Fackbasen som sålde den svenska modellen

En boll studsar alltid två gånger

En boll studsar alltid två gånger. Det blir snabbt uppenbart när man ägnar sig åt politik och lagstiftning, såväl på nationell som internationell nivå. Under mina snart femton år som ledamot i Europaparlamentet har jag sett det hända om och om igen. Beslut som skulle lösa ett specifikt problem men som orsakade tio andra. Intentionerna är goda. Det är de alltid. Men de långsiktiga konsekvenserna är det inte lika ofta.

Den här berättelsen handlar om ett initiativ som vi blev lovade inte ens skulle ha några direkta konsekvenser och som inte ens skulle bli lagstiftning. Vars enda intention föreföll vara att statsminister Stefan Löfven skulle få sola sig i internationell stjärnglans en halv dag. Frånvaron av intentioner till trots, initiativet håller på att få ödesdigra konsekvenser för Sverige och den svenska välfärdspolitiken. Vi riskerar att flytta inflytande över svensk arbetsmarknad och välfärdspolitik till Bryssel. Det har till och med gått så långt att man på allvar diskuterar lagstiftning som ska tvinga alla Europas restauranger att tillhandahålla gratis vatten.

Det hela började för ganska exakt ett år sedan, närmare bestämt den 17 november 2017.

Då stod Löfven värd för det sociala toppmötet för ”rättvisa jobb och tillväxt” tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i Göteborg. Under mötet skrev EU-kommissionen, rådet och Europaparlamentet under en proklamation om 20 principer i den europeiska pelaren för sociala rättigheter – också känd som den sociala pelaren.

Men trådarna sträcker sig längre bakåt i tiden än så.

Go home, go home

”Go home, go home”. Vaxholmskonflikten, som utspelade sig 2004–2005 mellan det lettiska byggföretaget Laval un Partneri Ltd. och fackförbundet Byggnads handlade om mycket mer än att bygga en skola i Vaxholm. Den handlade om vem som egentligen bestämmer på den svenska arbetsmarknaden. Det handlade om huruvida facket skulle få diskriminera utländsk arbetskraft och om den fria rörligheten. En konflikt lika gammal som facket självt. En konflikt som i historien inte har stannat vid glåpord utan inneburit våldsamheter.

Arbetsdomstolen kom fram till att den inte kunde fälla ett avgörande och bad därför EU-domstolen tolka EU:s lagstiftning i förhållande till den svenska. EU-domstolen slog fast att fackets agerande inte var tillåtet och att Sverige bröt mot den fria rörligheten. Domen uppfattades av både LO och Socialdemokraterna som en grov oförrätt.

Länge har vänstern runt om Europa haft uppfattningen att det enda sättet att ge EU en social dimension var via mer socialism.

När Alliansregeringen sedan utifrån domen skulle anpassa svensk lagstiftning för att vara kompatibel med den fria rörligheten fick vi lex Laval, som påverkar tillämpningen av utstationeringsdirektivet i Sverige. Det råder ingen tvekan om att det här var en konflikt som socialdemokratin i grunden uppskattade – de hade en tydlig fiende i EU och högern. För första gången på länge var arbetarrörelsen enad.

Bland det första den rödgröna regeringen sedan gjorde var att riva upp den, för vänstern förhatliga, lex Laval och återigen stärka fackens ställning på arbetsmarknaden. ”Jag är oerhört stolt” meddelade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Samtidigt var den svenska regeringen i rådet och mina socialdemokratiska kollegor i Europaparlamentet pådrivande när EU reviderade hela utstationeringsdirektivet. När överenskommelsen var nådd trumpetade Aftonbladets ledarsida i bästa Pravda-stil ut: Marita Ulvskog har räddat EU (2/3-18). I praktiken innebär revideringen att det blir betydligt svårare för utländska arbetstagare att jobba i Sverige. Uppfattningen på Aftonbladet var att EU skulle gå under om så inte blev fallet. Länge har vänstern runt om Europa haft uppfattningen att det enda sättet att ge EU en social dimension var via mer socialism. Segern i frågan om utstationering gav dem vatten på sin kvarn.

