Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Man kan inte tvinga fram solidaritet

Socialdemokraten Ylva Johansson vill att EU:s migrationspolitik ska bygga på ”tvingande solidaritet”. Men solidaritet bygger på gemenskap, och gemenskap kan inte tvingas fram ovanifrån – inte ens av EU.

Ylva Johansson vid EU-parlamentets utfrågning av nominerade kommissionärer.

Ylva Johansson blir av allt att döma Sveriges nya EU-kommissionär. Av någon outgrundlig anledning vill kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen tilldela henne ansvaret för migration och inre säkerhet. Johansson, som säger sig vara stolt över Sveriges hantering av flyktingkrisen, menar att vägen framåt för EU ligger i vad hon kallar tvingande solidaritet. Om medlemsländerna inte gör det frivilligt behöver de tvingas att dela solidariskt på flyktingmottagandet.

I söndagens Agenda var Johansson noga med att inte ge några besked om vad det mer konkret skulle innebära, men historiskt sett har en solidarisk fördelning för socialdemokrater betytt en jämn fördelning. Det ligger nära till hands att tänka sig att nästa svenska EU-kommissionär vill tvinga de länder som tagit emot färre flyktingar att närma sig en svensk nivå. I teorin skulle det kunna innebära att Sverige samtidigt skulle ta emot färre flyktingar, men med tanke på att Johansson samtidigt vill arbeta för att öppna fler lagliga vägar in i EU skulle det knappast bli konsekvensen.

Man kan förstås ifrågasätta solidariteten i ett stort flyktingmottagande. Möjligheten att ge den enskilda människan hjälp och stöd minskar ju större gruppen blir. De kontaktytor med majoritetssamhället som behövs för att lära sig språket och integreras minskar och risken att fastna i etniska enklaver ökar. Mot dem som redan är här – och mot dem som betalar för kalaset – är det inte solidariskt att ta emot fler.

Ylva Johansson är dock vänstersosse med bakgrund i Vänsterpartiet Kommunisterna. När hon talar om solidaritet är det inte individer hon syftar på. Hon vill ha solidaritet mellan stater; i klarspråk vill hon att andra stater solidariskt ska ta konsekvenserna av den sortens politik som förts i Sverige.

I klarspråk vill hon att andra stater solidariskt ska ta konsekvenserna av den sortens politik som förts i Sverige.

Johanssons tal om behovet av att ”få till en tillräcklig solidaritet mellan medlemsländerna” blir det dock tydligt att hon inte har förstått vad solidaritet är. Oavsett om det är Karl Marx som uppmanar proletärer i alla länder att förena sig, eller påven Johannes Paulus II som lyfter fram solidaritet som en av de viktigaste principerna i den katolska socialläran, handlar det om sammanhållning inom en gemenskap. Och gemenskaper skapas inte ovanifrån.

Det är viktigt att hålla i åtanke när en med all sannolikhet blivande EU-kommissionär talar om att tvinga medlemsländerna till solidaritet i flyktingfrågan. Försök att tvinga på andra en gemenskap de inte själva upplever kan nämligen få rakt motsatta konsekvenser. Det gäller både EU-samarbetet och flyktingmottagandet.

Till exempel kommer knappast Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern förmodligen inte att känna sig mer positiva till EU-projektet om det tvingar dem att röra sig mot en svensk migrationspolitik. Det var i mångt och mycket strävan efter en ”ständigt tätare union” som skapade den brittiska aversionen mot samarbetet. På motsvarande sätt riskerar de skattebetalare som förväntas dela med sig solidariskt av sina resurser till ännu fler mottagare riskerar att känna mindre, snarare än mer, verklig solidaritet med dem.

Under flyktingkrisen och fram till september i år var Johansson Sveriges arbetsmarknadsminister med ansvar för integration. I dag är mediantiden för en flykting att hitta en sysselsättning åtta år; en del lyckas aldrig göra det. Ingen annanstans i EU är skillnaden i sysselsättningsgrad så hög mellan invandrare och inrikes födda som i Sverige. Själv menar Ylva Johansson att Sveriges flyktingmottagande är något att vara stolt över, men för en utomstående betraktare ser Sverige snarare ut som ett avskräckande exempel när det gäller integration.

Ett ironiskt socialistiskt motto är ”idéer som är så bra att de måste vara obligatoriska”. Alternativet är idéer, och politik, som är så bra att andra frivilligt tar till sig dem. Med tanke på hur situationen ser ut efter fem år med Johansson som arbetsmarknadsminister är det förståeligt att hon väljer den tvingande solidariteten över den frivilliga. Däremot kommer det inte att göra EU:s medlemsländer, eller deras skattebetalare, mer solidariska.