Europa är större än EU

Europaromansen var fortfarande en ungdomsförälskelse 1990. Berlinmuren hade fallit. Nationalstaterna skulle minska i betydelse. Det talades förväntansfullt om ”Regionernas Europa”. Historien var på marsch.

I dag är ”regioner” ett ord som inte bör yttras. Det mest aktuella exemplet är Katalonien, som både hotar enhetsprojektet EU och staten Spanien.

Jean-Claude Juncker och Karl Marx

Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, var trots det optimistisk i sitt årliga tal till unionen den 13 september 2017:

EU har vind i seglen igen. Men vi kommer ingen vart om vi inte sätter seglen rätt (…) Vi bör ta ut kursen för framtiden. Precis som Mark Twain skrev, i framtiden kommer vi mer att ångra det vi inte gjorde än det vi faktiskt gjorde. Nu är rätt tillfälle att bygga ett mer enat, starkare och mer demokratiskt EU för 2025.

Ironiskt nog kan Mark Twains ledord också användas av separatisterna i Barcelona.

Den 4 maj 2018 var det åter dags för Juncker att visa upp sitt idéhistoriska perspektiv. Dagen därpå var det 200 år efter Karl Marx födelse i Trier (i västra Tyskland, alltså inte en del av dåvarande DDR, där Marx lära praktiserades nära ett halvt sekel). Juncker hade åtagit sig att invigningstala när täckelset skulle dras av en staty av jubilaren, bekostad av världens mäktigaste kommunistparti, i praktiken den kinesiska staten.

Brittiska The Express återger delar av Junckers tal:

Anyone would do well in remembering Marx because remembering and understanding are part of securing the future. Without memory and thought, without understanding memory, there will not be much for the future. Marx isn’t responsible for all the atrocities his alleged heirs have to answer for. One has to understand Karl Marx from the context of his time and not have prejudices based on hindsight, these judgments shouldn’t exist.

Juncker, det politiska Europas främsta representant, tog även upp Marx inflytande på EU, och påpekade att Marx filosofi lärt européerna att det är ”vår tids uppgift” att förbättra de sociala rättigheterna.

Europas intressen bevakas nog skickligare av den franske presidenten. Emmanuel Macron har Charles de Gaulle som en förebild, den föregångare som en gång stoppade Storbritanniens medlemskap i den dåvarande Europeiska Gemenskapen. Samtidigt är Macron den mest uttalade federalisten bland Europas statschefer.

Europatanken som ideologi

Vi har sedan länge två grupper med emotionellt laddade namn: ”Europavänner” och ”EU-skeptiker”. Deras skilda budskap blandas med olika portioner liberalism, konservatism och socialism.

Förr använde EU:s anhängare ofta liknelsen att EU är som att cykla. Man tappar balansen om man inte rör sig framåt. Och ”framåt” är underförstått ”mot Europas Förenta Stater”.

Att ramla av cykeln är dock inte det vanligaste alternativet för den som vill stanna. Normalt bromsar man och stiger av, för att kanske fortsätta senare. Och ”framåt” kan förstås vara i olika riktningar.

Cykelmetaforen är upplysande. Unionens politiska enande är en förening av determinism och målmedvetenhet. Dels verkar den av egen kraft, sprungen ur idén om aldrig mera krig i Europa. Dels genom sin konstruktion, som finansierar sig genom skatter via medlemsstaterna. Dessutom har unionen blivit en lockande karriärväg, inte sällan genom samverkan med organisationer som stödjer EU:s fortsatta tillväxt i utbyte mot policyeftergifter.

EU:s triangel

Länders utveckling kan ses som en triangel med tre välkända termer och begrepp, vars samspel sällan uttalas och analyseras. Deras vaghet har dock, när de tagit form under de senaste två århundradena, påverkat friheten och demokratin, ibland ändrat historien. I det avseendet är EU ett vanligt maktprojekt.

Den mänskliga kulturen började med att människor formade samhällen. De utvecklade gemensamma regler för att indela och avdela arbete och egendom och utdela och fördela resultatet, endera genom frivilligt utbyte i form av handel, eller ofrivilligt i form av rån och krig. Dessa gemensamma regler blev grunden för vad som alltmer kom att likna och bli stater.

Var och en tillhörde en viss grupp eller stam med bakgrund som gav gemenskapskänsla, ”samma folk”. Ofta hade de också ett gemensamt territorium, så småningom nationer.

Unionens politiska enande är en förening av determinism och målmedvetenhet.