Europa – nyliberalt eller socialt?

Det europeiska samarbetet har av många, framför allt på vänsterkanten, uppfattats som ett nyliberalt projekt, med den inre marknaden och de fyra friheterna som främsta kännetecken. Sedan Jacques Delors kommission utvecklade den inre marknaden och lade grunden för eurosamarbetet har det funnits många som menat att det behövs en motvikt till den påstått ensidigt ekonomiska samarbetet. Många på vänsterkanten krävde därför att en social dimension nu skulle läggas till Europasamarbetet. Äntligen skulle arbetstagarnas och vanligt folks intressen uppvärderas. Det här skulle bli vänsterns revansch.

I början av 2016 rekryterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker socialdemokraten Allan Larsson som rådgivare för att göra just detta och ge den sociala dimensionen en fastare form. Larsson är före detta finansminister och riksdagsledamot med bakgrund i LO. Som fackligt aktiv var han bland annat drivande i frågan om löntagarfonder. En svensk socialdemokrat som var centralt placerad i frågan om det sociala Europa ökade ytterligare de svenska socialdemokraternas intresse i frågan. Det får också sägas markant ha ökat deras inflytande över förslagets utformning.

Socialdemokraterna lovade dyrt och heligt att den sociala pelarens 20 principer inte skulle realiseras genom lagstiftning.

Socialdemokraterna lovade dyrt och heligt att den sociala pelarens 20 principer inte skulle realiseras genom lagstiftning.

Larssons ingångsvärde var att det ekonomiska system han kallar nyliberalism har spelat ut sin roll. EU skulle behöva en stark social dimension för att möta framtidens utmaningar. Hans lösning var många av de ingrepp som Socialdemokraterna gjorde på den svenska arbetsmarknaden under 1970- och 1980-talen. Ingrepp som fick så stora konsekvenser för svensk ekonomi att efterföljande regeringar skulle behöva ägna ett decennium åt att städa upp efter dem.

Larssons uppgift skulle bli att konkretisera den sociala dimensionen av EU. Tidigare hade EU tre pelare; det här skulle bli den fjärde, minst lika viktiga, sociala pelaren.

I samband med att Juncker presenterade rekryteringen av Larsson gjorde Juncker ett uttalande där han talade om vilka som skulle omfattas av sociala pelaren:

– Jag tror att det är klokast att börja i euroområdet, och låta övriga EU-länder delta om de vill.

Allan Larsson skulle tillsammans med Socialdemokraterna i Sverige se till att så inte blev fallet. Hans centrala roll skulle leda till att ett projekt som var tänkt att enbart omfatta eurozonen snart skulle bli ett projekt som påverkar hela EU – oavsett om enskilda medlemsstater så önskade eller inte. Socialdemokraterna hade nu blivit så besatta av sitt eget projekt att de inte ville stå utanför. De ville vara en av de mest drivande parterna.

Vilsen i EU

Deras besatthet måste, för att förstås, sättas i sammanhanget regeringens utrikespolitik. Redan från början var regeringen Löfven inte särskilt intresserad av frågor som rör EU. I stället investerades mycket politiskt kapital i FN-arbetet. Det är ingenting annat än beklagansvärt att i en tid när vi kanske behöver EU som mest, lade regeringen tid på kampanjer i helt andra delar av världen.

Prioriteringarna tog sig också andra uttryck. För att göra skillnad i EU måste man faktiskt vara på plats, både i Europaparlamentet och i rådet. Regeringen valde dessvärre att ofta prioritera bort möten med ministerrådet. Vissa uteblev från hälften, andra oftare än så. Värst var Mikael Damberg som missade två tredjedelar av sina möten. Att Sverige inte fick en EU-minister förrän två år in i mandatperioden är också talande.

