjänar skydd för sina rättigheter. Å andra sidan innebär ett folkligt stöd för en sådan begränsning av den offentliga makten också ett starkare skydd för en sådan ordning. Samtidigt ska inte riskerna med folksuveräniteten underskattas. Vilken politisk församling som helst som ges ett stort mandat kommer förr eller senare att överskrida och missbruka sina befogenheter. Den kommer rentav att vilja förändra spelreglerna för att göra sig själv oåtkomlig för kritik eller ansvarsutkrävande.

Så länge det finns politiker vars djupaste övertygelse är att staten kan åstadkomma det goda samhället, och inte enbart begränsas till att undvika det onda, kommer det att finnas ett behov av att på förhand tydligt definiera spelreglerna. Ingen demokrati kan överleva utan att ha folkets förtroende – det ligger i själva ordet. Och det är alltså inte folket som kan svika demokratin, det är endast de styrande som kan underlåta att ta det ansvar som följer på maktutövningen.

Som dåvarande framtidsminister Ingvar Carlsson uttryckte det i Jan Troells film Sagolandet från 1988: ”Även i ett litet land som Sverige behövs en tuff diskussion om frihet åtminstone vart tionde år”. Det är 30 år sedan nu, längre tid än Berlinmuren stod. Är det inte dags för den tuffa diskussionen nu?