Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Reportage

Ute på havet blir det snabbt tydligt varför svenska ostron är så dyra. Fredrik Kopsch tog med sig sin fotograf på fisketur men fångade mest statliga regleringar. I ett utdrag från sin kokbok delar han med sig av både recept och politiska råd.

Texten är ett utdrag ur Fredrik Kopsch nya kokbok Hembränt, råbiff och dans med Mört-Eva som finns att köpa hos Timbro förlag.

Det kändes som att hela bröstkorgen trycktes in, jag tappade andan en stund, smått chockad. Jag hade i min tonårs dumhet kastat mig ut med huvudet före från en 16 meter hög klippa. Vi höll på så där på somrarna, hoppade från höga berg och från bron till Klädesholmen. Vi var ungefär lika mycket i vattnet som vi var på land. 

Där på botten under klippan var det fullt av ostronskal. De fanns lite överallt på västkusten. Jag brukade inspektera dem när jag dök runt med mitt cyklop i förhoppningen att hitta ett levande, men jag hittade aldrig något mer än skal. 

I dag är det annorlunda. Sedan något decennium har det japanska stillahavsostronet, gigas, kommit till svenska vatten. De blåste över med en storm någon gång under det tidiga 10-talet. En annan hypotes, som visade sig vara falsk, var att ostronlarver kom med ballasttankarna på internationella handelsfartyg. Jag gillade den hypotesen. Det finns något fint i att frihandel inte bara givit oss ett enormt stort välstånd, utan att vi även fått kusten påfylld av japanska ostron. 

Bengt och Peter har dykt efter ostron i decennier. Foto: Erik Johnsson

Erik och jag körde upp till Grebbestad från Göteborg. Det var en tid efter att E6:an kollapsat utanför Stenungssund. Vi fick ta olika omvägar och det snöade. Dagen efter hade vi stämt träff med bröderna Bengt och Peter Klemming. Egentligen var det ju väderberoende. När jag ringde på morgonen föreslog de att vi skulle ses en annan dag. När jag förklarade att det inte fanns andra dagar vi var i Grebbestad kom de ändå. Något motvilligt.  [AJ1] 

På vägen dit köper jag ett par långkalsonger. Både Erik och jag har insett att vi inte är särskilt väl klädda för att ge oss ut på havet. När vi dyker upp skrattar både Bengt och Peter åt oss. Vi får låna kläder. Varsin overall och vadarbyxor. Trots fyra lager kläder kan jag inte minnas att jag frusit så mycket någon gång tidigare i livet. Det är fyra minus, men när båten drar i väg i hög hastighet känns det som 60 minus.

*** 

Bengt och Peter har dykt efter ostron i decennier. I princip året om, utom på sommaren då ostronen leker. Förr fanns bara svenska ostron, men sedan det japanska ostronet kommit plockar och säljer de även sådana. Och det är stor efterfrågan på dem. Inför nyårsafton kostar ett av de här svenskfiskade ostronen 99 kronor hos min lokala fiskhandlare i Lund. 

Man kan tänka sig att fler skulle ta sig in i branschen. Men att fiska ostron är inte särskilt enkelt. 

Det krävs tillstånd för i princip allt som bröderna gör. Men de värsta begränsningarna står Livsmedelsverket för. 

– Det dyker upp nya konkurrenter då och då som ger sig på att fiska. Men de brukar försvinna ganska snabbt. Jag tror många underskattar hur mycket jobb det är att fiska ostron. Man ska ge sig ut ofta, det gäller att hålla efter platserna där ostronen växer, så att de inte blir för många. 

Men det är mer än bara arbetsinsatsen som sätter hinder för ostronfisket. Myndigheter och regleringar är ett minst lika stort, om inte större, problem. 

Det krävs tillstånd för i princip allt som bröderna gör. Båten behöver flera tillstånd. Ett för att få fiska, och ett för att bedriva ostronsafari. För att dyka efter ostron krävs tillstånd från markägaren. Men de värsta begränsningarna står Livsmedelsverket för. 

Varje vecka måste ostron lämnas in för provtagning. Tolv ostron från varje fiskeområde. Utan godkända prover får bröderna inte ta upp några ostron alls. Och det här kostar. Ostronen måste först plockas upp. De måste köras till Livsmedelsverket i Uddevalla, en resa som tar strax under en timme, enkel väg. Den totala kostnaden uppskattar bröderna till ungefär 200 000 kronor per år. Varje år. Det är väldigt mycket pengar för en liten verksamhet. Och bröderna har aldrig haft ett dåligt ostron. 

Men det finns en skepsis mot marknader och företagande som syns i regleringar, en tro att staten måste reglera fram kvalitet. Den stämmer såklart inte. Det ligger naturligtvis i varje företags intresse att leverera kvalitet. Om bröderna skulle börja sälja ostron som man blir sjuk av att äta skulle de slås ut ganska snabbt. Marknaden är en bra kvalitetssäkrare. Och den gör det till en betydligt lägre kostnad än vad myndigheterna klarar av. 