Efter att så tydligt ha valt bort EU behövdes därför någonting som skulle lämna ett avtryck i EU-arbetet. Möjligheten till detta serverades på ett silverfat av Allan Larsson. Sverige och Stefan Löfven kunde bli ansiktet utåt för EU:s sociala dimension. Att bjuda in resten av Europa till ett socialt toppmöte blev en möjlighet att ge socialdemokratin en konkret EU-agenda och framställa Stefan Löfven som en internationell toppolitiker. Sociala toppmötet skulle bli kronan på verket i Socialdemokraternas EU-politik.

En eftermiddag i Göteborg

Toppmötet innebar ett stort pådrag. Polisen beskrev det som en av dess största insatser i modern tid. Uppskattningsvis deltog mellan 3 000 och 5 000 poliser och stora delar av Göteborg spärrades av. En vårdcentral innanför avspärrningen fick stängas i tre dagar. Men toppmötet i sig var inte mycket för världen. Det var avklarat på en halv dag. Några händer skakades, foton togs och en proklamation skrevs under. Även om ingen lagstiftning skrevs, möjliggjorde den dagen den lagstiftning vi ser i dag.

Åtminstone utåt sett hävdade Löfven och Socialdemokraterna att syftet med det sociala toppmötet inte var att ge EU mer inflytande över välfärdspolitiken. Socialdemokraterna lovade dyrt och heligt att den sociala pelarens 20 principer inte skulle realiseras genom lagstiftning.

Nu är det inte bara den svenska staten som lägger sig i, utan 27 andra stater också.

Vi moderater höjde tidigt ett varningens finger och påtalade det uppenbara. Om Europas hela ledargarnityr med stats- och regeringscheferna i spetsen samlas i Göteborg för att skriva under den sociala pelaren kommer de inte att nöja sig med det. Det kommer naturligtvis att resas krav på att göra verklighet av principerna. Men Löfven viftade bort kritiken från oss moderater:

– Det där är en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor. Det är deras sätt att motarbeta sakfrågan.

Tecknen fanns där från början, att den sociala pelaren inte skulle stanna vid ord. I SVT:s Rapport-sändning dagen innan mötet i Göteborg uttalade sig representanter för EU-kommissionen och sade att den sociala pelarens principer inte får stanna vid ord, utan de måste bli verklighet. Samma tema hade det öppna brev som mer än 30 europeiska socialdemokrater skrev under och skickade till Juncker inför toppmötet. De betonade vikten av att EU ska gå från ord till handling och lagstifta för att göra verklighet av den sociala pelaren.

Den dyra notan

Nu kan vi konstatera att både vi och Löfven hade fel. Det går mycket snabbare och ser ut att bli mycket värre än någon kunde ana. Den svenska modellen står nu inför hot vars omfattning vi aldrig tidigare skådat.  I EU är det inte alltid helt enkelt – och ibland inte ens möjligt – att skilja de institutionella frågorna från de sakpolitiska. Den sociala pelaren är det kanske det tydligaste exemplet. Därför krävs det principer för vilka frågor man vill ska hanteras på EU-nivå. Bristen på principer gör att Sverige håller på att förlora inflytandet över den svenska arbetsmarknads- och socialpolitiken.

Den sociala pelaren som inte alltså inte skulle leda till lagstiftning används nu för att rättfärdiga förslag inom snart sagt varje område.

I somras behandlades ett förslag som innebär att föräldraledigheten regleras och kvoteras på EU-nivå. Inte ens i Sverige kan vi komma överens om hur ledigheten ska fördelas, men majoriteten är av uppfattningen att beslut om föräldraledighet ska fattas vid köksbordet. Nu diskuterar inte bara svenska politiker, utan också holländska och grekiska politiker hur det ska regleras i Sverige. Socialdemokraterna stödde förslaget både i Europaparlamentet och i riksdagen.

