Samhälle Krönika
En stödröstares bekännelser
I valet 2022 stödröstade den då MUF-anställde Filip Seiman på Liberalerna. Simona Mohamssons rivning av de röda linjerna öppnar upp för ett liknande beslut i höst, skriver han.
Som politiskt aktiv i ungdomen finns det få saker som är sämre än att vara född fel år. I valrörelsen 2018, när jag en sval sommarkväll på Stora torget i Uppsala gick med i Moderata ungdomsförbundet, var jag sjutton år gammal. Jag missade valet med sex månader.
Fyra år senare kom min demokratiska debut. Mitt MUF-engagemang hade vuxit, och förflyttat sig till den sydliga lärdomsstaden Lund. Som valombudsman för MUF Skåne, avlönad av partiet, var det mitt jobb att bussa runt tonåringar i kampanjtröjor mellan olika dörrknackningar och valstugor runt om i länet.
Den som såg mig på Sjöbo marknad eller Malmöfestivalen, i rödgul kampanjtröja – Skånedistriktet gör, naturligtvis, varje valår en skånsk version av ungdomsförbundets merch – kunde med fog förutsätta att den där killen nog kommer rösta på Moderaterna.
Ändå röstade jag, i riksdagsvalet, på Liberalerna. Därmed anslöt jag mig till de tjugo procent av befolkningen som röstar på något annat än sitt favoritparti. Två huvudsakliga skäl låg bakom beslutet.
Det första, och mest akuta, var frågan om Sverige skulle få ett maktskifte. Utan Liberalerna i riksdagen hade Magdalena Andersson varit statsminister i dag. Allt slit i valrörelsen, alla timmar i minibuss på väg mellan strandkampanjer och stadsfestivaler, hade varit förgäves.
Utan Liberalerna i riksdagen hade Magdalena Andersson varit statsminister i dag.
Det andra skälet var att jag ansåg att Sverigedemokraterna behövde en motvikt i samarbetet. Jag har för länge sedan förlikat mig med samarbete med det nationalistiska partiet. Men det behövs någon som står där och förankrar samarbetet något höger om mitten, gör att man inte glider iväg för långt. För att låna Andreas Johansson Heinös ord från i höstas, vore det ”så mycket sämre om det inte fanns ett liberalt parti som balanserade de andras farliga dans med tidsandan”.
Liberalismen behöver synas, höras och stundtals vara en motvikt i ett samarbete byggt på migration och brottsbekämpning. Frihetsfrågor och tillväxt måste ta plats.
Nu ska det sägas att Liberalerna är långt ifrån perfekta företrädare för den liberalism jag håller kär. Under tiotalets sista skälvande år, när alliansen fortfarande låg på livsuppehållande, var jag långt ifrån den enda ungmoderaten som betecknade sig som “liberal men inte folkpartist”. Den återkommande övertron på social ingenjörskonst, stödet för en kontraproduktiv biståndspolitik, och det reservationslösa försvaret för ett public service som allt för ofta befinner sig långt utanför sitt kärnuppdrag, är bara några exempel där partiet hamnat snett.
Men lik förbannat skulle jag sakna det gamla Folkpartiet om det åkte ut. Attityden, att de minsann vet bäst, är störig ibland. Men andra gånger behövs den verkligen. Jag är inte ensam bland moderater om att tycka att mitt parti är lite för ombytligt i stora frågor. Förflyttningar sker ofta formlöst, utan att man erkänner att de skett.
Då föredrar jag faktiskt en Simona Mohamsson, som reservationslöst driver en tydlig linje.
Jag vill ha en regering till höger – men jag ser ingen poäng i att Tidö smälter samman till något som liknar Alliansen. Konservatism och liberalism gifter ihop sig på ett sätt som liberalism och nationalism aldrig kan göra. Tidökoalitionen behöver helt enkelt ett liberalt ankare, som vågar vara streber och motvalls ibland.
Det var därför jag röstade som jag gjorde 2022.
Fredagens besked gör att jag på allvar överväger att göra det igen.