På en whiteboard har fiskarna listat vilka myndigheter som ställer krav på verksamheten. Foto: Erik Johnsson

Skogen av regleringar och pålagor som bröderna Klemming möter blir nästan parodisk. Å ena sidan ser myndigheterna de japanska ostronen som ett problem. Det är en invasiv art som bedöms kunna verka negativt på biologisk mångfald och inhemska arter. Å andra sidan gör myndigheterna det väldigt svårt att plocka dem. Efter alla kostnader som regleringar innebär blir det inte särskilt mycket kvar. 

– Vi ger inte mycket för politikernas prat om att ”hela Sverige ska leva”, det syns verkligen inte i de regleringar de hela tiden lägger på oss som försöker säkerställa just det. 

***

Jag har en bucket list. Den innehåller ganska enkla saker, utöver att skriva en kokbok. Bland annat att se solen gå upp efter polarmörkret på Grönland, dricka negroni på Caffe Casoni i Florens och fira midsommar i Minnesota. I New York hade jag två punkter att beta av. Den första var att spela schack i Washington Square Park. 

Jag kom till New York en kall torsdag i januari. Jag styrde direkt mot parken som ligger några kvarter från mitt hotell. När man svänger runt hörnet vid 10th Street/Fifth Avenue möts man av triumfbågen där Sally lämnade av Harry efter deras bilresa tillsammans. I’ll have what she’s having, osv.  

På andra sidan parken sitter de, de som gjort spelet till sitt liv. Jag hinner titta på ett parti i kanske tio sekunder innan en kille som sitter ensam vid ett bord frågar om jag vill spela. Vid den tomma stolen är de vita pjäserna redan uppställda. En schackklocka vid sidan. Jag säger ja. Fem dollar per parti, och fem minuter var. 

Jag öppnar c4, det gör jag alltid, han spelar holländskt. Jag kan linjerna, min schackkompis, som också heter Fredrik, spelar samma och vår gemensamma tränare Martin höll en lektion för oss om just engelskt mot holländskt. Jag spelar inte för vinst, jag spelar för upplevelsen. Jag sitter på samma plats som Bobby Fischer suttit på. Och jag spelar schack, bland det roligaste jag vet. 

Jag sitter på samma plats som Bobby Fischer suttit på. Och jag spelar schack, bland det roligaste jag vet.

Partiet flyter på utan att någon av oss lyckas bryta igenom. Både materiellt och positionellt lika. Båda utvecklar snabbt. Några bondebyten ger mig en öppen e-fil. Jag lyckas pressa på. Har springare, dam och torn mot hans kung på g8. Han skyddar med damen på h6 och löparen på f6. Jag spelar Te6. I tidsbristen flyttar han sin löpare. Jag kan inte tro det. Hans dam står i slag! Jag tar damen, offrar mitt andra torn mot en bonde och tre drag senare är han matt. Jag är helt lyrisk inombords. Jag har inte bara spelat i Washington Square Park. Jag har vunnit i Washington Square Park! 

Kokboken Hembränt, råbiff och dans med Mört-Eva av Fredrik Kopsch och Erik Johnsson finns att köpa hos Timbro förlag.

Jag ger honom returmatch. Hans tur att spela vit. Han öppnar 1.d4 d5 2.c4. Damgambit. Magnus Carlsen spelar ett udda försvar med både a6 och h6, jag gör likadant, även om jag inte är helt säker på linjerna. Vid drag 10 hamnar jag dåligt och kan inte undvika en gaffel. Han vinner kvalitet, men jag vinner en bonde. Några drag senare får jag ett springarbyte där jag lyckas sno en bonde med en schack som han enkelt hade kunnat undvika, men missade. 

Till min förvåning ger han plötsligt tillbaka kvalitet för bonde några drag senare. Jag har spelat fort, har tre minuter kvar. Räknar bönder. Jag har en upp. Båda har torn och dam. Han schackar några gånger, men sedan lyckas jag tvinga fram dambyte. Han går aggressivt fram med bönderna på kungssidan. Vi byter av tre bönder var, men med resultatet att hans kung är för långt borta från min fribonde på d-filen. Han skyddar promoveringsrutan med sitt torn, men det hjälper inte. Långsamt spelar jag bonden framåt, hela tiden med kungen och tornet efterföljande. När jag spelar d2 lyfter han klockan och stänger av i frustration. Jag har vunnit två partier i Washington Square Park. 

Jag går därifrån på moln med ett leende på läpparna. Vilken upplevelse!

Den andra punkten på min bucket list i New York var att äta ostronsoppa på Grand Central Oyster Bar. De hade stängt. Men det går ju att göra själv också.

Recept på ostronsoppa

Fredrik Kopschs ostronsoppa. Foto: Erik Johnsson

Några ostron
2 schalottenlökar
Lite vitt vin, eller champagne
Ganska mycket grädde
Lite smör 
Majsstärkelse

Öppna ostronen och häll av vattnet i ett glas eller annan duglig behållare. Ta till vara på ostronköttet. Sila ostronvattnet så att det inte kommer med något skal. Fräs löken i smör utan att den tar färg. Tillsätt ostron, ostronvatten och vin, några deciliter, och låt det koka några minuter. Sedan kan du mixa soppan om du vill. Men det måste man inte. Häll i ganska mycket grädde, kanske fem deciliter eller mer. Låt det koka ihop och red av soppan. 

Jag toppade med lite chiliolja. Det är gott med chili. Och det ser fint ut också.