Den sociala pelaren har blivit ett carte blanche för politiker.

Parallellt behandlas ett förslag som innebär mycket långtgående ingrepp på den svenska arbetsmarknaden. Det så kallade arbetsvillkorsdirektivet är enligt EU-kommissionen en av de viktigaste åtgärderna för att förverkliga den sociala pelaren. I praktiken innebär direktivet att begrepp som arbetsgivare och arbetstagare ska regleras av EU-lag. Förslaget innehåller också bestämmelser kring exempelvis längd på provanställningar. I dag regleras det inte ens av svenska politiker utan av arbetsmarknadens parter i kollektivavtal. Staten har knappt någonting att säga till om. Nu är det inte bara den svenska staten som lägger sig i, utan 27 andra stater också.

Den sociala pelaren handlar inte bara välfärdspolitik. Med hänvisning till någon av de 20 principerna kan det mesta rättfärdigas. Den sociala pelaren har blivit ett carte blanche för politiker som vill visa handlingskraft och genomdriva olika mer eller mindre genomtänkta förslag. Det är här restaurangerna och att de i framtiden kan tvingas erbjuda gratis vatten kommer in i bilden.

Bland de rättigheter som räknas upp i sociala pelaren finner vi tillgång till vatten. Den rättigheten stipuleras i den 20:e principen: ”Alla har rätt till väsentliga tjänster av god kvalitet, inklusive vatten (…) Stöd för tillgång till sådana tjänster ska finnas för dem som behöver det.” EU genomför nu en översyn av direktivet som behandlar gränsvärden och kvaliteten på dricksvatten. Då tyckte både EU-kommissionen och Europaparlamentet med hänvisning till sociala pelaren att det var en bra idé att inkludera rätten till dricksvatten. Ett direktiv som handlar om gränsvärden och kontroll av kvaliteten kapas med hänvisning till den sociala pelaren. När direktivet också omfattar vatten på restauranger, vad kan vara lämpligare än att föreslå att restaurangbesökare ska erbjudas gratis vatten?

Den svenska modellen möter Bryssel

Socialdemokraterna tror gärna att alla vill och kan bli som Sverige bara de får möjligheten. Faktum är dock att det varken är den svenska arbetsmarknadsmodellen eller en tredje pappamånad som blir resultatet av förhandlingar med Grekland och Rumänien. Vi kan vara övertygade om att den svenska modellen och vår föräldraförsäkring är överlägsna, men tro det eller ej så föredrar spanjorerna sin egen modell och österrikarna sin. Vilka regler vi ska följa ska vi nu komma överens om gemensamt och ingen vet på förhand var man landar. En sak är dock säker: resultatet blir en kompromiss. En europeisk modell och inte en svensk.

Det folkliga stödet för att EU ska reglera svensk arbetsmarknad eller att vi ska överge den svenska modellen får sägas vara obefintligt.

Därför krävs det tydliga principer för vilka frågor EU ska hantera. Man måste vara beredd på kompromisser och tycka att de tillför ett mervärde. Om man inte tycker det, eller är beredd att kompromissa, ska man undvika att de här frågorna blir föremål för kompromisser med 27 andra medlemsländer från första början.

Stödet för EU är stort i Sverige; tre fjärdedelar är positiva till EU-medlemskapet. Samtidigt är Sverige ett av de länder som är mest skeptiska till att EU ska besluta i fler frågor än i dag. Det gäller särskilt välfärdsfrågor. Det folkliga stödet för att EU ska reglera svensk arbetsmarknad eller att vi ska överge den svenska modellen får sägas vara obefintligt. Det är Socialdemokraterna fullt medvetna om och har gång efter annan utnyttjat det. Den svenska modellens förträfflighet och vikten av att värna den har länge varit ett huvudnummer för Socialdemokraterna och LO. Vem minns inte budskapet i valet om att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”. Moderaterna har demoniserats för att undergräva den svenska modellen. Ironiskt nog är det nu Socialdemokraterna som gör det.