När samhället och nationen var samma sak, var den gemensamma kulturen identisk med en gemensam eller närbesläktad etnicitet – ofta i språk, gener och markinnehav. ”Blut und Boden”, blod och jord, nazisternas slagord från 1930-talet, var ofta en realitet i gamla primitiva samhällen. En annan one-liner från 1930-talet var ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” – ett folk, ett rike, en ledare. Den hade, och har, en litterär attraktion, men dess terminologiska styrka köps till priset av logisk svaghet. ”Ett folk, en dryck, en maträtt” låter också bra som slagord, men även om logiken inte heller där är den starkaste, saknar enhetsmenyer dessutom den kraft som maningar till politisk enighet.

När nationen och staten är samma sak, kan man motivera statliga åtgärder med nationen som argument. ”Nationalkänsla” finns som term, men inte ”statskänsla”. Staten behöver nationen för känslan, medan nationen behöver staten för organisationen.

Om staten och samhället är samma sak, då har vi mer eller mindre en totalitär stat. Allting är inte bara reglerat utan också i detalj beslutat av staten. De styrande kan vara en eller flera eller alla i en sådan stat. Totalitär är den i vilket fall som helst.

Ju mer staten, samhället och nationen överlappar varandra, desto mer kan och måste de ledande använda staten för att främja samhället, samhället för att främja nationen – och nationen för att främja staten. Att vara emot ett visst statligt agerande blir detsamma som att vara emot samhället och nationen. Att säga nej till nationen är nära landsförräderi, det smakar illojalitet och det är en väg till politisk marginalisering och besvärligheter på den centraliserade arbetsmarknaden.

Ingen hävdar att risken för krig mellan Norge och Sverige har ökat sedan unionsupplösningen 1905.

Nu ser vi triangeln:

Staten är pyramidens topp, med våldet som legalt medel. Staten behöver legitimitet, och får det av pyramidens bas, samhället och nationen.

När triangeln är liten, det vill säga avstånden mellan de tre hörnen är korta, då har vi ett slutet samhälle, motiverat med nationalistiska argument och med staten som dominerande beslutsfattare. Enhet och enhetlighet är högsta norm, och resultatet blir likriktning.

När triangeln är stor, växer de delar av nationen och samhället som är bortom statens kontroll: kommersiella, ideella, familjära och individuella aktiviteter och gemenskaper. Mångsidighet är en stark norm, även om en viss enhetlighet förutsätts för att staten över huvud taget ska kunna finnas.

Det var först under 1800-talet som dagens europeiska stater blev nationer i den meningen att de flesta vanliga medborgare identifierade sig själva som i första hand svenskar, italienare, ester, ryssar, fransmän etcetera, och inte från den trakt de kom. Nationaliseringsprocesserna drevs av intellektuella eliter, som kunde dra fördel av snabbare kommunikationer och ökad folkutbildning. Resor och tryck av böcker och tidningar blev billigare och vanligare.

Det var dock inte förrän på 1900-talet som teknologin och masskommunikationen gjorde det möjligt för staten att få ett så starkt grepp om medborgarna att samhället kunde bli totalitärt. Det beskrevs i nationalistiska termer (till exempel ”Lebensraum” i Nazityskland) eller med en klassidentifikation (”Arbetare, förena er” i Sovjetunionen).

Om man ska tro den dagliga rapporteringen från Bryssel har den här triangeln inte mycket att göra med EU i dag eller i morgon. Den korta skissen ovan förefaller för många teoretisk och ovidkommande. Teoretisk, javisst! Ovidkommande? Inte alls. Triangeln mellan stat, nation och samhälle har ett stort förklaringsvärde även för EU, vare sig man är medveten om den eller inte.

En god europé

Precis som statens tillväxt motiveras med att dess medborgare självklart måste vara för nationen, motiveras ofta EU:s tillväxt med att européer självklart måste vara för Europa. Alltså måste staten Europa skapas för att organisera samhörigheten, och en god europé är den som arbetar i detta syfte. ”Ett starkt Europa ger oss större möjligheter”, som statsminister Löfven deklarerade sommaren 2017 efter ett möte med Emmanuel Macron.

Många ser denna stat som ett fredsprojekt (även om ”fredsälskande” försvann ur den politiska vokabulären samtidigt med USSR). En enhetlig statsbildning minskar risken för krig; efterkrigsgenerationen hade ingen högre önskan än att förebygga framtida krig. (Ingen hävdar dock att risken för krig mellan Norge och Sverige har ökat sedan unionsupplösningen 1905).

