Ett trepunktsprogram ut ur krisen
Hur ser vi till att det finns kvar ett starkt näringsliv med konkurrenskraftiga jobb även efter Coronakrisen? Och utan att agera vårdslöst med skattebetalarnas pengar? Ola Nevander föreslår tre åtgärder som är självfinansierande och riktade mot livskraftiga företag.
Coronakrisen är en akut likviditetskris utan dess like. Hushåll tvingas mer eller mindre att kraftigt skära ner sin konsumtion eftersom många sitter hemma och isolerar sig. När butiker, restauranger och frisörsalonger töms på folk får de svårt att betala bland annat hyran, och i värsta fall kan detta utlösa en fastighetskris som i sin tur slår över i en finansiell kris av bibliska proportioner.
Många vill att staten ska intervenera med större kraft än den redan gjort. Det må vara oundvikligt i någon form men precisionen är avgörande. Staten kan inte rädda alla om samhällsekonomin ska fortsätta fungera. Man måste välja. Frågan blir då – hur ska man välja?
Åtgärder bör riktas mot behövande företag för vilka Coronakrisen enbart är en likviditetskris
Politiker och tjänstemän är dessvärre inte i särskilt god position att skilja mellan livskraftiga och icke-livskraftiga företag. De är inte entreprenörer och saknar den nödvändiga lokala kunskapen om företagens affärer. De har heller inte tid att sätta sig in i varje företags situation eftersom läget är akut. Resultatet är att stödet slår fel och inte används där det verkligen behövs.
Åtgärder bör riktas mot behövande företag för vilka Coronakrisen enbart är en likviditetskris, företag för vilka det inte är den långsiktiga betalningsförmågan som brister eller affärsmodellen som är ohållbar. Det handlar med andra ord om företag som är solventa men vars tillgångar existerar i andra former än reda pengar då de inte kunnat förutse omsättningsbortfall på långt mer än 50 procent till följd av en plötslig pandemi. Den tillfälliga bristen på kunder gör att de nu har svårt att betala sina löner, hyror, lån och inköp, men så fort allt återgår till det normala kommer de att kunna göra det, och generera stora värden för både kunder och ägare.
Det finns onekligen risker med ofinansierade program som utgår från att myndigheter ska fördela ut massivt stöd enligt trubbiga kriterier. Lösningen är istället att i högre grad allokera befintlig likviditet rätt och uppmuntra aktörer med fullgott beslutsunderlag att träda fram. Därför bör beslutsfattare snarast ta initiativ till följande åtgärder:
1) Skattebefria löneinkomster, hyror och ränteintäkter under krisens akuta skede mot villkoret att fordringsägarna begär utbetalning först efter ett halvår och framåt enligt avbetalningsplaner. Arbetstagare, fastighetsägare och kreditgivare som inte själva lider av likviditetsproblem ges därmed kraftfulla incitament att låta pengar stanna kvar i bolag som de bedömer ha förutsättningar att överleva även på sikt. Företag med uthålliga affärsmodeller räddas alltså genom uppskov utan ränta, och fordringsägarna belönas med skattebefrielse. Reformen innebär en statsfinansiell kostnad på upp till 20 miljarder kronor, pengar som dock kommer tillbaka till systemet på några års sikt till följd av att många livskraftiga företag överlever, liksom 25 000 till 50 000 jobb.
2) Slopa uppskovsräntan på skatteinbetalningar. Regeringens åtgärder för anstånd med inbetalningar av löneskatter, moms och arbetsgivaravgifter är i grunden bra, men räntekostnaden ger upphov till en rävsax som motverkar avsedd effekt. Livskraftiga men illikvida företag måste antingen överföra sina mycket knappa likvida medel till Skatteverket eller dräneras på kapital så att de kanske inte längre blir livskraftiga. Staten har inget behov just nu av vare sig likviditet eller den extraintjäning som räntan utgör. Den kan enkelt täcka upp för det tillfälliga underskott som anståndet medför räntefritt, då den för närvarande lånar upp pengar på marknaden till nollränta.
3) Tillåt företagare och privatpersoner att komma åt och sälja av sina allmänna pensionstillgångar. Pensionstillgångar är ofta både betydande till omfattningen och i grunden likvida, åtminstone premiepensionstillgångar. Även inkomstpensionsrätter kan enkelt konverteras till obligationer av staten. Det är absurt att ekonomiska aktörer som inte kan betala hyran och riskerar att vräkas eller gå i konkurs samtidigt kan sitta på likvida tillgångar värda hundratusentals kronor som de till följd av lagstiftning inte tillåts komma åt. Reformen är i grunden självfinansierande, men om den skall vara verkningsfull får förtida uttag inte beskattas högre än förväntade uttag vid uppnådd pensionsålder.
Ovanstående trepunktsprogram som väg ut ur krisen har flera attraktiva egenskaper.
För det första allokeras likvida tillgångar rätt här och nu, från Skatteverket, pensionsfonder och fordringsägare med överskottslikviditet till företag i akut behov av pengar. För det andra öronmärks hjälpen för livskraftiga företag, då fordringsägarna måste tro att företagen, trots kortfristiga likviditetsproblem, har långsiktig betalningsförmåga för att bevilja uppskov med hyror, löner och räntor. För det tredje är samtliga åtgärder självfinansierande antingen på kort eller lång sikt och visar respekt för medborgarna genom att inte slösa med skattemedel.