Mer än en ”skröna”

Antingen var Stefan Löfven naiv eller så ljög han om det sociala toppmötet. Var han naiv så hoppades han på sin höjd kanske få ta några foton med andra regeringschefer. Ljög han så betalar hela Sverige ett högt pris för hans lögn. Nu har toppmötets svallvågor blivit så allvarliga att LO och Svenskt näringsliv har startat ett EU-råd för att skydda den svenska modellen. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson kallar till krismöten med oppositionen och arbetsmarknadens parter gemensamt. Till och med Marita Ulvskog varnar för att förslag som bottnar i den sociala pelaren ”riskerar att kraftigt påverka den svenska modellen med våra lagar och kollektivavtal”.

I EU:s maskineri, där det mesta dras i långbänk och mandatperioderna är femåriga, är ett år inte lång tid. Ändå har redan åtskilliga lagstiftningsförslag med hänvisning till den sociala pelaren presenterats och börjat förhandlas mellan medlemsländerna och Europaparlamentet. Det hela har faktiskt gått anmärkningsvärt fort.

Men det sker bakom kulisserna. Utåt sett håller Socialdemokraterna och facket masken och låtsas som att det regnar. När vi försöker få till debatter i Sverige har Socialdemokraterna lämpligt nog fullspäckade kalendrar. Var är affischerna om hoten mot den svenska modellen nu när det är på allvar?

Att man inte vill ta ansvar för vad den sociala pelaren har blivit kan jag verkligen förstå. Det var nog ingen svensk socialdemokrat som trodde att det skulle bli så här illa. Och i ärlighetens namn har det kanske bara börjat.

Tåget stannar inte här

I sitt Letter of Intent till Europaparlamentet och rådet i samband med sitt State of the Union-tal tidigare i höst meddelade Juncker att han vill frångå enhälligheten i rådet och i stället fatta beslut med kvalificerad majoritet i de mest centrala välfärdsfrågorna och i skattepolitiken. Blir det verklighet öppnas dammluckorna på riktigt.

Beslut ska fattas så nära som möjligt de människor som påverkas. Sverige ska inte kompromissa med vår välfärd. Men det är just det som blir resultatet av den politik som Socialdemokraterna driver i EU. Det är inte trovärdigt att Socialdemokraterna i Sverige går till val på att försvara den svenska modellen, samtidigt som de i EU för en politik som utgör det största hotet mot den. EU står inför rejäla utmaningar som vi bara kan lösa tillsammans med andra länder: vi har ett aggressivt Ryssland, klimatfrågor och den ständigt aktuella migrationsfrågan. Frågan är om man ska skratta eller gråta åt att regeringen då lägger tid och pengar på att genomföra någonting Sverige kommer att tvingas kämpa med näbbar och klor för att stoppa.

Var är affischerna om hoten mot den svenska modellen nu när det är på allvar?

Det kan tyckas ironiskt att en socialdemokratisk statsminister som har byggt sin karriär i fackföreningsrörelsen riskerar gå till historien som mannen som påbörjade avvecklingen av den svenska modellen. Men det är vad som ligger i vågskålen, oavsett vad Socialdemokraterna säger utåt.

Den boll som Socialdemokraterna har satt i rullning kommer att bli svårstoppad. Den har hittills studsat flera gånger och frågan är bara hur länge det kommer fortsätta och hur allvarligt det kommer att bli. Alla som värnar det svenska självbestämmandet har anledning att vara oroade. Som kronan på verket i Stefan Löfvens tid som statsminister kan det sociala toppmötet bara betraktas som en katastrof.

Det hade med facit i hand varit bättre om Socialdemokraterna lämnat EU därhän och lagt allt krut på FN.