En tragedi vi bara sett början på
När Sverige stängde sina gränser efter flyktingvågen 2015, hette det att vi skulle använda ”andrummet” för att reformera systemen, så att fler kunde få hjälp. Sedan dess har inget hänt. Det gör oss exceptionellt sårbara idag, skriver krönikören Hanna Wagenius.
I nio år har kriget rasat i Syrien. Miljoner människor har tvingats på flykt, och 3,6 miljoner av dem har tagit sig till Turkiet. Var och en av dem är ett livsöde, och en tragedi. Var och en av dem är en människa, med mänskliga rättigheter. Och på grund av att europeiska politiker stuckit huvudet i sanden, är var och en av dem också ett påtryckningsmedel i ett internationellt maktspel.
I mars 2016 slöt EU ett avtal med Turkiet för att de senare skulle hindra människor från att ta sig vidare in i Europa. Ett par månader tidigare hade en svensk minister tårögt lovat att den stängning av gränsen som man själva gjorde, skulle användas för att ge de svenska systemen en chans att ställa om – att förbättra förutsättningarna för integration, så att vi skulle kunna hjälpa fler i framtiden.
Visst tog det på det svenska samhällets krafter att ta emot så många människor på flykt. Underligt vore det annars. Men vad har då gjorts för att skapa bättre förutsättningar att ta emot flyktingar i framtiden, så som man lovade? Tyvärr ingenting.
Efter hösten 2015 har den inhemska debatten allt mer handlat om att Sverige minsann inte kan ta emot alla och att det nog faktiskt får ta och räcka nu, och allt mindre handlat om att reformera systemen. Många verkar anse att vi redan gjort vårt här uppe, och att det liksom inte ska komma fler. Punkt.
Istället för att göra Europa redo att ta emot fler människor på flykt har politiker valt att förlita sig på att Turkiet ska hålla dem borta
Samma inställning präglade redan tidigare större delen av Europa. Det var också därför EU, mot betalning, bad Turkiet att ta hand om dem som flytt, att se till att de inte kom över unionens gränser. På så sätt slapp man blod på de egna händerna – det var en enkel lösning. Det kanske gav länderna ett visst andrum, men det gav också Turkiet ett påtryckningsmedel utan dess like.
Så länge vi är paniskt rädda för att fler människor ska komma hit, har nämligen Erdoğan makt över EU. För vad ska vi göra, om han bestämmer sig för att låta människor resa vidare till Europa, trots att vi betalat honom för att inte göra det? Är det någon som på allvar tror att vi kan hindra 3,6 miljoner flyktingar från att komma hit, om Turkiet bestämmer sig för att det är hit de ska? I slutet av februari meddelade Erdoğan att dörren skulle öppnas, och någonstans kring 25 000 människor har försökt ta sig vidare. Det har resulterat i tårgas, chockgranater och absolut inga lösningar.
Istället för att göra Europa redo att ta emot fler, istället för att anpassa systemen och se till att vi kan erbjuda skydd för människor på flykt, har Europas politiker nämligen valt att förlita sig på att Turkiet ska hålla människor borta, så att vi här ska kunna låtsas som att det regnar. Det gör oss nu exceptionellt sårbara för påtryckningar från en stat, som inte direkt går att beskriva som en demokrati med respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är allvarligt.
Det finns helt enkelt inga enkla lösningar när ett inbördeskrig drivit så många på flykt. Om inte annat borde den senaste tidens utveckling öppna ögonen på alla som tror det. Tyvärr hjälper inte heller det ögonöppnandet när flyktingar används som slagträ mellan två kombattanter. Det här är en tragedi vi bara sett början på.