Samhälle Krönika
Etnisk kvotering löser inte utanförskapet
Anders Ygemans förslag om etnisk kvotering i utanförskapsområden landar fel både moraliskt och praktisk. En effektiv integrationspolitik borde ta sin början i att avskaffa hyresregleringen och göra det mer lönsamt att arbeta, skriver Elias Nilsson.
I en uppmärksammad DN-artikel (31/7) anser migrations- och integrationsminister Anders Ygeman att andelen med utomnordisk bakgrund i utsatta områden bör begränsas. Statsministern uttalade senare sitt stöd och mycket av den efterföljande debatten handlade om förslagets eventuella rasism. Men en fråga föll mellan stolarna: Hur skulle det ens gå till?
Ygemans utspel kan kanske bäst beskrivas med frasen nice landing, wrong airport, det vill säga att syftet är behjärtansvärt, men metoden fel. Syftet med Ygemans förslag får antas vara att motverka segregationen i landets förorter. Metoden är svårtydd, men på något vis ska andelen med utomnordisk bakgrund begränsas utefter Ygemans magkänsla , det vill säga till ungefär hälften.
Sannolikt medvetet nämner inte Ygeman särskilt många konkreta förslag i intervjun. Det enda som framkommer är att han generellt sett är positiv till Danmarks hantering av segregationen, och att förtur bör ges till dem som arbetar eller studerar och önskar flytta till utsatta områden. På frågan om var de med utomnordisk bakgrund ska ta vägen svarar ministern att det finns gott om områden som inte är utsatta och att de kan bo där.
Förra året var kötiden till Stockholms förorter runt ett decennium
Det sistnämnda påståendet är inte särskilt genomtänkt. Uppenbarligen finns det anledningar till att vissa personer tenderar att bo på vissa platser. Om exempelvis en nyanländ flykting ska försöka ta sig in på den svenska bostadsmarknaden krävs flera saker. Ofta är de ekonomiska resurserna kraftigt begränsade vilket omöjliggör bostadsköp. Då hänvisas man till hyresmarknaden, men med tanke på att nyanlända per definition nyss anlänt till Sverige saknas kötiden för att få en hyresrätt. Förra året var kötiden till Stockholms förorter runt ett decennium.
Enligt stiftelsen The Global Village bor 550 000 i Sveriges utsatta områden, och i de särskilt utsatta områdena har runt 80 procent av invånarna utländsk bakgrund. Antar man samma andel bor i de utsatta områdena behöver Ygeman ersätta drygt 200 000 personer för att nå en andel på 50 procent. Eftersom personer med nordisk bakgrund också måste flytta in blir det totalt nästan 420 000 personer som ska flytta. Det är fler än vad som bor i Uppsala och Linköping tillsammans.
Om man inte kan få människor med utländsk bakgrund att flytta på frivillig basis, vad återstår då för alternativ? Här ekar det tomt från regeringen. Något direkt tvång är lika olämpligt som olagligt. Man kan inte heller vräka eller ge personer förtur baserat på härkomst. I stället för att fokusera på verkliga lösningar på segregationen sjösätter S-regeringen nya ogenomtänkta förslag, såsom en ny förköpslag som undertecknad skrev om i Smedjan tidigare i somras. Lösningen på denna gordiska integrationsknut stavas tålamod.
Läs också:
Det kommer ta tid innan de som invandrat till Sverige integrerar sig, vilket nästan samtliga partier idag är eniga om. Därutöver måste rättsväsendet tillgodoses resurser för att få bukt med kriminaliteten i de utsatta områdena. Allt detta hör man redan i debatten. En fråga som dock sällan lyfts är om det finns något fundamentalt oattraktivt med förorternas stadsplanering.
Tron på att de med utomnordisk bakgrund, i synnerhet när de är nyanlända, helt enkelt kan flytta någon annanstans är naiv. Antagandet att svenskfödda personer vill flytta ut till förorterna må vara ännu naivare. Även om man får bukt med kriminaliteten och den ekonomiska utsattheten är förorterna inte särskilt attraktiva. Miljonprogrammen är som öar av vittrande betong långt ifrån centrum. De byggdes med den avsikten, och områdena har aldrig varit särskilt populära. Per design hamnar samhällets mest utsatta där, och någon framtida gentrifiering är osannolik.
Idag är de borgerliga partierna mer eller mindre överens om hyresregleringens destruktivitet, och det är förhoppningsvis en tidsfråga innan dess avskaffande blir verklighet. Vad som dock sällan berörs är hur vi bygger våra städer. Eftersom Ygeman önskar gentrifiera områden måste det finnas förutsättningar för att en sådan process ska kunna äga rum. På den punkten ser det dock dystert ut för miljonprogrammen.
Regeringen verkar oförmögen att förstå segregationen
Haga i Göteborg och Södermalm i Stockholm var dåtidens slumområden, men kom att gentrifieras i takt med att städerna växte. Visst krävdes det ordentliga upprustningar, men i grunden var områdena tillräckligt tilltalande för att tillvaratas. Miljonprogrammet avsåg också att tillgodose mindre bemedlade med bostäder, men givet dess utformning lär alla förhoppningar om gentrifiering vara förgäves.
***
Lösningen på segregationen lär knappast komma från en S-regering. Fler måste i arbete och då krävs starkare ekonomiska incitament för att komma i arbete och ett välmående näringsliv. Människor måste ges möjligheten att flytta från utsatta områden, och då är det mest realistiska alternativet nya attraktiva områden och en fungerande hyresmarknad. Inte nödvändigtvis för att de med lägst inkomster kommer ha råd med nybyggnation direkt, utan för att det frigör andra delar av beståndet där nyanlända bättre kan integreras.
Regeringen verkar oförmögen att förstå segregationen, och när väl polletten trillar ner är lösningsförslagen parodiskt dåliga. För att råda bot på problematiken behövs en marknadsliberal regering som både kan ställa krav och respektera befolkningens fri- och rättigheter i stället för att syssla med etnisk kvotering. En sådan regering får vi förhoppningsvis i höst.