Ett liberalt samhälle är inte nog

I dag kallar sig tre av riksdagspartiernas ungdomsförbund konservativa. Ordet har också i växande delar av väljarkåren gått från att vara en förolämpning till att ha blivit en självpåtagen benämning. Intresset för ideologin (som också är en inställning till förändring) har ökat markant och det är inte förvånande att flera debattörer vill ha del i att sätta ramarna för begreppet. En av dem är författaren Thomas Engström som i sin essä Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism utgiven på Timbro förlag behandlar konservatismens förhållande till det liberala samhället.

Texten fick Lisa Magnusson på Dagens Nyheters ledarsida att nyligen efterlysta konservatismen som en god kraft i samhället. Det skedde förvisso inte utan att samtliga partier som gör anspråk på att härbärgera idégodset avfärdades. I stället frågade ledarskribenten Lisa Magnusson efter en anständig konservatism som hon tyckte sig ana i författaren Thomas Engströms essä.

Magnusson ville se fler nej-sägare i samhällsdebatten men kom inte riktigt fram till varför det behövs. Hotet från nationalister och progressiva populister nämns av Engström men är knappt mer än antydda hos DN-skribenten. Varför behövs konservativa röster nu? Det är svårt att tolka Magnusson på annat sätt än att hon menar att de som drivit den politiska utvecklingen de senaste åren, eller längre, borde gått varsammare fram. Hon sällar sig alltså till den växande skara som i det tjugoförsta århundradet tycker att konservativ inte borde vara ett skällsord utan en beteckning på en legitim och värdefull övertygelse.

Hur kommer det sig? Bevarandet har blivit viktigare för fler. Sverige har genomgått en period av snabb social och demografisk förändring, det är inte konstigt att en större andel av samhället har börjat fundera på om resväskan verkligen är rätt packad inför framtiden. Konservatism handlar nämligen inte om att försvara den rådande ordningen utan om att se till att man inte förlorar avgörande bagage och arvegods på vägen in i morgondagen.

Konservatism handlar nämligen inte om att försvara den rådande ordningen utan om att se till att man inte förlorar avgörande bagage och arvegods på vägen in i morgondagen.

Det är ett viktigt klargörande. Thomas Engström skriver med ett rikt språk och uppenbar lidelse för konservatismen och hans text är en bra utgångspunkt för fortsatt diskussion och definition av ideologin. Det behövs när nu konservatismen ser ut att bli ett begrepp i människors vardag. Engström redogör för ideologins grunder med snabba och träffsäkra penseldrag men analysen står och stampar när det kommer till vad konservatismen kan bidra med i dag.

Engström sammanfattar sin text i orden ”Att vara konservativ i dag är att försvara den liberala samhällsordningen.” och konstaterar att ”likriktningspolitik är utplåningspolitik”. Detta i polemik mot reaktionärer och progressiva puritaner som vill vrida klockan bakåt till olika årtal för att finna en bild av en paradistillvaro. Det är sant att dessa försök kommer att innebära att folk hamnar i kläm.

Det Engström missar är att Sveriges nittonhundratal innebar en utdragen politisk likriktningsprocess.

Det Engström missar är att Sveriges nittonhundratal innebar en utdragen politisk likriktningsprocess. Socialdemokraternas väldresserade socialism gjorde sociala skyddsnät till en bottentrål där organiska gemenskaper och institutioner revs upp för att göra plats för statsindividualismen. Partiets omsorg om arbetarna förbyttes efter hand till en omsorg om välfärdssystemen och människornas relation till dem. Det har inneburit ett främlingsskap för den västerländska kulturens källor som påminner om det förfrämligande som de tidiga socialisterna vände sig mot.

Konservatismen kan, som Engström framhåller, vara ett effektivt skydd för kulturella minoritetsgrupper. Men den måste ju rimligen också kunna leda till fruktbara förändringar för majoritetsgrupper. Det försvinner i Engströms resonemang. Resultatet blir att konservatismen framstår som en fin gest mot andra snarare än en genomtänkt syn på världen.

Resultatet blir att konservatismen framstår som en fin gest mot andra snarare än en genomtänkt syn på världen.

Konservatismens stora bidrag till idéfloran är dess människosyn: att vi är ofullkomliga varelser som trots våra överlägsna hjärnor så ofta misslyckas med att leva upp till våra goda föresatser. Denna syn på människan skiljer sig från liberalismens och socialismens som båda är tydligt utopiska och som landar i att vi med tillräckliga ansträngningar kan skapa ett paradis på jorden.

Den liberala samhällsordning som vi i dag avnjuter är en frukt av västerlandets tanketradition. Det är dock viktigt att inse, vilket Engström förbiser, att det finns fler värdefulla resultat. Vi lever i en tid då fler är intresserade av att äta frukterna än att vattna träden som burit dem.

Det finns en risk att det liberala samhället bryts loss från det sammanhang det är sprunget ur. Liberalismen bygger nämligen på att underkänna ovillkorliga relationer och frikoppla människor från varandra. I dess linda talade liberalismen till högreståndspersoner som tyngdes ned av förväntningar om ansvarstagande som traditionellt förknippas med en uppburen position. Denna frigörelse från ansvar har inte bara lett till fred utan även krig. Det är inte bara destruktiva relationer som fått ge vika för individens framfart utan också konstruktiva.

Det finns en risk att det liberala samhället bryts loss från det sammanhang det är sprunget ur. Liberalismen bygger nämligen på att underkänna ovillkorliga relationer och frikoppla människor från varandra.

I våra dagar innebär liberalismens förnekande av relationer en risk för att samhället ses som en ren spelplan där det är irrelevant vilka som spelar och hur de förhåller sig till varandra så länge de följer reglerna. Det är inte en ovanlig målbild bland politiker och debattörer, den är lätt att förklara och försvara.

Problemet är bara att det är en utopi. I verkligheten spelar det roll hur människor relaterar till varandra. Även att vara främlingar inför varandra är en relation. Många, även inom politiken, tar trots allt hänsyn till döda personers viljor eller tidigare generationers strävanden. Alla blivande föräldrar funderar över hur man bäst skall inpassa det kommande barnet i familjen och senare i samhället. Det vore bättre att erkänna detta än att försöka förneka det.

Liberalismen har från början varit ett projekt för att förklara att vi är fria från relationer, att det finns människor vi inte behöver ta hänsyn till. Det är ett synsätt som skapat både välstånd och lidande. En konservativ syn på människan är en säkrare väg fram till en frihetlig syn på samhället där maktdelning, förutsägbarhet och rättssäkerhet är ledord.

Där finns uppenbara beröringspunkter för konservativa och liberaler. Men som konservativ är det svårt att bortse från att den liberala samhällsordningen fortfarande bygger på en utopisk människosyn. Det kommer alltid innebära en riskfaktor där mellanmänskliga relationer kan belastas till och bortom bristningsgränsen för att upprätthålla den tänkta spelplanen. Det är viktigt att vi får med oss den insikten i packningen inför framtiden.

Engström verkar vara inne på liknande spår. Som när han skriver att det är konservatismens uppgift att skydda minoritetsgrupper i samhället ”eftersom liberalerna i sitt övergivande av familjen som rättighetsbärare missar att minoritetskulturer inte kan överleva på annat sätt än genom att markera sin särart på småkollektiv nivå”. Ändå landar han i slutsatsen att konservativa bör ägna sig åt att upprätthålla den rådande liberala ordningen snarare än att sträva efter ett mer konservativt präglat samhälle.