Frågan om en gräns för EU:s egen makt blir sekundär för den som strävar efter ett ”enat Europa”.

Jämför fransmannen Jean Monnet (1888–1979), en av EU:s fäder, med fransmannen Claude Monet (1840–1926), den impressionistiske konstnären. Den förre kallas en god europé, ibland en stor europé. Den senare kallas varken god, stor eller europé, utan fransk konstnär. Den senare har visserligen gjort mer för kulturen i Europa, och är förmodligen mer känd, men den förre agerade för Europas ”enande”. Detta standarduttryck, ”enande”, används om den som politiskt vill centralisera Europa. ”En god europé” arbetar med och i staten, inte i samhället utanför staten. En god europé är en politisk europé.

Den goda europén önskar en europeisk stat, för att därigenom skapa ett europeiskt samhälle. En god europé vill europeisera till exempel skattepolitiken, med ”harmonisering” som lösenord. Frågan om en gräns för EU:s egen makt blir sekundär för den som strävar efter ett ”enat Europa”.

Medlemsstaternas parlament kommer att alltmer nedgraderas till regionala rådsförsamlingar. Hur ska det annars kunna bli enighet i Europa? Och utan enighet blir det oenighet, konflikter och risk för krig, heter det.

Ett problem i sammanhanget är att det även sätts likhetstecken mellan enighet och enhetlighet. Pluralism är bra ifråga om åsikter, men inte ifråga om förverkligade lösningar – då hotar det en(hetl)igheten.

Ingen seriös person i USA hävdar att det vore oamerikanskt att vilja begränsa Washingtons makt. Frågan om maktbalansen mellan den federala staten och delstaterna diskuteras i andra termer. Däremot betraktas det som oeuropeiskt att vilja begränsa EU:s makt. ”Vi kan […] inte göra uppehåll ens för ett ögonblick i vårt arbete för ett mer enat EU”, som Jean-Claude Juncker sade i sitt senaste state of the union-tal.

”Ja till Europa” har blivit ja till ett alltmer politiserat och centraliserat Europa i takt med att en strömning av supranationalism har vuxit fram i Europaprojektet. För att återgå till triangelns terminologi: samhället Europa har, rent begreppsmässigt, tagits över av staten Europa. Den gemensamma valutan är hjärtat i Europa, sade den dåvarande franske presidenten Sarkozy i början av november 2011. Alltså inte kulturen.

Den som beklagar splittring och efterlyser samling, efterlyser underförstått samling på sina egna villkor.

Nationalkänslan för Europa masseras fram, men har de senaste åren drabbats av ett bakslag i och med de komplexa ekonomiska skuldförbindelserna mellan regeringar och stater i Europa, som i samband med den ekonomiska krisen 2008 provocerade såväl långivare som skuldsatta. Lösningen blev för många av de mest djupt engagerade att rekommendera mer av den politik de förespråkade sedan tidigare – nästan alltid åtgärder som förstärker den politiska centraliseringstendensen. Det metafysiska och emotionella momentet får extra energi i kristider.

Särskilt historielös är den sortens argument när det gäller den gemensamma valutan. Den påstås förhindra krig, ibland till och med vara en garanti för stabilitet och fred. Historieskribenten Erin Blakemore skrev exempelvis nyligen på TV-kanalen Historys hemsida om ”Hur en gemensam valuta hjälpte Europa att uppnå fred”.

Å andra sidan hade både Sovjetunionen och Jugoslavien egna valutor. Det hindrade varken den förra från att implodera, eller den senare från att explodera.

Språket är fullt av fällor. ”En” och ”enhet” är släkt med varandra. Om man inte är ”förenad”, är man ”splittrad”, ett ord som i sin tur antyder att det fanns en enighet som gått förlorad – det är svårt att vara splittrad från början. Splittring söndrar, medan enighet ger styrka, heter det. I själva verket måste dock värdet av enighet bedömas efter dess innehåll. Är innehållet dåligt, är enighet om det dåliga inte något positivt.

Den som beklagar splittring och efterlyser samling, efterlyser underförstått samling på sina egna villkor. Det är principiellt lika imponerande som den som vill ha folkomröstningar, men bara när den egna ståndpunkten kan förväntas vinna.

Den europeiska nationalismen

Dessa reflektioner innebär inte att Sverige bör isolera sig eller avstå från internationellt samarbete. Vissa områden, som försvars- och säkerhetspolitik, lämpar sig för allianser. Kriminalitet och korruption över nationsgränser bekämpas med långt större effektivitet när stater samverkar. Fri handel är grundläggande samarbete.

