EU missar alla varningstecken om den sociala pelaren

Den federalistiska iver som nu gör sig gällande i Bryssel är bara en av flera anledningar att följa veckans europeiska toppmöte i Göteborg mycket noga. Mötet har det ”Sociala Europa” som förtecken och har lanserats som ett prestigeprojekt av såväl den svenska regeringen som kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

De sociala frågorna är i mycket begränsad utsträckning reglerade på EU-nivå. Så vad är det egentligen som ska avhandlas? Jo, under högtidliga former är det nu dags för statscheferna att underteckna de tjugo principer för den så kallade ”sociala pelaren” som klubbades i oktober.

Kritiken mot initiativet har till stor del varit motsägelsefull. Antingen har det beskrivits som ett fluffigt pratprojekt utan faktiskt innehåll, eller som inledningen på det sista slaget om fullbordandet av den federalistiska idén, ett projekt med förfärande konsekvenser. Ambitionerna är i vilket fall högtflygande: här ska nu upprättas en rättvis ”all-europeisk arbetsmarknad och all-europeisk välfärd”. Till de redan antagna principerna hör rätt till utbildning, rätt till olika arbetsmarknadsåtgärder, rätt till tillsvidareanställning, rätt till subventionerade bostäder, rätt till ”rättvis lön” och en viss nivå på minimilön och bidrag.

Det låter med andra ord precis som de frågor som annars brukar vara de allra viktigaste i våra riksdagsval och där skillnaderna brukar vara som störst mellan höger och vänster.

Enligt kommissionen finns dock ingen anledning att oroa sig för någon maktöverföring från nationalstaterna. Visserligen ska detta nya instrument revolutionera medborgarnas Europa, men samtidigt ska dessa rättigheter inte vara rättsligt bindande eller innebära någon kompetensutvidgning. Den sociala pelaren ska bara underlätta för jämförelser. Inget att ligga sömnlös över alltså.

Men som så ofta i EU-sammanhang bor djävulen i detaljerna. Vad står det egentligen i dokumentet? Och här finns rätt mycket som tyder på att man kan vilja hålla sig vaken, trots allt.

Den svenska regeringens önskan att socialisera EU-politiken riskerar att förgifta och polarisera vår egen debatt enligt ökänt brittiskt recept.

Kommissionen skriver uttryckligen att ”några principer och rättigheter kommer att kräva fler lagstiftningsinitiativ innan de kan träda i kraft. Befintlig EU-lagstiftning kommer vid behov att uppdateras, kompletteras och upprätthållas bättre.” Ett lagförslag om att börja harmonisera längden på föräldraförsäkringen har redan presenterats inom ramen för den sociala pelaren.  

Och visserligen, medger den svenska regeringen, ska detta instrument kunna användas för att säkerställa ”lika lön för lika arbete” på samma arbetsplats – ett krav som faktiskt inte gäller för den inhemska arbetskraften, ens i Sverige. Men några europeiska minimilöner, som Macron vill se, det ska det inte bli i framtiden, intygar Löfven. I stället diskuterar man nu hur ”ersättningar” ska jämställas mellan inhemsk och utstationerad arbetskraft.

Ni är ursäktade om ni tycker att detta låter som politisk semantik. Men i det här fallet spelar ord roll. För den katalog av socialdemokratiskt doftande förpliktelser som ska åläggas nationalstaterna kommer inte att avgöras av de politiska dokumenten, utan av europeisk domstol. Deklarationerna kan smyckas med girlanger av subsidiaritetsförsäkringar – om dessa rättigheter, som inte är rättigheter men ändå är rättigheter, ska omfatta alla EU-medborgare kommer resultatet att bli en centralisering av beslutsfattande och implementering. Att påstå något annat är ren, förbannad, lögn.

I grunden bygger projektet om den sociala pelaren på minst ett allvarligt logiskt felslut, som riskerar att få minst två olyckliga och oönskade effekter. Dels bygger hela premissen på en vansinnig felläsning av den Brysselfientliga opinionen (som vill ha mer självbestämmande, inte mer EU). Dels riskerar den svenska regeringens önskan att socialisera EU-politiken att förgifta och polarisera vår egen debatt enligt ökänt brittiskt recept. Dels riskerar den sociala pelaren faktiskt på allvar den svenska modellen.

Från komparativa fördelar och institutionell konkurrens till Jan Björklunds grötmyndiga uppmaning om ett införande av ”socialliberalism i hela EU”.

Jag har länge varit en varm anhängare av europeiskt samarbete och tror fortfarande att det finns områden där man både skulle behöva se mer harmonisering och djupare integration. Men den riktning EU-samarbetet nu tar, ivrigt påhejat av den svenska regeringen, är oacceptabel. För medan inrättandet av den inre marknaden innebar nya möjligheter för medborgare och företag, innebär inrättandet av det ”Sociala Europa” bara nya begränsningar. Från de fyra friheterna till en tusenbladstårta av nya pålagor och regleringar. Från komparativa fördelar och institutionell konkurrens till Jan Björklunds grötmyndiga uppmaning om ett införande av ”socialliberalism i hela EU”. Från fri rörlighet till ”lika lön för lika arbete på samma plats”.

Att straffa fattigare länder för lägre lönenivåer går emot fundamentala principer om den inre marknaden i EU där konkurrens om pris är tillåtet och till och med uppmuntras. Här är revideringen av utstationeringsdirektivet bara ett av många exempel på en rad socialt motiverade begränsningar, som kommer göra det betydligt mindre attraktivt för arbetskraft att röra sig inom unionen, i synnerhet till Sverige.

Den sociala pelaren är i grunden uttryck för en opportunism och paternalism som EU tvärtom borde lägga all energi på att motarbeta. I tider som dessa behöver liberala principer och rättigheter försvaras som allra mest. Att EU väljer en protektionistisk väg i stället för att underlätta globalisering, specialisering och migration är djupt oroande.

Och att den svenska regeringen gör sig till nyttig idiot för de krafter som vill se en utveckling inte mot ett mer ”socialt Europa”, utan mot den europeiska välfärdsstat som Löfven uttryckligen avvisade i sitt linjetal i Uppsala – det är faktiskt direkt pinsamt.