Utblick Essä
Ett riktigt ruttet land
Diktaturer kan aldrig åstadkomma något av bestående värde på egen hand. Patrik Strömer har läst Frank Dikötters bok China after Mao som är en uppgörelse med bilden av Kina som ett starkt och fungerande land.
Att Kina är en modern supermakt råder det sannolikt enighet om. Men hur gick det till när jordens folkrikaste land (och ett av de fattigaste) växte till sig? Den schweizfödda Frank Dikötter har tillbringat tid i Kina sedan 1985 och grävt i de flesta av de arkiv som finns tillgängliga. Hans bok China after Mao (Bloomsbury, 2022) är en källa till insikt, men också till en hel del sund skepsis mot det totalitära förtrycket och dess påstådda förmåga att skapa välstånd.
Att Kina sedan 1949 kallat sig för kommunistiskt är onekligen en ödets ironi. Karl Marx trodde själv att revolutionen skulle inträffa i England och absolut inte i Ryssland. Han hade nog inte heller kunnat föreställa sig att Kina skulle bli en kommunistisk diktatur där partitopparna tvingades studera hans träiga skrifter 200 år efter att han föddes i Trier. Men så blev det. Låt oss återvända till boken.
Det är lika bra att säga det med en gång – den här boken är inte en berättelse om Kina efter Mao. Det är en redogörelse om otaliga politiska förändringar, skiften bland makthavarna, folkliga protester mot förtrycket och ekonomiskt slöseri. Boken är en informationstät källa för att fånga upp enskilda händelser och förändringar i det kinesiska styret.
Ingen kan något om ekonomi, men ändå ska det satsas på ”tillväxt”
Ibland blir de många personliga intrigerna och vägvalen dock långtråkiga. Ibland blir det också dråpligt. Som när det är uppenbart att verkligen ingen kan något om ekonomi, men det ändå ska satsas på ”tillväxt”. Och ofta blir det sorgligt och tragiskt, när människor förtrycks och utnyttjas, råvaror och varor förstörs i planekonomins korrupta labyrinter och miljön blir dödsfällor. Det är ingen svepande och rask berättelse, utan detaljerad och ingående.
Boken är dessutom fylld av män. Den enda kvinnan är Maos änka som blir åtalad tillsammans med de övriga i ”De fyras gäng”. Och de flesta andra verkar rätt medelmåttiga i bästa fall, duktiga lögnare i de flesta fall, och tillräckligt benägna att använda våld mot oskyldiga landsmän i flera fall.
Det sägs ofta att det var den forne ledaren Deng Xiaoping som inledde förvandlingen från ett svältande jordbruksland till ett modernt industriland. Kanske, men det var alls inte medvetet. I själva verket var den kommunistiska diktaturen bräcklig och eländig vid Maos död, till följd av den politik som brukar benämnas det ”Stora Språnget” och senare ”Kulturrevolutionen”.
Det som blev starten för något annat var hur landsbygdens byar befriades från kvoter och planekonomi till att kunna ingå i lokala kontrakt. I vanlig ordning finns det inga ekonomiska under, det finns bara massor med människor som agerar utifrån incitament. När det lönade sig att odla mer mark och se till att skörden växte, så gjorde miljontals bönder precis det. Det var förstås inte kommunism så som kommunismen är tänkt, men inte heller ren marknadsekonomi.
USA hade närmat sig Kina i början av 1970-talet och den ökade livsmedelsproduktionen gav möjlighet till ökad export. Kina behövde hårdvaluta för att kunna importera nyckelfärdiga fabriker och få i gång sin egen industriproduktion. Trots den officiella linjen med planekonomi utfärdades stora lån till lokala företag. Problemet var att de lokala ”företagsledarna” hade en tydlig prioritering om utbetalningarna; först sig själva, sedan arbetarna, sedan skatten och sist banken som hade lånat ut kapitalet. Dessutom var det volym, inte värde, det som styrde planerna. Av 50 miljoner ton stål var det bara en tiondel som hade sådan kvalitet att det kunde användas. De statliga bankernas förluster täcktes med nytryckta statliga pengar, vilket i teorin skulle skapa inflation om priserna inte varit reglerade. I stället uppstod en parallell marknad och otaliga sätt att kringgå den officiella linjen.
Genom decennierna som följt sedan 1980 har det kinesiska styret vacklat mellan retorik och praktik som antingen premierat expansion och ekonomi eller disciplin och anti-korruption. Ett system byggt på långsiktiga principer har aldrig funnits. Följden har blivit storskaliga investeringar i meningslöshet, överfyllda lager med oanvändbara varor, hög reell arbetslöshet och en svagare utveckling i välstånd för vanligt folk jämfört med världen i övrigt under dessa 40 år. Kina är en ekonomisk bluff, trots de synliga tecken på glans och modernism som visas upp.
Läs också:
Politiskt var studentprotesterna 1989 en vattendelare. Stridsvagnar kommenderades ut på huvudstadens gator för att krossa kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Hundratals människor mördades av regimen. Det är lätt att glömma både den omfattande mänskliga och materiella förödelsen när bilden av en ensam man framför en stridsvagn är det som kommit att symbolisera 4 juni.
Efter 1989 har partieliten ständigt varit på sin vakt mot allt som doftar yttrandefrihet, demokrati, lagstyre och mänsklig värdighet. Doktrinen är att statens stabilitet och systemets överlevnad är överordnat allt annat. Sätten att åstadkomma detta har varit politiskt våld, ständiga lögner, både gentemot medborgarna och andra länders representanter, och vid behov även hänvisningar till den sanna läran, som i varierande utsträckning varit Marx, Mao, Deng Xiaopings ”Socialism med kinesiska särdrag” eller några andra principer som för tillfället varit de rådande.
Det är förstås lätt att vara efterklok och med facit i hand går det att konstatera att Kina är en skurkstat som obehindrat stjäl, ljuger och hotar för att få sin vilja igenom. Handel skapar inte automatiskt demokratiskt sinnade länder och Kina hade aldrig för avsikt att följa Världshandelsorganisationens WTO:s regelverk när landet blev medlem. En svag yuan har beodrats politiskt för att främja export, och att vanliga kineser därmed inte har köpkraft är inget problem – de kan ju ändå inte rösta för förändring.
Regleringarna runt utländska företag har i praktiken omöjliggjort långsiktiga åtaganden
Att det finns en gigantisk potentiell marknad har gjort Kinas förhandlingsposition stark. Men i praktiken har inte mycket kunnat göras för att erbjuda det kinesiska folket något. Kraven på samarbete med kinesiska företag har hämmat affärerna, och de många regleringarna runt utländska företag har i praktiken omöjliggjort långsiktiga åtaganden.
Några ord om censur och miljö slutligen. Regimen förtrycker det fria ordet och under en kampanj mot ”pornografi” förbjöds även böcker med ord som ”kärlek” och ”kvinna” för säkerhets skull. Författare och dissidenter fängslas och misshandlas, studentorganisationer och demokratiska rörelser krossas. Propagandan är massiv. Floder, mark och åkrar förstörs. Människor dör i tusentals i kolgruvor varje år, vattendammar brister, jordbävningar krossar fuskbyggen, bostäder stjäls och bebyggs. Det är lätt att imponeras av Kinas storlek och vad landet visar upp i propagandasammanhang. Men i China after Mao kan vi läsa hur en diktatur aldrig kan åstadkomma något av bestående värde på egen hand. Boken är en faktabaserad uppgörelse med bilden av Kina som ett starkt och fungerande land.