”Subsidiaritetsprincipen” var det krångliga ord som ofta hördes i Bryssel på den tid då Sverige fortfarande stod utanför EU:s företrädare EEG. Denna princip går ut på att inget beslut ska fattas på högre nivå än nödvändigt. I stället ska beslut fattas på lägsta möjliga nivå, så nära dem som berörs av beslutet som möjligt, allra helst av dem själva. Även denna term hörs alltmer sällan, och begreppet tycks ha marginaliserats. Om en principiell lösning känns rätt att föreslå i en kommun, då är det sannolikt att de flesta kommunpolitiker, om de förflyttas till riksdag eller Europaparlament, föreslår samma sak där.

Folkpartiet lanserade på 1970-talet begreppet ”närdemokrati”. Det nämns sällan i dag. I stället tycks Folkpartiet – numera Liberalerna – med sin närmast reservationslösa EU-politik ha blivit fjärrdemokratins främsta förespråkare.

Oavsett valuta – egen eller gemensam med andra stater – kan en regering köra ett lands ekonomi i botten. Själv röstade jag 1994 ja till svenskt EU-medlemskap, men 2003 nej till svensk övergång till euron, främst därför att många av dess främsta förespråkare såg enhetsvalutan som en etapp på vägen till ett politiskt Stor-Europa. Jag är inte principiellt emot färre valutor eller tanken på en Europavaluta. Men att använda penningpolitiken som en plog för politiska visioner förefaller äventyrligt, även vid en snabb eftertanke.

I stället tycks Folkpartiet – numera Liberalerna – med sin närmast reservationslösa EU-politik ha blivit fjärrdemokratins främsta förespråkare.

Att vara ”för Europa” sådär i största allmänhet och låta den europeiska enhetstanken avgöra vilken politik som bör drivas är lika mycket nationalism som att vara ”för Sverige” och låta en svensk enhetstanke styra politiken. Europa är ett geografiskt begrepp, och som sådant inte heller varken bra eller dåligt. ”Europeisk” gör inte en sak bättre eller sämre, lika litet som till exempel ”global” eller ”lokal”. Det är innehållet, kvaliteten, som räknas.

För mig är Wilhelm von Humboldts ord, citerade som inledning till John Stuart Mills On Liberty från 1859, vägledande: Målet är ”mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald”. Just denna mångfald, som tidigare präglade EU, har i mångt och mycket bytts ut mot centralism.

Mill resonerade utförligt om mångfalden och dess förutsättningar, om vikten av pluralism inte bara i åsikter utan också i lösningar. Det betyder naturligtvis inte att en mångfald av olika nationella regler som alla inskränker avtalsfriheten och andra av medborgarnas rättigheter är bättre än en enda överstatlig regel som ger alla större frihet. Det innebär inte heller att mångfald alltid är bra; ett inslag av till exempel kannibalism i Sverige skulle öka mångfalden utan att för den sakens skull vara något positivt.

Den offentliga debatten om mångfald är ofta slagordsmässig; kvalitetsdimensionen lyser med sin frånvaro. Det är inte mångfalden av lagar som är eftersträvansvärd i sig, utan mångfalden av alternativ för den enskilde. ”Mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald”, som von Humboldt uttryckte det.

EU, dröm och mardröm

Förespråkare av dagens alltmer centraliserade EU drömmer om att unionens ledande politiker ska väljas direkt av EU-medborgarna i allmänna val över hela Europa samma dag, med en president för Europa i toppen och ett ”beslutsstarkt” EU-parlament.

EU blir då kvitt sitt demokratiska underskott – men en majoritet, fångad i oro, missnöje och misstänksamhet kan rösta fram en ledning för hela Europa, mer lik den som folkflertalet hyllade i 30-talets europeiska diktaturer än något vi sett sedan dess. En mardröm.

Vi behöver ett nytt slags Europadebatt, som inte väjer för riskerna med unionen. Den grundläggande utgångspunkten bör vara européernas ansvar att förvalta och stärka den västerländska kulturen i världen, i vid bemärkelse, med demokrati, frihet, tolerans och upplysning. Ett kulturellt, etiskt och ekonomiskt framgångsrikt Europa är av stort värde för hela världen, inte minst när USA twittrar och den kinesiska geopolitiska instinkten blandas med en pseudomarxistisk skrud och teknologisk fingerfärdighet.

Fråga inte om du är för eller emot Europa. Fråga efter vilket Europa.